Kollegan Helene efter skolmorden: Det hade kunnat vara jag

“Man är i ständig suckan till Gud”, säger Helene Nordkvist, lärare på Malmö latinskola. I måndags dödades två av hennes lärarkolleger och flera gånger sedan dess har hon tänkt tanken att det lika gärna hade kunnat vara hon.

– Det här har varit de värsta dagarna i mitt liv.

Helene Nordkvist, piano- och ensemblelärare på Malmö latinskola, säger det med stort allvar.

– Jag känner mig matt, ganska tom och lite osäker på vad den här dagen ska innehålla, hur vi ska ta oss igenom den.

Dagen når henne på fredag morgon, fyra dagar efter dådet inne på skolan där hon jobbar och där två av hennes lärarkollegor dödades. Veckan har varit turbulent på många sätt, bland annat fick verksamheten tillfälligt fick flytta till andra lokaler, till komvux och S:t Pauli kyrka. Men nu är lärare och elever tillbaka i skolan.

Var du själv på plats i skolan när det hände?

– Det är en stor skola som består av fyra olika byggnader. Jag var på plats i skolan, men i en annan byggnad och jag lämnade precis när det började, säger Helene.

Hon berättar att hon hade haft ett digitalt möte med några kollegor och kan till och med ange tiden då det slutade: 17.04. Åtta minuter senare larmas polisen om ett pågående våldsdåd inne på Malmö latinskola.

– Efter att mitt möte avslutats gick jag till mitt arbetsrum och packade ihop mina saker, fem minuter senare gick jag från skolan, det var precis när allt hände.

Vad såg du själv?

– Jag cyklade därifrån utan att märka något. Jag gick ut på helt motsatta sidan och lyssnade på något i hörlurarna, så när jag cyklade hemåt hörde jag inga utryckningsfordon.

Det var först när Helene kommit hem, strax efter halv sex, som en kollega ringde och berättade om en allvarlig incident på skolan.

– Sedan ringde vår äldste son som inte bor hemma och ville kolla att allt var okej. Även min man har en liten tjänst på skolan, som trombonlärare, så han var orolig för oss båda.

Vad tänker man då?

– Man blir förstås mycket mycket orolig. Vi försökte ta reda på vad som hade hänt, men det gick inte, utan jag fick följa nyhetsrapporteringen. Men jag kände i min mage att det det här var illa.

När det till slut börjat klarna, att det var en elev som hade attackerat lärare och att två personer dödats, var det en tanke som direkt kom till Helene.

– Det hade kunnat vara jag, säger hon.

– Jag går ibland ut genom den byggnaden där det hände. Det hade kunnat vara jag. Det har jag tänkt rätt mycket på de här dagarna. Jag är glad och tacksam över att jag lever, men det är också en dubbel känsla, för mina kollegor gör det inte.

“Jag lever”

Fortfarande är det oklart vilka motiv som låg bakom dådet, men troligtvis råkade de två offren bara vara på fel plats vid fel tillfälle.

– De råkade komma i vägen, de råkade vara där just då, det kunde ha varit vem som helst, säger Helene.

Hon berättar att sedan kriget i Ukraina började har det varit som ett svart hål, där hon exempelvis valt att inte längre använda Facebook. Men på kvällen efter att skolan attackerades började allt fler höra av sig för att kolla om hon levde.

– Då fattade jag okej, folk undrar. Så halv ett på natten tog jag ett break från min Facebook-paus för att skriva att jag lever. Det är så bisarrt. Det är något man tror att man aldrig skulle behöva göra. Det blir så omvälvande, för det är så förfärligt och samtidigt får man så mycket kärlek.

Hur reagerade du när du till slut fick reda på att två av dina kollegor dödats?

– Vi i personalen fick beskedet först morgonen efter. Jag vaknade på tisdagsmorgonen, slog upp ögonen och grät en hel dag. Det var en sådan kompakt sorg, säger Helene.

– Mina tankar går förstås till de drabbades anhöriga. Jag är otroligt ledsen och kan inte föreställa mig hur det känns för dem. Även om jag inte jobbade i samma arbetslag som dem hade vi en varm och personlig relation, det som har hänt är ofattbart.

Påverkar alla

Även för skolan, som Helene beskriver som öppen, tolerant och ett kulturellt nav i Skåne, har det här haft en stor påverkan.

– Det här är en skola som vi är så stolta över. Att detta kunde hända är det ingen som förstår.

När skolan åter öppnades har det varit frivilligt att komma dit. Malmö stad har slutit upp med ett stort stöd och på plats finns psykologer, diakoner och präster för att hjälpa elever och lärare att bearbeta det som har hänt.

– Det har varit mycket sorgligt att komma tillbaka, det har varit många, många tårar. På vissa syns det tydligt att de är ledsna, andra är tomma i blicken. Vissa vill prata, andra vill det inte. Men alla är påverkade av det som har hänt.

Helene är aktiv i Betaniakyrkan i Malmö och har efter våldsdådet i skolan haft kontakt med sin pastor och sina vänner i församlingen. Kyrkan har också varit öppen för ljuständning och bön.

– Men jag har själv inte har varit där, jag har varit i S:t Paulikyrkan bland mina elever, säger Helene.

Ondskan slår till

Som kristen säger hon att alla känslor måste få vara tillåtna i en sådan här stund och att hon själv har känt en stor sorg och vanmakt, men stundtals även ilska.

– Man ber ständigt och jämt. Man är i ständig suckan till Gud, i varje stund.

Hon letar efter orden då hon får frågan om hur hon som kristen hanterar denna mörka händelse.

– Vi vet att det finns ondska i världen, säger Helene efter ett tag.

– Vi kan försöka fördriva det med kärlek, men ibland slår det bara till.

Jacob Zetterman

Jacob Zetterman är reporter på Dagen.