”Jag kom från ett missbruk men han gav mig en chans”

Carl-Erik Sahlberg var med och byggde upp verksamheten i S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm, vars arbete för hemlösa och utstötta blivit omtalat.

– Han har satt så djupa spår i oss, jag blir alldeles gråtfärdig, säger Birgitta Johnsson som är en av de sörjande på plats inne i kyrkan dagen efter dödsbeskedet.

Stockholm är kallt. Men kyrkdörren är öppen. Den som tar klivet in i S:ta Clara kyrka kommer rakt in i Guds vardagsrum. Här sitter någon och ber, där ligger någon och vilar upp sig på en av kyrkbänkarna och en bit in i kaféet sitter folk skrattar över en kopp kaffe. Allt är huller om buller, i något slags heligt kaos, i den kyrka som slagit upp sina portar för samhällets allra mest utsatta.

I dag förknippas S:ta Clara kyrka med sitt stora sociala engagemang och ett gudstjänstliv som lockar hög som låg. Utanför kyrkan brukar det ringla en kö till dess soppkök och verksamheten flyttar ofta hundra meter bort till Sergels torg mitt i hjärtat av Stockholm.

På fredagskvällarna går färden upp mot Malmskillnadsgatan för att möta de prostituerade. Kyrkans verksamhet har blivit känd över hela Sverige och många blickar hitåt för inspiration.

Minnestavla i kyrkan

Men nu är han död. Prästen Carl-Erik Sahlberg som byggde upp kyrkans sociala verksamhet och gjorde S:ta Clara till den plats den är i dag. När Dagen kliver in i den pampiga lokalen dagen efter dödsbeskedet befinner sig Carl-Erik längst fram.

Han blickar ut över kyrksalen från en tavla, klädd i prästkrage, ett porträtt målat från den tiden han var vid full vigör. Bredvid tavlan lyser ett tänt ljus till hans minne och den som vill får skriva ner sina tankar i en minnesbok som lagts fram.

Berörda av stunden

– Jag kom från ett missbruk. Han gav mig chansen, säger Marie Norén-Linder.

Hon har precis skrivit ned sina tankar i minnesboken och berättar kortfattat sin livshistoria, om hur hon i den här kyrkan fick möjligheten till ett nytt liv. Numera är hon pensionär men jobbade innan dess 18 år i församlingens tjänst, med Carl-Erik Sahlberg som chef. Det är med tacksamhet och sorg hon berättar om honom efter hans bortgång.

– Han var så enkel och han har betytt så mycket för mig. Alla människor som han trodde på. Han såg alla, även i sin trasighet, säger hon.

Väninnan Birgitta Johnsson kliver fram och berättar också om sina minnen. Inte minst hur hon en gång utsågs till arbetsledare av Carl-Erik Sahlberg under tiden hon var en enkel volontär, ett förtroende hon aldrig glömmer eftersom hon själv kom från en så trasslig bakgrund.

– Han har satt så djupa spår i oss, jag blir alldeles gråtfärdig, säger hon.

– Det var här jag hittade tillbaka till min kristna tro. Jag blir berörd av att han inte lever längre.

“Jag glömmer honom aldrig”

En man går fram till tavlan med Carl-Erik Sahlberg med stor vördnad. Efter att ha skrivit i minnesboken gör han sedan korstecknet innan han är klar med sin sorgeritual.

– Jag kom hit 2005. Han har betytt mycket, jag glömmer honom aldrig, jag älskar honom, säger Jelal, som enbart vill tituleras med sitt förnamn.

Han är till en början lite tveksam till att vara med på bild, men återkommer efter en liten stund med ett ljus som han tänder och ställer sig bredvid tavlan för att visa sin respekt för den avlidne.

Fick livet förvandlat

En annan man som sökt sig till kyrkan denna dag är Kjell Lindgren.

– Jag kom hit 1994 som knarkare och suput, säger han.

– Första gången jag kom hit var jag på fyllan och ramlade in på en bibelkväll. Där gick jag sedan fram till förbön och när jag sedan reste mig upp var jag spik nykter. Alkoholen som jag hade med mig smakade efter det bensin.

Kjell Lindgren berättar att han dagen efter gick tillbaka till kyrkan och minns att han då mötte Carl-Erik Sahlberg och berättade om upplevelsen för honom.

– Han klappade mig på axeln och sa, “jag tror att Herren har rört vid dig”.

Kjell Lindgren berättar att han sedan dess känt Carl-Erik Sahlberg, att han fick bo hemma hos honom i ett och ett halv års tid och att han sedan även fick jobba i S:ta Claras verksamhet i flera års tid.

Öppnade kyrkan

Även Veronica Englund är på plats framme vid tavlan den här dagen för att visa sin sorg. Hon beskriver med tacksamhet hur Carl-Erik Sahlberg såg till att öppna kyrkan för alla.

– Då menar jag att den är öppen på riktigt. För alla.

Nu hoppas hon att hans visioner får leva vidare även efter hans död, med en kyrka som utgår från Guds ord och det diakonala perspektivet där man på riktigt möter människorna. När Carl-Erik Sahlberg kommer på tal säger hon med salig visshet;

– Jag tänker inte att han är död, utan att han lever som aldrig förr, säger hon.

Jacob Zetterman

Jacob Zetterman är reporter på Dagen.