Jakob slutade gå i kyrkan under pandemin - och kom inte tillbaka

När pandemin kom, slutade Jakob Lindblad gå i kyrkan. Och när portarna slogs upp igen, hade steget mot att ta upp rutinen igen blivit i det närmaste oöverstigligt stort.

– Ju mer sällan man går, desto mer sällan går man, konstaterar han.

Jakob Lindblad, som bor i Knivsta utanför Uppsala, hade gått i kyrkan så gott som varje söndag i sexton år. Han var kyrkvärd, och dottern trivdes på barnsamlingarna. Att söndagen den 8 mars 2020 skulle bli deras i princip sista, var fjärran från hans tankar.

– Det var av någon anledning ovanligt mycket folk den söndagen. Jag noterade att det var ovanligt glatt handskakande vid fridshälsningen och det dracks friskt ur kalken vid nattvarden, berättar han för Dagen.

När kyrkvärdarna samlades i sakristian efteråt satt de trångt, och Jakob tog en bild av skor som trängdes under bordet i mitten.

En vecka senare var pandemin ett faktum. Jakob Lindblad blev förkyld och höll sig borta från större samlingar. Och så kom restriktionerna.

Till en början följde han gudstjänsterna hemifrån.

– Men jag hakade upp mig på att tekniken blev lite tafflig med mobilkameror som halkade på sned eller predikan som bara blev ett dovt mummel. Framför allt var jag ledsen över att bli påmind om att man inte kunde vara med.

När samhället och kyrkorna började öppnas upp igen så smått, så var det alltid någonting som kom emellan. Inte minst hade distansarbetet hemifrån ställt om rutinerna och veckorytmen.

– Även tidigare hade jag haft mycket arbete, men då hade kyrkan ändå fått gå före. Det blev en fristad som gav ny energi och lite distans. Nu blev det svårt att öppna sig för att det kunde vara så, förklarar han.

Dottern kände sig inte hemma

Först ett drygt år efter den där söndagen i mars 2020 gick Jakob Lindblad på en högmässa igen. Och sedan har det blivit högst sporadiskt, med några månaders mellanrum.

Jakob var den i familjen som velat gå i kyrkan, tillsammans med dottern. Hon hade saknat kyrkan mycket i början av pandemin, men fann sig inte till rätta i sammanhanget efteråt.

– De barn hon kände var inte kvar. En ny och yngre kull dominerade söndagsskolan och hon hade hamnat i mellanåldern, mellan småbarn och konfirmand, säger Jakob Lindblad.

Han saknar sin församling, och känner en molande sorg varje söndag när han inte kommer iväg.

Men med tiden har också en annan känsla infunnit sig: att det är udda att gå i kyrkan.

– Förut var det en så stark rutin att jag inte tänkte så mycket på att de flesta andra inte far till kyrkan på söndagen. Nu känner jag av på ett annat sätt att det vanliga är att man är hemma på söndagsförmiddagen, säger han.

– Det skulle vara lättare om det vore lika självklart bland grannar och vänner att gå till kyrkan på söndagen som att slöa med chips på fredagskvällen.

Ju färre, desto färre

Den slutsats han kommit fram till är denna: ”Ju färre som går i kyrkan, desto färre blir det som går”.

– Ju mer sällan man går, desto mer sällan går man.

Än har han inte gett upp hoppet om att få in söndagsrutinen igen.

– Och jag vet att det inte bara är en tom rutin utan ett söndagligt kall. Och det vore så bra om det var fler i samhället som kände detta kall.

Eva Janzon

Eva Janzon är reporter på Dagen.