Läs hela Hakon Långströms predikan från Jesusmanifestationen

Så skriver evangelisten Johannes (15:9-17):

Jesus sade: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig.

Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er.

Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.”

Vårt rum har blivit allt större. Vi har sett att vår vintergata med hundratals miljarder stjärnor – varav vår sol är en – är en av många galaxer i en galaxhop bland flera och att denna galaxhop är en del i något ännu större. De ofattbart stora superhoparna.

Människan, ett stoftkorn på ett stoftkorn. Samtidigt har vi allt tydligare sett människans storhet och upptäckt alltmer av materiens innersta, de ofattbart små kvarkarna som alltid uppträder tillsammans, som aldrig kan tänkas ensamma. Kvarkarna som hålls samman av den starka kraften medan universums superhopar hålls samman av en svag kraft – gravitationen. Den starka kärnkraften är en etta med 38 nollor efter gånger starkare än gravitationens kraft och man letar intensivt efter sambandet mellan dessa krafter.

Parallellt kan vi fråga: Vad finns det för samband mellan Guds starka kraft och vår svaga?

Gud som är, som har existerat och kan existera utan oss. Och vi som inte kunnat, kan eller kommer att kunna existera utan Gud. Men inte nog med att Gud vill ha med oss att göra, Gud gör sig beroende av oss.

Nyckeln till detta är vänskapen.

”Jag kallar er vänner”, säger Jesus. Vilken beteckning på lärjungarna – Jesu vänner! Det är ett starkt ord Jesus använder. Vän. Vänskap är en av de starkaste relationer vi känner. Vänskapen går som en stark ström genom tiderna.

Vi minns beteckningen Abraham fick: Guds vän. Genom fyra millennier har de orden klingat. Guds vän.

Vänskapen, djupt mänsklig men också djupt gudomlig. Gud uppenbarar sig som vår vän. Religiöst är detta inte alls självklart. Ofta har man i religionerna en skräckslagen fruktan för gudomen, försöker beveka och avvärja straff genom offer.

Vännen måste man vara tillvänd för att relationen ska bestå. Vänder man vännen ryggen i likgiltighet eller kärlekslöshet riskerar man relationen. Men den frånvände kan bevara vänskapen, längta den bortvända vännen åter.

Vänder vi Jesus ryggen?

Vilken fråga en dag som denna, kan man tycka! Men jag kommer inte undan frågan, hör intensiteten i vännens ord: ”Inte vill väl också ni gå bort?”

Men bortvänd från Jesus?

Mycket vill få oss att vända oss från Jesus. Den onda makten, den gudsfrånvända världen och vårt egen inneboende tendens att så lätt bli vridna bort från Jesus.

Om frågan plågar får vi klamra oss fast vid att Jesus längtar oss tillbaka. Wallinpsalmens ”Var är den vän som överallt jag söker”, är också Jesu fråga.

Han söker den förlorade vännen, vill dra den åter till sig. Den helige Ande kallar med evangeliet, upplyser med lagen och evangeliet. Anden vill leda fram till att se behovet av Jesus. Så att Gud kan ge förlåtelse, tro, ny födelse och rättfärdiggörelse.

Jesus vill att vi ska vara hans vänner, följa hans bud och förbli i hans kärlek. Det ger glädje. En glädje som är Jesu egen och som får vara i oss.

Det är en glädje att få samlas idag, en stor skara. Vi tänker olika, vi har olika traditioner men det som förenar oss är att vi vill vara bland Jesu vänner. Vara tillsammans i Jesu närhet, lova, prisa och tacka honom.

Jesus ger oss ett bud. Att älska Gud, Fadern, Jesus och den helige Ande, att älska varandra så som Jesus älskar. "Så som Jesu kärlek var, aldrig någons varit har", sjunger vi. Det är så. Ändå säger Jesus: älska varandra som jag älskat er. Vi ska inte sträva efter något mindre än att älska som Jesus gör.

Hur ska vi göra det? Det är ju lätt med vännerna, de som vill oss väl. Men motståndarna då? Fienderna?

Vi ska älska dem också lika starkt! Men det går ju inte! Jo, Jesus kunde det och vi skall sträva efter att i allt likna Jesus. Men vår kärlek skall inte vara mesig eller likgiltig för rätt och fel, sanning och lögn, ont och gott. Nej, vi ska avsky det onda, avsky lögnen, avsky det orätta. Men älska den som gör oss ont, älska lögnaren, älska den som gör orätt. Det inte är lätt. Det är något att öva på hela livet.

Det blir misslyckanden att bekänna och få förlåtelse för. När vi lyckas kan det provocera; men upphör inte att vara vänlig, att bete dig kärleksfullt. Det är sådan Jesus vill att du ska vara.

Om någon angriper en av våra vänner, kränker, mobbar eller framställer vår vän på ett upprörande sätt, så står vi upp för vännen, säger: sådär gör du inte mot min vän! Likadant när man framställer vännen Jesus på ett upprörande sätt. Och likadant om man gör någon av Jesu minsta vänner illa. Då ska vi säga: Stopp: Så gör man inte mot en Jesu vän!

Blir vi uppgivna, missmodiga eller sorgsna är Jesus där med sin varma närvaro och tröstar. Han vill vår glädje, ja, han vill att den ska bli fullkomlig. Vilken vän vi har i Jesus! Vem vill annars att vi ska ha fullkomlig glädje?

Jesus vill att vi skall ha omåttlig, fullkomlig glädje. Låt ingen ta din jesusglädje ifrån dig!

Tänk vad ett litet sms från en vän kan glädja oss. Vi har Bibeln full med vänmeddelanden från Gud. Inspirerade av Guds Ande.

Jesu vänskap är utgivande. I stället för att se sina lärjungar som tjänare eller underlydande gör han sig beroende av dem genom att betrakta dem som vänner och utsätter sig för risken att bli sviken, förrådd och övergiven.

En Jesu vän är vän med treenig Gud, med skapelsen, stort och smått, starkt och svagt, med mänskligheten som Jesus gav sitt liv för, med andligheten.

Kärleken Jesus vill av oss visar sig i vänligheten och ömheten. Dessa är som vektorer, storheter med riktning. Av dessa vektorer måste vänligheten komma först och öppna för ömheten. Ömhetens växtplats är i det svåra, som också är utvecklingens och glädjens växtplats.

Några behöver extra ömhet.

De svagaste bland oss. De som känner sig mindre ansedda, mindre efterfrågade. De som anses ha haft sitt bäst-före-datum. Ett sådant ska vi aldrig sätta. Det finns bara ett datum vi ska ha för ögonen och det är ett som inte ens Jesus känner. Den yttersta överraskningens dag. Den dag vi kan få höra Jesus säga till den vi inte satt så högt: Stig högre upp, min vän.

Om vi myllar med ömhet och vattnar med uppmuntran kan vi få se underbara blommor i den magraste jord.

De som brottas med tvivel och uppgivenhet. De som känner sig utestängda. I alla relationer, i kyrkor, familjer och på arbetsplatser sker ett utbyte genom tunna utbyteshinnor. När med blir motbrister den tunna hinnan. Och det gör ont. Då måste ömheten i Kristi efterföljd finnas där. Liksom vänlighet och förbön.

Vi får se oss själva med Kristi kärleks ömhet. Se att vi alla är sända. Inte så mycket för att verka som för att vara. Mission är i mycket emission – utstrålning. Kristusbrev till världen. Kristusdoft i världen.

Vårt rum har blivit allt större. Men det finns rum vi ännu inte sett. Rum som Jesus berett åt oss. Himlen. Målet för vår gemensamma vandring.

Där väntar vännen. Jesus. Där väntar vänner från olika tider och länder.

Där skall vår lovsång evigt, saligt klinga,
när vi in i sabbatsvilan har fått gå.
Tillsammans med änglarna i himlakören
vi sjunger en ny sång i Jerusalem.
Hos Herren då vi är
får stå där inför tronen
och gå på gyllne gator i Guds Jerusalem.
Halleluja, halleluja får vi sjunga
Halleluja, halleluja. Pris ske Gud! Amen