Livsstil
”Min man har blivit andligare än mig”
Jag är en tjej i trettioårsåldern som varit gift i fem år. Jag och min man är båda uppvuxna i en frikyrka och vi delar samma tro och värderingar. Men på den sista tiden har jag upplevt att min man liksom dragit ifrån mig på det andliga planet. Allt började med några nya vänner som kom till vår kyrka. De hade ett mer hängivet sätt att be och att tala om Gud. Tillsammans med dem upplevde min man något slags nytändning och nu drar han in Gud och det andliga i nästan allt vi talar om. Han vill att vi ska räkna mer med under och så vidare och kanske borde jag hänga på honom. Det är bara det att jag inte alls känner mig hemma i detta nya, för jag är en mer jordnära person. Samtidigt vill jag inte vara en bromskloss för min man. Hur ska jag göra? N.K
Christina svarar: Så bra att du ställer denna fråga. Det är inte så få som på olika sätt brottas med den i sina äktenskap och familjer.
Man tycker att ens partner är andligare än vad man själv är, men känner sig samtidigt obekväm med att själv försöka gå samma väg, för det stämmer liksom inte riktigt med den man är.
Vår väg med Gud måste få vara just vår egen väg. Den som fascineras av något vill gärna dra in andra i det och glömmer att var och en har sin väg att gå – också i ett äktenskap.
Man säger till exempel att ”du borde läsa den här boken”. Men det är inte säkert. Den bok som talade till mig talar kanske inte alls till dig.
När Bibeln beskriver andlighetens tecken, så är det påfallande relationella begrepp som används. Det handlar om hur vi är med varandra.
Vi läser om kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Gal 5:22-23).
Det ger oss bilder av goda leenden, varma blickar och mjuka händer. Omtanke i ord och handling. Det är så vi känner igen en andlig människa.
Det är naturligtvis inte så att den som är jordnära är mindre andlig än den som talar mycket om Gud. Vi är olika och det är själva poängen.
Ofta beundrar vi dem som är det vi inte är, och underskattar det vi själva är. Hur många är det inte som lite ursäktande säger att jag är väl mest en Marta, underförstått har man tolkat bibeltexten om de båda systrarna (Luk 10:38-42) som att Maria är den ideala gestalten.
Men så står det inte, ingen ställs över den andra.
I våra liv är det än mer komplext, för vi är inte antingen Marta eller Maria, båda gestalterna finns inom oss alla.
Men vi väljer själva vem av dem vi låter få det mesta utrymmet. Arbete och vila, utgivande och inhämtande, både det ena och det andra behövs och är lika värdefullt.
Men för att återvända till din fråga om hur du ska göra, om du ska följa din man i detta nya, trots att du inte känner dig hemma i det, eller om du ska vara en bromskloss, så tror jag att det finns fler vägar att välja mellan.
Det allra viktigaste är dock att inte tysta ner sitt inre, "offra sin personlighet", i sin vilja att följa Gud på samma sätt som de andra för att inte göra någon besviken. Då är det ju snarare de andra man följer, inte Gud.
Men det innebär inte att du behöver bli en bromskloss för någon annan. Maria fick vara på sitt sätt och Marta på sitt, och den friheten behöver finnas också i ett äktenskap. Kärlekens frihet att låta den andre vara som han eller hon är, så länge det inte skadar relationen.
Det är väl just det, som kanske ändå behöver benämnas. Vad händer med relationen när vår olikhet leder oss åt olika håll, till olika aktiviteter och grupper? När min vänkrets inte längre är samma som din.
Det blir då än viktigare än förut att stå nära varandra i den livets innercirkel som vänskapen i äktenskapet utgör. Att det finns trygghet, närhet, öppenhet och respekt mellan er två som ett nav i tillvaron.
Då blir inte olikhet och skilda preferenser när det gäller gudstjänst och spiritualitet hotfullt eller oroande. Det kan tvärtom bli berikande.
Christina Halldorf, legitimerad psykoterapeut med existentiell inriktning, svarar på Dagenläsarnas relationsfrågor.
