Kristna ledare: ”Jämställdhet borde vara kyrkans fråga”

Närmare hälften av svenskarna, 47 procent, kallar sig numera feminister. Det visar en färsk Sifoundersökning som Ekot låtit göra. Samma procentsats visar sig gälla i gruppen som samlats på tidningen Dagens redaktion för att diskutera frågorna.

– Absolut feminist! svarar både Johanna Gustavsson och Annika Ahlefelt på frågan om de kallar sig feminister.

De andra två, Maritha Vilhelmsson och Angeline Leetmaa är av olika anledningar mer tveksamma till att bära epitetet. Men att de är för jämställdhet råder det ingen tvekan om. Vi kommer snabbt in på ämnet kvotering.

– När jag blev församlingsföreståndare nu i januari var det överhuvudtaget aldrig en fråga om det skulle vara en man eller en kvinna. Det är jag otroligt glad för, säger Angeline Leetmaa.

– Jag valdes utifrån mina ledaregenskaper och det är jag stolt över. Hade jag fått frågan för att jag är kvinna hade jag behövt tänka flera varv.

– Men nu finns det ju få kvinnor som är församlingsföreståndare och då behöver vi kanske ändå tänka kvotering på vägen mot ett jämställt samhälle? frågar sig Annika Ahlefelt.

Det håller Johanna Gustavsson helt med om. Hon är för kvotering, både i och utanför kyrkliga sammanhang. Men begreppet har ofta missförståtts, menar hon.

– Det handlar inte om att väljas till en post bara för att man är kvinna, utan för att man är kvinna med lika goda meriter. Jag hade varit jättestolt över att ha blivit vald för att jag är kvinna. Jag vill ju vara ett föredöme.

Ofta manliga talare på sommarkonferenser

En undersökning som Dagen ofta återkommit till är antalet kvinnor som talar på frikyrkosamfundens sommarkonferenser. Det vanliga resultatet är att det råder ett stort överslag av män. Det är också en erfarenhet som Maritha Vilhelmsson bär med sig efter att under flera år ha varit med och arbetat med Torpkonferensen.

– Inför en konferens behöver vi fråga tio kvinnor om de vill tala innan de svarar ja, medan män ofta säger ja direkt. Så är det. Men som ledare har jag också ett ansvar att stå med hela vägen när någon svarat ja, att backa upp dem, säger Maritha Vilhelmsson.

Hon tillägger också att det inte bara är de stora kvällsmötena som ”räknas”. De kvinnor som talar på seminarier och bibelstudium kan i bland glömmas bort, något hon upplevt i Dagens talarundersökningar.

Johanna Gustavsson var tidigare ordförande för Apologia, ett forum för kristen tro och vetande. I det sammanhanget saknade hon ofta kvinnor, både som medlemmar, men framförallt som talare.

– Kyrkan är feminin. Det är fler kvinnor som är medlemmar i kyrkan. Men när jag var ordförande för Apologia, där vi diskuterar kristen tro på ett mer intellektuellt plan och religionsfilosofi, då var det plötsligt jättesvårt att hitta kvinnliga talare.

Stolt över att vara ledare

Själv känner Johanna Gustavsson stolthet över att ha varit ledare för organisationen och över att ha funnits med i de sammanhangen. Förhoppningsvis har hon fått vara ett föredöme för fler. En av anledningarna till att det är så få kvinnor som tar plats i liknande sammanhang tror hon har att göra med att de inte uppmuntras till det i de yngre åldrarna.

– Jag har varit på läger där attityden varit att killarna får sitta kvar i soffan och diskutera teologi medan tjejerna förväntas gå iväg och förbereda kvällsfikat. Kyrkan skulle i stället kunna uppmuntra unga tjejer till att läsa vidare, fördjupa sig i teologi, filosofi. Det skulle kunna vara en otroligt positiv kraft för jämställdheten. I stället för att se till att de blir söndagsskoleledare borde kyrkan uppmuntra dem att ta mer plats.

Angeline: Det tror jag är jätteviktigt! Vi är lite för smala i kyrkan vad gäller intressen man ska passa in i som ung. Det är mycket fokus på sång och musik.

Maritha: Och innebandy.

Angeline: Ja, vi måste bli bättre på att bredda så att alla får plats. Det är viktigt att se och uppmuntra gåvor och egenskaper hos både unga killar och tjejer och uppmuntra till att våga ta plats, som till exempel söndagsskollärare, tekniker eller hålla i andakter.

Maritha Vilhelmsson har med sin långa bakgrund inom församlingsverksamhet många gånger varit den enda kvinnan i sitt sammanhang. Men att det skulle ha varit något problem kan hon inte se. Tvärtom är det ofta männen som uppmuntrat henne mest i sin kallelse som pastor och ledare menar hon. Däremot menade en av hennes kvinnliga lärare att hon troligen inte skulle kunna arbeta som pastor eftersom hennes man inte var pastor.

– Det händer något när vi som kvinnor kliver in i mansdominerade miljöer. Det behöver vi göra. Det enda jag inte har kunnat få tips av mina manliga kolleger är om hur man gör när man ska ha dop och måste kliva ner i en dopgrav mitt under mensperioden.

Som anställd på Kyrkans tidning under en lång rad år arbetade Annika Ahlefelt ofta i mansdominerade miljöer. Hon har inte samma positiva erfarenhet som Maritha.

– Jag har haft många manliga chefer, högt upp i hierarkin. Jag har upplevt att de ofta slänger sig med ett ”manligt” språk som gör att jag inte förstår vad de säger och stänger mig ute.

– Det handlar om ett maktspråk och härskartekniker och de behöver vi lära oss för att vara beredda när vi möter det. Då kan jag också veta att det inte är mig det är fel på.

Tre anställda kvinnor i församlingen

Maritha Vilhelmsson skrattar till över ett minne hon plötsligt kommer att tänka på. De var vid den tiden tre anställda kvinnor i församlingen, två pastorer och en ungdomsledare. Dessutom kom det ofta kvinnor utifrån och undervisade. Ändå kom det fram en äldre man till Maritha och bad henne tänka på att ta in fler kvinnor när man kallade talare.

– Jag höll på att börja gapskratta. Han såg nämligen inte på oss som kvinnor utan som pastorer och förkunnare och det tyckte jag var så skönt, att han inte tänkte på det.

Vad har då den som arbetar inom kyrkan eller på andra sätt är en del av en församling för ansvar i jämställdhetsfrågan och vad går att göra för att det ska gå åt rätt håll?

Maritha: Utifrån mitt ledarperspektiv har jag alltid ett ansvar att se, uppmuntra och träna nya unga ledare. Och att själv våga kliva fram som en förebild.

Annika: Jag tror att det behövs grupper och nätverk för kvinnor inom kyrkan, för att medvetandegöra frågorna bland yngre kvinnor. Jag är själv med i nätverket Kristen och kvinna. Det behövs andra grupper än syjuntor och de som fixar kyrkkaffet.

Angeline: Jag tror det är viktigt att uppmuntra barn och unga redan tidigt, att tänka generationer och hitta förebilder. Vi har exempelvis kill- och tjejgrupper i vårt ungdomsarbete och det tycker jag är en riktigt bra grej. Men det är viktigt att uppmuntra både tjejer och killar att utvecklas i sina gåvor och att det Gud lagt ner får blomma ut.

Johanna: Som kristna ser jag det som vår viktigaste uppgift att spegla Gud. Det tror jag vi gör tillsammans genom våra relationer och för att göra det bäst behöver de vara jämställda. Om kyrkan vill visa på Gud måste vi alltså vårda relationerna mellan man och kvinna. Det är så grundläggande! Frågan om jämställdhet och kvinnoförtryck får inte bli ett hinder, den borde vara en av kyrkans absolut viktigaste frågor. Det hoppas jag också att den kommer att bli.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.