”Nödläge födde Missionsprovinsen”

I lördags genomfördes Missionsprovinsens kontroversiella biskopsvigning i Schillerska gymnasiets aula i centrala. Akten leddes av biskop Walter Obare Omwanza från den Evangelisk lutherska kyrkan i Kenya, som i sitt högtidstal motiverade varför han var beredd att förrätta en biskopsvigning i Sverige. Han assisterades av fyra utländska biskopar, och bland dem som medverkade i gudstjänsten fanns också flera svenska präster.

Enligt biskop Walter Obare fanns det fyra huvudanledningar till att han vidtagit den extra ordinära handlingen att mot Svenska kyrkans ledning viga kyrkoherde emeritus Arne Olsson till biskop för Missionsprovinsen, nämligen solidaritet, Guds ord, den lutherska bekännelsen men också kyrkorätt och rättspraxis.

De fyra biskopar som assisterade vid biskopsvigningen var Ulf Asp och Børre Knudsen från Norge, David Tswaedi från Sydafrika och Leonid Zviki från Vitryssland.

I sitt tal hänvisade biskop Obare till sin brevväxling med ärkebiskop KG Hammar där han citerat bibelordet att ”om en lem lider, så lider alla lemmarna med den”. I Skandinavien har det enligt Obare sedan årtionden rått ett nödläge, och syftade på att Svenska kyrkan 1983 avskaffade den så kallade samvetsklausulen och sedan ett prästvigningsstopp för dem som höll fast vid kyrkans gamla ämbetssyn.

– Jag skall tala öppet. I Afrika och i andra delar av världen förstår vi absolut inte denna typ av rigid kyrklig tyranni i en tid då globala mänskliga rättigheter råder. Omfattande även religionsfrihet och gudstjänst, sade Obare.

Han poängterade att sann kristen kärlek inte kan skiljas från Guds ords sanning. Att tala om kärlek och samtidigt ta avstånd från Guds sanna ord kommer enligt Obare med enbart mänskliga ord eller som ett får i vargakläder.

– I dag är det ett tråkigt faktum att majoriteten av kyrkorna i västvärlden totalt har förlorat ljuset från Guds ord, sade han.

De tvister som finns i kyrkan måste lösas med hjälp av Guds ord, som enligt luthersk tro rätt sammanfattas i den lutherska bekännelsen, sade Obare, och eftersom den Svenska kyrkan inte vill lösa den pågående tvisten om ämbetet i enlighet med Guds ord och bekännelsen var hans val klart när det gäller att komma till Sverige för att hjälpa till med biskopsvigningen. Genom att genomföra kvinnoprästreformen har Svenska kyrkan enligt Walter Obare hamnat på ”gnostiska villovägar”, något som biskop Anders Nygren profetiskt sagt redan 1958.

När det gäller kyrkorätten sade Walter Obare att det varken är bibliskt eller lutherskt att inte skilja den från Guds ord och den lutherska bekännelsen. Idén med folkviljan som en auktoritet i kyrkan kommer från den schweiziske filosofen Rousseau och inte från Bibeln, sade han.

– Det kan inte finnas något legalt bindande i den kyrka som motsäger Guds ord.

Obare tog Dietrich Bonhoeffer som ett exempel. Av sin tyska kyrka förklarades hans verksamhet i december 1935 för att vara illegal. Tre månader senare välkomnades denna illegala verksamhet till Sverige av ärkebiskop Erling Eidem. Därmed erkände han och Svenska kyrkan att ”nödrätten också är rätt”, sade Obare. Och hänvisade i sammanhanget till de Schmalkaldiska artiklarna, som ingår i bekännelseskrifterna, där det sägs att de som varken är eller vill vara rätta biskopar lämnar kyrkan utan tjänare så ”bör vi själva inviga till detta ämbete därtill skickade män”.

Sedan Arne Olsson vigts till biskop hölls efter en kaffepaus en ny gudstjänst då Arne Olsson som nyinvigd biskop själv ledde en prästvigning. De tre som vigdes till präster var Gunnar Andersson, som kommer att tjänstgöra som förbundssekreterare inom Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro, Jan-Ulrik Smetana, som är föreståndare för Bibeltrogna Vänners missionsgård Fridhem och för Vännas evangelisk lutherska församling, samt Niko Vannasmaa, som arbetar för finska Lutherstiftelsens koinonia i Helsingfors.