Ministern bad ärkebiskopen om hjälp

Rösta för en mer restriktiv flyktingpolitik – eller mot? Valet fick dåvarande civilministern Ardalan Shekarabi (S), själv en gång flykting, att må riktigt dåligt. Då vände han sig till ärkebiskopen.

Det var under den intensiva flyktingvågen 2015 som regeringen under stor press skulle fatta beslutet om att begränsa flyktingars möjligheter att komma till Sverige. Ett beslut som till sist fattades, och som bland annat fick dåvarande miljöpartistiska språkröret Åsa Romson att gråta offentligt på en presskonferens.

Ardalan Shekarabi var då civilminister. Själv hade han kommit till Sverige just som flykting, tillsammans med sin mamma år 1989 då han var 11 år.

Svårt att sova

– Jag hade svårt att sova under några nätter hösten 2015, för jag visste verkligen inte vad som var rätt, berättade han för Anna Hedenmo i veckans “Min sanning” (SVT).

I boken “Leva med ovisshet” (Libris) skildras också tiden runt flyktingströmmen och Ardalans kval angående Sveriges beslut om flyktingpolitiken.

– Att landa i ett beslut var en svår process, där jag till slut kände att jag behövde hjälp. Och då ringde jag till ärkebiskopen, sa Shekarabi till Anna Hedenmo.

Att han själv upplevt både flykt från ett land – Iran – och oron runt uppehållstillstånd gjorde att hans våndor över en restriktiv flyktingpolitik var stora.

– Oftast i livet vet man vad som är rätt, både i politiken och i privatlivet. Sedan kanske man inte alltid har modet eller orken att göra det som är rätt. Men här kände jag: jag vet inte vad som är rätt.

“Det var inte hållbart”

Han hade under hösten 2015 i rollen som civilminister mött både flyktingar och representanter för de kommuner som hade att hantera den stora flyktingströmmen. Han berättar i boken från Libris om att han minns ett samtal från en kommun där de hade tvingats be föräldrarna följa med till skolan för att det kom så många barn varje dag. Lärarna kunde helt enkelt inte hantera situationen längre.

– Det blev uppenbart för mig att det här inte var hållbart. Men samtidigt blev min bakgrund också tydlig. Jag vet ju vad jag har gått igenom och vad väldigt många människor som är på flykt går igenom.

– Till slut ringde jag då till ärkebiskopen och sa: jag vet inte vad som är rätt, jag behöver stöd. Hon rekommenderade en präst, en sjukhuspräst som jobbar med konsekvensetik.

“Har tagit stort ansvar”

Med prästens hjälp benade ministern ut de olika alternativ som fanns gällande flyktingpolitiken. De gjorde scenarier som visade konsekvensen av olika beslut och insåg att ingen skulle må bra av att Sverige hamnade i ett ohållbart flyktingmottagande.

– Jag kunde till sist landa i ett beslut, och det var en enorm befrielse för mig.

Beslutet som sedan fattades av regeringen och som Ardalan stod bakom innebar att Sverige gick från en mycket generös flyktingpolitik till en av de mest restriktiva i Europa. Det innebär att andra kanske 11-åriga pojkar inte får stanna, påpekade Anna Hedenmo.

– Ja, det är delvis konsekvensen av våra beslut. Men man ska se det i ljuset av att Sverige har tagit ett stort ansvar under de senaste 30-40 åren. Så i jämförelse med andra länder i Europa har vi tagit ett enormt ansvar. Och vi måste se till att vi får en välfärd som fungerar, och att de människor som kommer hit kommer in i samhället, sa Shekarabi.

Präster ett stöd

Borde vi använda präster oftare i politiken? undrade Anna Hedenmo.

– För min del har det varit ett stöd. Men det behöver ju inte vara en präst, det kan vara en psykolog till exempel. Men jag tror att vi behöver stöd när vi ska fatta svåra beslut. Många gånger begår vi misstaget att inte ta stöd. Det är först nu i vuxen ålder som jag själv inser att det är inget fel att blotta sin svaghet och sårbarhet, och att jag behöver hjälp för att få svaren, sa Ardalan Shekarabi.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.