Niklas tog Filadelfia med på en rejäl resa

”Det här är en predikan om en budgetprocess”

Medan lovsångsteamets sång rullar runt i kyrkan greppar Niklas Piensoho vattenkannan och fyller glaset än en gång. Han har sippat nästan ständigt sedan mötets början. När sången är på upprinningen reser han sig och går tiotalet steg över podiet, fram till predikostolen. I högerhanden bär han Bibeln, i vänstra vattenglaset. En sista klunk.

Sitter nervositeten utanpå denna söndag förmiddag? Nej, det är snarare en kraftig förkylning – så pass stark att halsen nästan torkat ut – som förorsakar bälgandet.

Men hade det varit speciellt konstigt om det hade befunnit sig något bevingat i magtrakten denna dag? Bakom ligger ett av Filadelfiaförsamlingens mest föränderliga och turbulenta år under dess 96-åriga historia, nu är det dags att dra upp riktlinjerna inför framtidens arbete. Kyrkan är relativt välfylld och längst ner i salen står en tv-kamera uppställd, redo att via webben sända ut budskapet till de lokala församlingsgrupperna över hela Stockholmsområdet.

Niklas Piensoho harklar sig lätt. – Det här är en predikan om budgetprocess, säger han och ler.

Två år tidigare: Svarar ja – efter tre nej

Vid ett extra rådslag för riksföreningen Pingst – Fria församlingar i samverkan väljs Sten-Gunnar Hedin till dess föreståndare. Därmed måste Filadelfiaförsamlingen i Stockholm på allvar börja söka hans efterträdare.

Och när Sveriges största pingstförsamling, tillika största frikyrkoförsamling, ska få ny huvudledare är det ofrånkomligen en riksangelägenhet. Spekulationerna kring namn drar igång tidigt – vem från pingströrelsens predikantkår blir det?

Även om den beredningsgrupp som nu blivit tillsatt för att arbeta särskilt med föreståndarfrågan inte fått specifika direktiv att söka efter en pingstpastor är det naturligt nog de egna leden det funderas kring först. Men under stunderna av bön, funderingar och diskussioner dyker ett namn upp i tanken hos flera av deltagarna i gruppen. Kan det vara riktigt och framförallt möjligt – en missionspastor?

Kollsamtal görs och besked ges: två gånger om stänger Niklas Piensoho – pastor i Missionskyrkan i Fiskebäck – bums den dörr som de önskar ställa på glänt.

Åter till ritbordet.Men hur de än drog med pennorna återkom till sist samma namn ändå.

Så de ringde en gång till. Piensohos ryggmärgsreflex är densamma som tidigare, han känner oro inför blotta tanken att bli Filadelfias föreståndare. Men denna gång bestämmer han sig för att tacka ja till att möta beredningsgruppen, kanske kommer känslan ändras?

De samtalar och känner varandra på pulsen

Tåget anländer till Stockholms centralstation och Niklas Piensoho vandrar ett par hundra meter till ett närliggande hotell och ett av dess avskiljda konferensrum. I det här läget hålls allting så diskret som möjligt.

De samtalar och känner varandra på pulsen. När Piensoho vid ett tillfälle nämner den stora barn- och ungdomsverksamheten hemma i Fiskebäck reagerar Filadelfias ordförande Per-Ove Morberg från hjärtat och suckar längtandes efter detsamma. Det blir Niklas Piensohos bestående minne från mötet: Morbergs oro för barnbarnsgenerationen blir hans oro för de egna barnen. Ska han bryta upp familjen från Bullerbyn och ta med dem till betongdjungeln?

Än en gång stänger han dörren.

Men helt kan han ändå inte släppa det hela. Hemma i Fiskebäck följer han och hustrun Helena Filadelfias gudstjänster på distans via webben under våren. Givetvis förloras ett stort mått av atmosfär och dylikt när man inte är på plats, det förstår de, men ändå kommer de inte ifrån känslan av orolighet. Stark historia, javisst, men nutidsintrycket är allt annat.

När en grupp på fyra-fem barn kliver upp för att sjunga – och nästintill försvinner på den stora estraden – förstärks dessutom oron han tagit med sig från hotellmötet i mellandagarna.

Ändå kan han inte släppa Filadelfiaförsamlingen, det är som att den trängt innanför Piensohos skinn. Efter ännu ett möte – med en utökad beredningsgrupp på en Statoilmack i Linköping denna gång – tackar han ja till att möta stora församlingstjänarkåren för ett samtal.

Han tänker: Vad ska jag upp hit och göra

250-salen i Rörstrandskyrkan är välfylld denna måndagskväll. Nyfikenheten på den man som beredningsgruppen föreslagit är stor, ingen vill missa frågestunden när man mer i detalj ska få veta var han står. Först och främst, nästintill enbart, är det de teologiska frågorna som berörs.

Ett par timmar senare sitter Niklas Piensoho på Centralstationen och väntar på tåget till västkusten. Samtalsstunden var helt okej, men hans promenad därifrån hade ändå känts tung. Vad ska han upp hit och göra? Och han tänker att de nog kommer fram till samma sak när de nu diskuterar.

Några minuter senare, kanske en timme efter att han lämnade 250-salen, ringer mobiltelefonen. Det är Olof Djurfeldt som är den som ringt på beredningsgruppens uppdrag under hela processens gång. Piensoho tycker att han låter tagen och förundrad när han berättar att församlingstjänarkåren varit helt enig, att det inte ens varit någon diskussion. Medan Niklas Piensoho lyssnar bestämmer han sig för att han måste löpa linan ut och verkligen fundera på om det kan vara Guds kallelse.

Men särskilt intressant för utomstående tycker han inte att ärendet borde vara. När Dagen får nys på nyheten och ringer upp betonar han gång på gång att inget är klart, att samtal bara förs. Enligt honom är det knappt något att skriva om överhuvudtaget.

– Vad gör ni av det här nu då, en notis?

Tidningens bedömning av nyhetsvärdet är annorlunda, förstasidan toppas med rubriken "Piensoho föreslås efterträda Hedin" och orsakar mycket starka reaktioner i Fiskebäcks missionsförsamling. På ett församlingsmöte i början av juni reser sig medlemmar och riktar en tydlig uppmaning till styrelsen: "gör allt ni kan för att vi ska få behålla Niklas".

En förnyad kallelse formuleras och en intensiv tid av prövning inleds hos familjen Piensoho.

”Rent egoistiskt är jag inte sugen på att flytta”

”Finns det verkligen ingen pingstpastor vi kan kalla?” Frågan som många klurat på ställdes till slut offentligt av en församlingsmedlem, på den frågestund som arrangerats två veckor tidigare. Tveksamheter kring förslaget har funnits men nu, på det extra administrationsmötet denna lördag, är församlingens beslut enhälligt.

Vid ingången till semesterperioden kommer ett jakande svar, och familjen Piensoho får vänja sig vid frågan om de känner frid över beslutet. Niklas svar är kanske något överraskande.

– Absolut inte. Att rycka upp barnen från sitt sammanhang och flytta till storstan ... det är mycket ångest i samband med ett sånt beslut. Helena har känt sig betydligt lugnare, känt större frid. För mig har det inte alls varit självklart. Rent egoistiskt är jag inte sugen på att flytta, jag ser det snarast som att jag övervunnit mig själv och bejakat en kallelse som jag tror är från Gud. Så jag flyttar inte med enbart en lycklig känsla. Det låter kanske lite konstigt, men så är det.

Ett drygt halvår senare kommer han att uttrycka tacksamhet över att det var just så; att han inte flyttade med enbart stor glädje.

”Vi behöver se ett ökat givande”

Församlingstjänarkåren, ledningen för Filadelfiaförsamlingen Stockholm, möts till sammanträde i 250-salen i Rörstrandskyrkan. Niklas Piensoho har ännu inte påbörjat sin tjänst och finns därför inte på plats. Vid sidan om informationer kring bland annat den kommande välkomsthögtiden har församlingens ekonomi en central plats denna kväll. Rune Törnkvist och Lars Bergman från ekonomirådet avlägger rapport och konstaterar att de "nuvarande intäkterna ligger under föregående års och ännu mer under den budget som är lagd". Engagemanget i församlingen måste väckas och offrandet öka, menar de: "Vi behöver se ett ökat givande, inte enbart en minskad kostnadsmassa."

”Vad kul det är att få vara med och jobba”

En lång sommar och en bra bit av hösten har gått sedan kallelsen och bejakandet. Piensohos har bytt väst mot öst och börjat finna sig tillrätta i villan i Sollentuna.

De blivande medarbetarna har väntat med spänning på sin nye ledare och nu är han på plats. Med sig har han en tanke om att smyga in i verksamheten för att lära sig hur den fungerar.

Men Niklas Piensoho smyger närmast som en elefant.

Vid ordinarie veckomöten, som rullat på enligt samma procedur under många år, frågar han vilket syftet med mötet är och varför de olika medverkande är där. Många av dem vet inte riktigt, några svarar lite generat att de nog mest är där för att deras företrädare varit det. Rutiner ändras och korrigeras, redan vecka ett.

Ingen beklagar sig nämnvärt, snarast tvärtom. Musikpastor Samuel Hector säger att det funnits ett uppdämt behov av förändring, att längtan efter någon som kan ta och ”putta det över kanten” varit stor. Josef Pansell, pastor i församlingsenheten i Bredäng, tycker att det är på sin plats med en förändringsprocess.

– Det har gått lite i stå, det räcker med att kolla utvecklingen vad gäller antalet mötesbesökare för att slå fast det. Anledningarna till det är flera, det finns många aspekter i det här. En är att vi behövt ägna oss mycket åt riksplanet för pingströrelsen, innan Pingst FFS bildades. Förr fanns det kraft att göra både och, att satsa på det och vårt lokala arbete samtidigt.

Viljan att få "bygga Filadelfia" – ett uttryck som upprepas av många – på allvar är stor. Därför tas de nya ögonen emot med tillförsikt, även när de ser sånt som behöver justeras. När Niklas Piensoho under den första tiden har personliga samtal med de anställda på Rörstrandsenheten är nyfikenheten inför framtiden utbredd. Den vanligaste responsen är: "vad kul det är att få vara med och jobba".

Budskapet är tydligt: Filadelfia ska vara en folkkyrka

Rörstrandskyrkan – Filadelfiaförsamlingens bas i centrala Stockholm – är välfylld. Det är en ”historisk och glädjens dag” slår mötesledaren och vice föreståndare Stefan Claar fast. Flera körer medverkar och högtidstalen avlöser varandra, och vid sidan om representanterna griper även församlingen som helhet in med en kraftig välkomstapplåd för Niklas, Helena och de fyra barn som tillsammans med dem utgör familjen Piensoho. Minstingen Johan klappar intensivt med i församlingens applåd.

Tidigare föreståndaren Sten-Gunnar Hedin leder installationen av sin efterträdare och ber därefter om beskydd för ”faror som möter, faror som är kända, som är okända, som överraskar och kommer från oväntat håll – håll din hand över Niklas”. Därefter utdelar Hedin en rejäl kram med tillhörande ryggdunkning, en ”pingstklapp”, ackompanjerad av församlingens skratt.

Predikan, denna första söndag som Filadelfias föreståndare, ägnar Niklas Piensoho åt att fokusera på fyra helt olika levnadsöden i Lukasevangeliet med likheten att de samtliga hamnade vid Jesu fötter. Där fanns plats för dem som tidigt valt ett liv nära Gud, men inte bara för dem. Även de som ofrivilligt eller helt medvetet ställt sig utanför en sådan kontakt tidigare var välkomna.

Budskapet är tydligt: Filadelfia ska vara en folkkyrka i ordets bästa bemärkelse.

– Det här är en försonad gemenskap, bestående av halva människor som inte är färdiga. Och till denna gemenskap kallar vi alla och envar som vill vara i närheten av Jesus.

Så lyder programförklaringen, inriktningen. För den som återvänder till gudstjänsten i efterhand, via cd eller dvd, är det dock möjligt att ett annat parti kommer att stjäla fokus, nämligen Piensohos bön före sin predikan: "Herre vi tackar dig för allt arbete som genom många tider har pågått i den här församlingen, och som i en mening nu startar om på nytt. Och nu ber vi dig för dem som förvaltar ekonomi, för pengar som är insamlade och medel som har kommit på annat sätt. Lägg din hand över allt detta, ge det din välsignelse och låt allt nu få medverka till att många människor här i Stockholm finner en tro, hittar en mening och blir en del i en församlingsgemenskap."

”Vi har hört att det nog kan komma att bli neddragningar”

Han tittar och tittar, försöker utläsa siffrorna i den ekonomiska rapporten. Tycker sig förstå – kunskaperna från högskolekursen i företagsekonomi hänger i – men alltihop ter sig så märkligt att han vänder sig till administrative chefen Rune Törnkvist för att vara helt säker. Är underskottet i driftbudgeten verkligen så stort? Samlar församlingen inte ens in pengar nog för att täcka personalkostnaderna?

Törnkvist nickar. Eftersom han också är relativt ny på jobbet (april) kan han dock inte svara på Piensohos följdfråga: Hur har det kunnat bli så här?

Han tänker tillbaka på samtalen han hade med församlingstjänarkåren i våras, de ekonomiska frågorna hade bara berörts som hastigast. Teologin och ideologin hade stått i centrum. De hade inte berättat och han hade inte förhört sig nämnvärt, så var det. Men någonstans i minnet fanns en anteckning, det hade sagts att arv var viktigt för församlingens ekonomi. Kanske borde han förstått då, eller i alla fall anat?

Det knarrar till i trägolvet när han reser sig från soffan. Bestämt öppnar han dörren och går återigen stegen ut i korridoren, bort till Rune Törnkvists rum. Läget bekräftas. Det finns inga skulder, soliditeten är god men likviditeten ansträngd. Fastighetsförsäljningar skulle kunna rädda tillfälligt, eller ett arv. Men kan man dra runt en löpande verksamhet så, ska man behöva vara beroende av extraordinära intäkter? Niklas Piensoho svarar nej på sin egen fråga och återvänder till sitt arbetsrum, övertygad om att den närmaste framtiden kommer att bli svår och tung.

De ekonomiska problemen är ingen ny sak i Filadelfia, de har funnits där och flåsat i nacken under många år. I församlingen, och även bland personalen, finns en utbredd kritik mot hur ledningen hanterat och skött det ekonomiska läget åren som ligger bakom. Besparingsprogram, med syfte att minska utgifter och öka intäkter, har förvisso gjorts men kritikerna menar att bekymren inte kommunicerats tydligt nog eller tagits på tillräckligt stort allvar.

De alarmerande siffrorna sprids inte i någon vidare krets i det här läget heller, men personalen får tydliga hintar om att allt inte står rätt till.

– Vi har hört att det nog kan komma att bli tal om neddragningar och vi har uppmanats att gärna söka andra jobb och tacka ja om vi får dem, säger barnpastor Malin Axelsson.

Men såväl hon som andra har svårt att riktigt ta det till sig. Malin Axelsson känner att det knappast kan bli tal om nedskärningar i något så centralt som barnverksamheten, personligen är hon därför inte så orolig.

”En starkt fungerande gudstjänst måste vara motorn”

Samtidigt som Sverige tar sats emot luciafirandet blir Filadelfias budget för 2007, och därmed det bekymmersamma läget, fastställd. Underskottet är på 3,5 miljoner i hela storförsamlingen, varav 2,5 miljoner gäller Rörstrandsenheten.

Niklas Piensoho hade velat göra strukturella förändringar så småningom, sätta sin prägel på arbetets utformning. Nu behöver han leda en sådan process efter två månaders arbete i en församling han fortfarande just är i starten med att lära känna.

Betydande personalnedskärningar måste till, det är han på det klara med. Tillsammans med Stefan Claar och Rune Törnkvist lägger han pannan i veck och funderar kring vad som inte kan plockas bort om inte församlingen ska ramla ihop.

En framtidsgrupp tillsätts av församlingstjänarkåren för att aktivt fundera kring prioriteringar.

Den tanke som mejslas fram, och som Piensoho driver, är att gudstjänsten ska vara fokusområde nummer ett i Rörstrandsenheten framöver.

– En starkt fungerande gudstjänst måste vara motorn, så tjänster kring det behöver vi. Och vi behöver ha kvar några administrativa tjänster, säger Piensoho och församlingstjänarkåren sluter upp bakom inriktningsbeslutet.

Konsekvensen är att alla de andra tjänsterna är i farozonen, och ett intensivt arbete inleds för att komma fram till vilka som ska varslas om uppsägning. De flesta anställda går på julledighet utan en aning om att tillvaron påtagligt kommer förändras inom kort. Piensoho tänker att det är tur att han inte började sitt nya arbete i ett enda stort lyckorus, i så fall hade nog utbrändheten och uppgivenheten kunnat stå och lurpassa runt hörnet i det här läget.

En efter en kommer ut med uppsägningsbesked

Personalen har fått veta att det kommer att bli betydande nedskärningar framöver, och Dagen skriver en nyhetsartikel i ämnet. Uppgiften är offentliggjord, men omfattningen och vilka tjänster som berörs vet inte personalen något om. Detta blir en omskakande tisdag.

En efter en går in på administrativa chefens kontor, en efter en kommer ut med sina uppsägningsbesked. Rena rama löpande bandkänslan; beskeden lämnas rakt upp och ner. Några reagerar på att ingen samtalshjälp erbjuds.

Lilian Lilliesköld, pastor med inriktning på omsorg och verksamheten på Lidingö, har ingen föraning om vad som komma skall. Eller jo, en svag känsla har hon haft, som om Gud förberett henne så smått, men inget mer. Hon kliver in, får beskedet och återvänder till sina kolleger på omsorgsavdelningen. Ingen säger något, alla sitter i sina egna tankar. Hos någon trillar tårarna. Lilian tänker att det är som om en stor skuta plötsligt gått upp på land, hon har svårt att förstå vad det är som egentligen händer.

Ungdomspastor Joakim Davidsson hör fackrepresentanten säga att han aldrig varit med om något liknande förut, att 16 personer varslats samtidigt på en så liten arbetsplats.

Den positiva och glada stämningen, full med framtidstro och förväntan, som var så tydlig för några månader sedan känns plötsligt långt borta. Som att sticka hål på en ballong.

I huvuden börjar frågorna ofrånkomligen snurra: varför just jag, är inte mitt arbete viktigt, var inte detta min kallelse?

Niklas Piensoho konstaterar för sig själv att det omöjliga just skett: alla anställda inom verksamheterna som rör barn, unga, mission, äldre/omsorg och sociala frågor har sagts upp.

”Vi behöver fler arbetare till den här åkern”

Det verkar på många sätt vara en vanlig gudstjänst, en i mängden. Samma tid som vanligt, människor som brukar vara på plats, sånger som sjungits förut.

Men detta är allt annat än dussinvara.

Inte nog med att gudstjänsten via webben direktsänds till alla församlingsenheter som tillhör Filadelfia Stockholm, detta är också dagen när såväl läget som utmaningen ska tydliggöras.

Bibeltexten för predikan hämtas från Jesu liknelsetal i Matteusevangeliet:”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.”

Niklas Piensoho inriktar sig på att tala om församlingen, om åkern som på många sätt är vardaglig med alla sina sysslor men som innehåller en skatt – himmelriket självt.

– Vi behöver fler arbetare till den här åkern, långt många fler som hjälper till att städa kyrkan, som kokar kaffe, som hjälper till med bokföring, som är med och ger barn och ungdomar en meningsfull tillvaro. Och så vidare. En åker, liksom en församling, handlar ju i grund och botten om ett alldeles vardagligt vanligt arbete. Så min utmaning i dag är att vi behöver fler arbetare till åkern, så att den inte förbuskas, växer igen. För vi vet att om inte åkern hålls i skick kan människor inte hitta skatten.

Så berättar han, med stor intensitet i rösten, om veckans uppsägningar. Om sorgen och förstämningen bland de anställda. Om att arbeten med barn, ungdom, mission, omsorg och socialt arbete i fokus nu i mångt hänger i luften. Det är dödstyst i kyrkan, det enda som hörs är föreståndarens röst.

– Vi behöver de här åkrarna, för på just de här fälten har folk upptäckt himmelrikets skatter. Men med de resurser som vi i dag har kan inte jag och de som leder detta åkerbruk fortsätta. Vi vill inte sälja eller inteckna fler fastigheter för att det ska fortsätta gå runt. Så det jag vill säga er nu är: hjälp oss att köpa tillbaka dessa åkrar.

I slutet av gudstjänsten utmanas församlingsmedlemmarna att överlåta sig till arbetet på nytt och att ta ett nytt tag i offrandet.

– Och det är inte bara en vädjan inför dagens kollekt, det är en vädjan om uthållighet och den riktas till dig som tycker att den här församlingen är viktig. Investera av vad du har i denna plats, i detta åkerarbete. Som det är nu ser vi ingen annan väg än att ta till dessa åtgärder. Hjälp oss att se en annan väg.

De ifrågasättande kommentarerna är många

På debattplats i Dagen tar Göran Åström och Johannes Magnusson från Pingst Ung till orda. De ”ställer sig mycket frågande till att Filadelfiaförsamlingen i Stockholm har bestämt sig för att skära ner alla tjänster som inriktar sig på barn och ungdomar i församlingen.”

Två månader tidigare drog Pingst Ung igång en kampanj med namnet ”Församling med framtid” som tydliggjorde den negativa trenden inom pingströrelsens barn- och ungdomsverksamhet. Utifrån lyder utmaningen: ”Ge dem utrymme, gör dem delaktiga och låt dem kosta. Våga satsa ekonomiska tillgångar på barn och ungdomar”. När rörelsens största församling prioriterar annorlunda ställer de sig därför frågandes.

Och de ifrågasättande kommentarerna är fler. Att det tas tag i ekonomin hörs enbart positiva röster om, men prioriteringarna reser frågetecken. En av de vanligaste kommentarerna rör Helen Jaktlund som arbetat med församlingens sociala arbete i många år och är ett välkänt och respekterat namn i Stockholm. ”Hur kan de säga upp henne? Skulle jag ha minsta lilla chans att anställa skulle Helen Jaktlund vara den förste som fick ett erbjudande”, säger en etablerad pingstpastor till Dagen.

Två helt nya tjänster inrättas

Nyheten släpps att det nog kan bli två halvtidstjänster inom missionen framöver, trots allt. Dessutom en heltid med inriktning på omsorg och en på halvtid som intendent. Tjänsterna ska besättas av personal som tidigare sagts upp.

Utöver det meddelas också att två helt nya tjänster ska inrättas: en som informatör- och kommunikationsansvarig, en med ansvar för smågrupperna och frivilligarbetare. Eftersom några nysatsningar på det sociala arbetet samt barn- och ungdomsverksamheterna inte finns med skakar en del på huvudet åt prioriteringarna. Piensoho försvarar de nya tjänsterna.

– Den förstnämnda känns jätteviktig i vår typ av organisation som är spridd över hela stan, och den andra är verkligen en nyckelfunktion. Att hitta människor som går in i ideella ledarfunktioner är viktigt i det här läget.

Dessutom blev det för en dryg månad sedan klart att ”Bibelskola Stockholm” drar igång till hösten. Idén har grott en tid men arbetet beskrivs ha intensifierats sista halvåret. Anethe Carlsson, pastor i Nacka, blir kursföreståndare, och församlingens pastorer gästföreläsare. Men en bibelskolepastor ska anställas och kopplas till skolan. Även kring detta ifrågasätts lämpligheten att dra igång det hela just nu.

”Vi behöver få ut folk på banan och börja arbeta”

Från sin inramade plats på samtalsrummets vägg i Röstrandskyrkans slottsvåning har Lewi Pethrus god utsikt. Hans unga blick är stadig, Bibeln håller han nästan krampaktigt i famnen. Han ser vänlig och samtidigt lite sträng ut. Bredvid honom på väggen hänger fotografier på församlingens diakoner och äldste på 1930-talet.

Nedanför dem sitter nutidens ledare och försöker bringa framtid i en tid av oklarhet. Året har hittills varit tufft. I takt med att solljuset och värmen ökat har också förhoppningarna om en ny vår i församlingen börjat stiga. Offrandets utveckling är positiv, men ingen vågar lita på att det är beständiga siffror. Det kan vara nyhetens tillfälliga behag som ligger bakom, längre tid måste till för att se en klar tendens är alla överens om.

Trots att det finns ljusglimtar går det inte komma ifrån att problematiken är fortsatt stor. Än så länge är det sorgen och ledsenheten över att älskade medarbetare tvingas lämna som härskar. Efter det, när deras uppsägningstid är slut, träder något nytt i kraft. Då ställs församlingen inför en ny och krass verklighet, en rad arbetsuppgifter kommer plötsligt inte att utföras av någon.

Denna onsdagsförmiddag – när skorpor med smör och ost intas, böner beds och samtal förs – ägnas till stor del åt att tänka på lösningar kring det. Pastorsteamet i storförsamlingen diskuterar,och Anethe Carlsson från Nacka väljer att lyfta frågan utifrån barnperspektivet.

– Vi kommer inte ha någon ansvarig för barn- och familjearbetet framöver, hur kommer det att se ut?

Niklas Piensoho svarar omedelbart.

– Jätteilla.Vi kan naturligtvis inte fortsätta så här, vi kan inte bara fortsätta skära med osthyvel som vi gjort hittills. Ända in på benet har vi skurit. Det är en drastisk nedskärning, den största i svenskt frikyrkoliv, och jag tror att vi måste passa på att försöka stuva om i huvudet på folk. Hittills har vi varit en tjänstemannaförsamling, vi har haft anställda till allt. Vi behöver få ut folk på banan och börja arbeta.

De närvarande nickar, även Anethe Carlsson.

– Du behöver inte försvara dig Niklas, vi håller med dig. Men även om folk börjar engagera sig mer så måste någon driva de här frågorna, kring exempelvis barnverksamheten.

– Du tittar på honom just nu. Om man förestår en församling så är man föreståndare för hela församlingen, man kan inte säga att man inte arbetar med barnfrågorna, svarar Piensoho.

Anethe Carlsson:

– Då vill jag skicka med till dig att vi måste satsa på ett familjearbete, inte bara på barnverksamhet. Familjerna behöver hjälp att hålla ihop, det får inte bli för uppdelat. Det här ligger mig varmt om hjärtat, så jag krigar gärna lite för det här.

– Det tycker jag att du ska göra. Allt hänger ihop, det går inte att tala om barn eller vuxna utan att tänka på familjen också. Du har rätt Anethe, så fortsätt käfta du, svarar han och ler.

Han får mycket beröm för sin ledarstil, Niklas Piensoho. Roger Stenzelius, pastor i Huddinge, beskriver honom som ”öppen, rak, snabb i beslut, tydlig – ett skolexempel på ledarskap”.

Själv beskriver Niklas Piensoho sig som extremt lösningsinriktad, att hans arbetssätt är att dra snabba slutsatser.

– Jag lägger pussel hela tiden, tar andras idéer och tankar och för ihop dem. Jag profiterar snarare på andras smarta idéer än är en profet (skratt): lyssnar, funderar och lägger ihop till en slutsats, något konkret. Problemet är att det kan bli för snabba slutsatser. Om det finns en risk att människor upplever att de trampas på fötterna? Ja absolut, med en sån typ som mig. Men förhoppningsvis ser människor att det inte är någon illvilja bakom.

Kvällen före var den snabba tanken och tungan just lite för snabba. Församlingstjänarkåren sammanträdde i 250-salen. Piensoho ledde mötet, stod upp hela tiden medan övriga satt, förde samtalen och försökte släppa ordet fritt. Och så länge tankarna gick hyfsat i linje med hans egna höll han hyfsat låg profil, men när några uttalade sig utan att – i Piensohos ögon – ha på fötterna så surnade han till och gick i tydligt svaromål. God ton, men ändå vass.

Nu, dagen efter, suckar han och skakar lätt på huvudet när ämnet förs på tal.

– Ja, det var inte bra, det här måste jag lära mig. Om jag släpper ordet fritt måste det vara fritt också. Ett starkt och tydligt ledarskap är viktigt, men det är delaktighet också. Det är inte helt enkelt för mig att hitta den där balansen, jag är inte van att leda möten på det här sättet. I Fiskebäck var jag föreståndare men inte ordförande, där kunde jag vara väldigt drivande – sen var det upp till de andra att säga ja eller nej.

I Filadelfias struktur har han mer formell makt och inte nog med det, Piensoho upplever också att folk är mycket mer benägna att hålla med. Föreståndarens ord väger tungt.

– På sätt och vis är det väldigt logiskt och möjliggör ett effektivt arbete, och de har ju faktiskt kallat mig att leda församlingen – då är det naturligt att de också lyssnar till mig. Men samtidigt... det är en väldigt hierarkisk uppbyggnad som kan sluta med katastrof om det nyttjas fel. Så det gäller att hantera detta rätt. Jag tror på mig själv och min förmåga, ett stabilt ego i positiv bemärkelse behöver man ha i en sån här roll. Men det är även viktigt att vara inlyssnande och lärande.

Niklas Piensohos bibelstudie till pastorerna på Evangelistveckan i Jönköping två månader tidigare kanske även kan ses som en hälsning till den egna församlingen och dess ledning? Så här sa han då, apropå att inte sätta dövörat till när kritiker höjer sina röster:

– Jag är livrädd för de sammanhang som säger att man bara får stötta sin ledare och med det menar att man bara ska vara positiv. Ibland är det bästa sättet att stötta att säga ifrån. För jag vet ju att jag har fel, frågan är bara när. Det kan vi pastorer behöva hjälp att upptäcka.

Hans schema är späckat, de olika sakerna flätar i varandra. Han har en röd lapp – av typen man brukar se på hotell – att hänga på dörrhandtaget till sitt arbetsrum: ”Sammanträde pågår!”.Den används flitigt.

Efter lunch denna dag har han ett möte med Mats Kärnerud, medlem i församlingen och vd för ett företag som ”arbetar med processer och program för ledare och medarbetare för att utveckla individer och organisationer”. Piensoho vill stämma av dagsläget, och framförallt en tanke som vuxit fram ur det ständiga pusslandet utifrån andras idéer (se separat artikel angående ”Rörstrand business partners”) .

Som en följd av det samtalet fokuserar Mats Kärnerud även Piensohos arbetssituation.

– Du tänker stort, du är en gåva till den här församlingen Niklas. Men din ivrighet att göra allt på en gång ... du jobbar för mycket, det måste du få ordning på för att orka i längden. Du måste känna glädje i att vara härifrån också, det ramlar inte ihop för det. Arbeta hårt men under ordnade former.

Piensoho nickar tyst och leende, innan han tar sats och passar på att slänga ut en av de frågor som ständigt rör sig hos honom för tillfället:

– Hur ser du på församlingens sociala arbete?

– Det är församlingens hjärta, svarar Mats Kärnerud.

Niklas Piensoho svarar direkt, med tveksamhet i rösten.

– Är det verkligen det, eller är det bara som man säger?

”Vi behöver ta ut kurs tillsammans”

Gråvädret hänger i luften när båten avgår ifrån Nybrokajen. Personalstaben, sisådär 20 personer, ska åka till Sandhamn över dagen, ett par timmar dit och lika många hem, däremellan måltid och lite samtal. Stämningen är avspänd, hälsningen från reseledare Stefan Claar att kioskens utbud är fritt för alla som nämner hans namn tas emot med glädje. Kaffe, smörgåsar, kakor och en och annan chokladbit hämtas av Filadelfiafolket. Skoleleverna som också är på väg ut i skärgården frågar leendes och halvhögt efter vad han med skägget heter.

Snäppet under den trivsamma ytan finns dock något annat, något som aldrig riktigt uttalas. De vars arbetstid snart är förbi håller låg profil, ser ut att tycka att det mest är jobbigt att vara med. Onödigt, liksom. De andra passar sig för att prata för positivt om det skeende de är mitt uppe i och upplever som nytt och spännande.

Någon uttalad kritik gentemot ledningens agerande eller beslut hörs inte, däremot avvikande meningar. Missionssekreterare Karl-Georg Winberg är tveksam till delar av agerandet.

– Checkkrediten har varit utnyttjad till max, det har inte funnits pengar till löner vilket man inte vågat kommunicera tydligt tidigare. Det är jättebra att man gjort nu, och använt ett klart och kraftigt signalspråk. Men jag tycker inte att man gjort en tillräcklig konsekvensanalys när man drar in på det sociala, barn och ung, mission, äldre. Det stämmer inte med den ideologi som jag menar att vi ska stå för. Först och främst tycker jag att vi ska se till den som har det sämre, det har alltid varit vår församlings själ. Jag tror inte att lösningen är att medelklasskristna ska få det bättre innan man kan hjälpa de andra. Satsningarna är bra, men det smärtar att se vilka som får betala.

De nyanställningar som ska göras – bibelskolepastor, informatör och smågruppspastor – sticker i ögonen på flertalet ombord. Varför satsa på det nu när det behövde sparas?

Sandhamns värdshus erbjuder kött eller fisk till hemmagjord pommes frites. Samtalen kring bordet är inte jobbrelaterade, det talas nykterhet, sport, refereras till sketcher med Galenskaparna & After Shave samt diskuteras vad det är värdshuset blandat i smörbingen för att få till den goda smaken.

Vid efterrätten väcker däremot Niklas Piensoho några samtalsfrågor, bland annat så har en förfrågan kommit från andra församlingar i Stockholmsområdet om ett samarbete kring ett undervisningsmaterial av dansken Jarle Tangstad. Arbeta parallellt och sedan göra gemensamma utåtriktade satsningar, är tanken. Ordet släpps fritt, utan vägledning.

– Jag tycker att det är bättre att vi gör något utifrån oss, att du utvecklar något Niklas, säger Karl-Georg Winberg.

– Just det, jag tror vi behöver stadfästa våra egna teser först, säger Stefan Claar.

– Varför inte både och, behöver det ena utesluta det andra, frågar Josef Pansell.

– Det handlar om fokus, vi behöver löpa linan ut och se till att landa det som startas först, utvecklar Karl-Georg Winberg.

– I så fall måste vi tydligt förklara för de andra hur vi resonerar så att de inte bara tror att vi kör vårt eget race för sakens skull, säger Lena Tellebo.

Piensoho bryter in i samtalet.

– Jag tycker att vi kör själva i det här läget, men det var skönt att få höra det ifrån er också. Vi behöver ta ut kurs tillsammans, vi har ett eget rop från oss själva.

Ett par timmar senare har båten lagt till vid Nybrokajen igen. På promenaden därifrån uppemot centrum berättar jag för Niklas Piensoho om åsikten att det inte är de svaga som ska behöva betala när indragningar måste till. Han svarar som vanligt utan någon betänketid.

– Jag håller med, men vad skulle vi ha gjort? Jag ser inte, inte ens så här i efterhand, någon annan möjlig väg. Vi måste återta engagemanget och få igång det ideella arbetet. Om konsekvensen av uppsägningarna blir att verksamheter dör, då gjorde vi verkligen rätt. För om vi har ett hjärta för de här sakerna – för det sociala, för barnen och så vidare – på riktigt så träder vi fram nu och visar det. Och allt det här föds i bönen, studiet, gemenskapen. Det är min övertygelse, att vi måste fokusera på kärnan och låta ett nytt engagemang födas. Därav valet att prioritera gudstjänstgemenskapen. Jag tror att det är riktigt och skulle jag ha fel får jag ta konsekvensen. Om förtroendet försvinner så flyttar jag, jag tänker inte slåss för min plats.

Många talar med entusiasm om församlingsbygget

Onsdagskvällens möte på Nyhemsveckan innebär som vanligt plats i talarstolen för föreståndaren i Filadelfia Stockholm. Innan sin predikan berättar han lite om sig själv och om att det varit en stor omställning att komma in i ett helt nytt sammanhang.

– Men det är inte jag som tagit det största steget, det största steget har församlingen tagit och jag måste säga att det är oerhört djärvt att våga det steg man har gjort. Så här långt är min känsla att det fungerar hyfsat. Vi är, både jag och församlingen (två sekunders tvekan, sedan ett leende), försiktigt optimistiska. Så tror jag man kan sammanfatta situationen.

Han överdriver inte, snarare tvärtom. Många talar med stor entusiasm, både kring honom och församlingsbygget som pågår. Alla röster som hörs berömmer hans insats i talarstolen och mod att ta tag i ekonomin.

Men som alltid är inte sanningen enkelspårig. Det jäser även en viss frustration på sina håll i församlingskroppen.

– Det går så oerhört fort i förändringarna, och han satsar alldeles för mycket på ungdomarna. Titta bara i gudstjänsterna, de är en grupp ungdomar som studsar där framme och sjunger lovsånger varje gång, samma sång 17 gånger om. Man ska passa sig när man möblerar om så att det inte görs så helt och hållet att människor inte känner igen sig. Många av dem som är uppvuxna i Filadelfia känner inte igen sig längre, säger en man i pensionsåldern.

Bland de yngre – från 50-årsåldern och neråt – hörs nästintill enbart positiva ord om förändringarna i gudstjänsternas musikliv. Musikpastor Samuel Hector beröms ofta.

Men även i den gruppen finns en del som alltmer känner tveksamhet kring de prioriteringar som Piensoho går i spetsen för, somliga tycker att han nästan andas ett förakt mot det som varit tidigare, mot historien.

Åtta medarbetare radas upp på scenen

Sommarvärmen är inne på sluttampen, vindarna denna söndag har drag av kyla i sig. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm förbereder sig inför ännu en termin av arbete, en annorlunda sådan.

I dag radas åtta medarbetare upp på scen. Några av de uppsagda har fått sina tjänster förlängda, men för dessa tar det slut nu. Personliga tacktal med vänliga ord hålls, blommor och presenter delas ut. Det ligger något mättat i luften, det rinner tårar på såväl estrad som i bänkar. Efter avtackningen kramas det och gråts ännu mer.

Tidigare ungdomspastorn Joakim Davidsson, som är en av dem som just avslutat sin tjänst, predikar över temat ”Uppdraget”.

– Det finns en risk att vi fokuserar på så mycket annat än det viktigaste. Huvudsaken är att huvudsaken får fortsätta att vara huvudsaken. Vi behöver prioritera själavinnandet.

Förändrade förutsättningar vad gäller antalet anställda. Oförändrat uppdrag.

I slutet av mötet fylls förbönsplatsen till höger om estraden på. Först dit är Niklas Piensoho, inte som förebedjare utan som mottagare. Han står med armarna utsträckta åt sidorna, med handflatorna riktade uppåt. Kraft eftersökes.

”Lokalerna är inte funktionella”

Filadelfiakyrkans satsning på en ny gigantisk kyrkobyggnad – med Salle Pleyel i Paris som förebild – mitt under 1920-talets svåra ekonomiska läge väckte rabalder. Området i Vasastan var vid tillfället mest att betrakta som industriområde, och där kyrkan byggdes hade Rörstrands porslinsfabrik tidigare hållit till. Rörstrands slott, byggt på 1630-talet, behölls och kompletterades med själva kyrkobyggnaden som stod klar 1930. Arkitekten Birger Jonson omtalades med stor respekt, och hans arbete möjliggjorde fler besökare än tidigare. De tusentals sittplatserna var ofta fullsatta.

77 år senare är kyrkan långt ifrån den attraktion den en gång var, på alla sätt. Fylld till sista plats är den ytterst sällan, om någonsin, och även om de kunniga och intresserade fortfarande uttrycker uppskattning och fascination över arkitekturen så berör den inte massorna nämnvärt.

Församlingsledaren och arkitekten Göran Reierstam skissar på hur en förändring skulle kunna göras för att förändra situationen, bland annat funderar han på om inte fasaden behöver en ansiktslyftning. För att inte bara ha sina egna åsikter med sig till förvaltningsrådets möte beger han sig denna dag ut på Birkaplan, pekar ut kyrkan för förbipasserande och frågar vad de tycker och känner. Förutom förslag om att måla om kyrkans dassiga yttre, tillsätta grönska och öppna upp fönster och dörrar mer får de även mer allmänna reaktioner värda att tänka på.

”Jag har bott på Rörstrandsgatan sen -73 och har slutat att tänka på att det ligger en kyrka här. Den känns död och livlös, det är liksom inget som fångar mitt intresse”, säger en kvinna i 60-årsåldern.

Kvinna i 25-årsåldern: ”För mig är den där byggnaden totalt intetsägande. Man ser den knappt. Jag får ingen lust att gå in, den ser ju ändå stängd ut.”

När Niklas Piensoho hör enkätresultatet blir han än mer övertygad om att en stor förändring måste till, för att kyrkan ska bli tillgänglig för människor som inte brukar gå dit men också mer disponibel för dem som redan gör det.

– Lokalerna är inte funktionella, det finns inga bra utrymmen för kyrkkaffe eller barnverksamheten exempelvis. Vi måste tänka till här, kanske förändra hela våningen där kontoren är nu – riva väggar och bygga om. Kontoren kan vara på vindsvåningen i stället, tänker jag. Vi behöver göra rejäla förändringar så att kyrkan kan brukas för det den är till för.

Förändra de klassiska lokalerna på ett tydligt sätt ... det blir inte ramaskri över såna tankar?

– Nej, det tror jag inte. Om vi skulle vilja ha kvar det exakt som på Lewi Pethrus tid så får vi göra om kyrkan till museum. Vi ska bevara arvet, men det viktigaste är ju att vara en kyrka för dagens stockholmare, inte gårdagens.

”Må aldrig Filadelfia bli viktigare för oss än människor”

Regnet piskar mot rutorna på Pingsthuset i Flemingsberg. Ett 60-tal ledare från Filadelfiakyrkan Rörstrand är samlade till visions och strategidag och får inledningsvis höra Stefan Claar utmana dem att ständigt vara öppna för Guds vilja och vision, att inte låta annat begränsa.

– Det är inte så lätt att ändra invanda paradigm, Einstein sa att det är enklare att klyva en atom. Men det är viktigt att vi gör det, ska något nytt växa kan man inte bara odla, man måste rensa också. Må aldrig Filadelfia få bli viktigare för oss än människor, må aldrig det vi förvaltar och driver bli viktigare än att se människor.

Resten av lördagens samling kretsar kring hur det ska gå till, hur människor ska nås och tas tillvara. En enkät delas ut för att ta pulsen på nuvarande arbete och se hur engagemanget kan förbättras, resultatet visar att de församlade ledarna tycker att dialogen kring idé och vision är levande – däremot är de mer tveksamma till om allas åsikter och idéer tas tillvara.

Niklas Piensoho konstaterar att det är ett utmanande resultat.

– Man ska inte lägga för stor tyngd på sig som ledare, inget ledarskap är odelat ont eller gott. Jag har redan sårat människor i Filadelfia, genom det jag sagt och gjort eller inte sagt och gjort. Men i längden föder ett gott ledarskap andra ledare, så att det lyser överallt.

– Så här ser jag det: vi behöver sätta fokus på att samla ihop den egna hjorden först, fundera igenom hur vi vill ha det och rensa bland våra tankar. De närmaste åren kommer att gå åt till det, till att nå den egna församlingen, våra barn och de som finns i våra vän- och familjekretsar. Därefter, säg 2010-2015, så tar vi nästa steg ut i Vasastan/Kungsholmen. Vi måste våga bygga en stabil grund och hålla ut, för mig är det här ett 20-årsprojekt där vi ska ge järnet för Sveriges huvudstad.

Visions- och strategidagen avslutas med en bönestund. Mitt i bruset bryter en kvinnoröst fram: ”Mina barn säger Herren, lyssna till mitt ord och begrunda. Vem har frälst dig, vem har gett dig kraft och ande? Det är jag, ingen människa. Den som håller sig till mig håller sig till livet och behöver inte frukta. Jag bjuder dig, mitt barn, att aldrig vika från min väg. Mina barn, jag vill förbereda er för något nytt jag vill göra bland er, men det är jag som ska göra det. Kom och följ mig, jag ska leda er till något nytt.”

”Det här är en predikan om en budgetprocess”

Två veckor senare är det storförsamlingens tur att ha upptakt för terminen, inne i Rörstrandskyrkan. Under gårdagskvällen skulle föreståndaren ha talat över ämnet ”Filadelfia 2011”, men den kraftiga förkylningen stoppade honom. Rösten sparades, nu sitter han på estraden och dricker vatten för att hålla igång den igentorkade halsen. Webbkameran är på, de olika församlingsenheterna har olika sång och musik men samma predikan denna söndagsförmiddag.

– Det här är en predikan om budgetprocess, säger Niklas Piensoho och ler. Och det där är ingen bra inledning, jag kände direkt hur en del av er släppte taget – men håll i lite till. För budget handlar egentligen inte om pengar, budget handlar om uppdrag och kallelse, att rikta blicken framåt och fundera på: hur planlägger vi våra aktiviteter under en tid framåt för att maximalt utnyttja våra resurser så att vi fullgör det uppdrag som är vårt.

Så läser han från Markusevangeliets fjärde kapitel, liknelsen om den växande sådden. Därefter tar han upp ”sju självklara punkter om jordbruk” och hämtar liknelsekraft därur för att förklara Gudsrikets principer.

– Vi befinner oss i en situation där hela detta land håller på att växa igen. Där det ju faktiskt inte är möjligt just nu på väldigt många håll att så över huvud taget, utan det första som måste till är att någon spottar i nävarna, kavlar upp ärmarna, sätter skuldran till och tänker ”här ska skog fällas, här ska stenar baxas bort, här ska mark röjas” och det är ett långsiktigt, hårt och väldigt osentimentalt arbete. Men det måste ske först, innan man kan så in Guds ord.

När predikan är på väg att nå sin ände så blir Niklas Piensoho konkret ända ner i plånboken. Dagens kollekt är flyttad från sin ordinarie plats, denna förmiddag är pengainsamlingen lagd efter predikan.

– Vi behöver pengar, stora ekonomiska resurser. Har du sparkapital, gå hem och fundera på vad du ska göra med det. Och du som tänkt att du möjligen ska testamentera en del till församlingen när du dör ... det är roligare att ge medan man lever. Ge nu och var med och se hur riket växer. Och låt mig säga att alla de investeringar som kommer att ske de kommande åren har bara en enda sak framför sig: vi måste få se skörd igen. Det här är det enda allting handlar om de kommande tio åren, något annat fokus finns inte, kommer inte att finnas. Det handlar inte om pingststrukturer eller kyrkopolitik, det handlar inte om ekumeniska initiativ, det kommer bara handla om en enda sak, och det är att vinna människor för Kristus.

¨Jag vill inte hålla kollekttal – jag vill ge visionen för Filadelfia”

De fundersamma rösterna, de som inte riktigt känner igen sig längre och tycker prioriteringarna är märkliga, finns fortfarande kvar.

Men de flesta tongångarna är positiva i Filadelfiakroppen. Antalet gudstjänstbesökare har ökat betydligt gentemot för ett år sedan. Och ekonomin har stabiliserats rejält, de insamlade medlen till ordinarie verksamhet har ökat med 57 procent gentemot motsvarande tidsperiod föregående år. För att komma tillrätta med problematiken minskades utgifterna men målet var även att höja insamlingarna med en miljon kronor under 2007. Det har man lyckats med och mer därtill.

– Det känns jättekul, tidigare under året har vi sagt att vi är ”försiktigt optimistiska”, nu kan vi stryka ”försiktigt”. Jag känner mig betydligt tryggare i budgetarbetet inför 2008 än vad jag var för ett år sedan, säger administrative chefen Rune Törnkvist.

– Jag vill inte hålla kollekttal, jag vill ge visionen för Filadelfia.

Och det är det bästa kollekttalet som finns, att ge en vision?

– Ja, så är det. Jag vill skapa den här andan och känslan av att ”nu går tåget, nu vill jag vara med”. Förhoppningsvis kommer vi inte att slå oss till ro nu och vara nöjda med den här ökningen, det finns mycket mer att göra.

Som vadå?

– Hittills har människor i församlingen ökat sitt engagemang och vi har lockat en del som stått utan församlingsengagemang under en tid. Men vi måste nå bredare än så, det är nu den riktiga utmaningen börjar. Jag längtar efter att få se människor komma till tro i vår församling. Just nu håller vi på att skapa förutsättningar för det. Det har varit ett dramatiskt år, det måste man säga, där vi har tagit några steg. Men vi har oändligt mycket mer att bevisa. Så kom tillbaka om ett par år, då hoppas jag att vi verkligen åstadkommit något.

”Ledare gnäller inte – de förändrar verkligheten”

Niklas Piensoho sitter framåtböjd i hörnsoffan i sitt arbetsrum. Det är inte den ultimata platsen för att inta lunch, men så får det bli denna dag. Vid sidan om matbrickan från Café Rörstrand ligger ett A4-block. Han ömsom äter, ömsom förbereder den predikan han snart ska hålla. Tiden vill inte riktigt räcka till.

Två timmar senare är Filadelfiakyrkan fylld av pastorer och församlingsledare från hela landet, den årliga Predikantveckan inleds. Tema: ”Att våga nå’t nytt”.

Piensoho konstaterar att förändringstakten i samhället är större än någonsin och att det är en stor utmaning för en församling. Han predikar om ledarskap utifrån Josuas liv och säger att hans önskan är att stärka självkänslan hos de församlade.

– Vi behöver ledare som vet att verkligheten alltid är förhandlingsbar. Ledare gnäller inte, de förändrar verkligheten. Det är vad vi är kallade till. Kliv fram!

Och samtidigt, bredvid ett starkt självförtroende som gör att man vågar gå före, påpekar han också att det är viktigt att förstå sin plats.

– Att vara ledare handlar inte om att bli högst i hierarkin, det handlar om att vara beroende av Gud och behöva ständig ledning. Vi behöver öva oss i urskiljning så att vi är lyhörda, så att vi vet vart Herren går – för det är dit vi vill gå.

Carl-Henric Jaktlund

Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.