Nyplanteringen som nu samlar 150 vuxna

Johanneskyrkan i Linköping är församlingsplanteringen som slog rot och sköt nya skott. I helgen firar församlingen 25-årsjubileum och fokuserar då på den dubbla frågan som redan Hagar fick i Gamla testamentet: Varifrån kommer du och vart är du på väg?

Pionjärgänget var mellan 15 och 20 personer och pastorerna Magnus Tunehag och Jonas Qvarsebo var med och drog den nybildade EFK-församlingen från starten 1996.

– Vi började som en församlingsplantering, en tältkyrka, med att fira gudstjänst i en matsal de första tio åren. Med tiden insåg vi att det är tungrott att inte ha egna lokaler, vilket ledde till att vi hyrde in oss i S:t Larsgården, ett församlingshem som ägdes av Svenska kyrkan, berättar Samuel Furingsten som tillsammans med Andreas Weister Andersson utgör det nuvarande pastorsteamet i Johanneskyrkan.

I dessa lokaler finns församlingen fortfarande även om det varit många turer och tvära kast. Trots att fastigheten både sålts vidare och varit föremål för seriösa nybyggnadsplaner har det hela slutat med att församlingen får hyra förmånligt av den nye ägaren, ett fastighetsbolag vars ägare tydligt månar om kyrkans arbete.

– Den 1 juli i somras tecknades ett avtal som innebär att vi bli bofasta på obestämd framtid. En situation vi aldrig haft förut, konstaterar Samuel Furingsten.

Han säger det på utandning och man kan nästan höra sucken av lättnad.

– Att kunna gå ut med den nyheten till medlemmarna före sommaren och inför 25-årsjubileet har gett en enorm boost. Nu kan vi bygga för framtiden.

Det lilla pionjärgänget har i dag vuxit till att omfatta 150 vuxna och ett 70-tal barn och ungdomar. En rejäl tillväxt, men inte riktigt på det sätt som planen såg ut från början.

– Då tänkte vi att vi skulle nå människor som inte är kyrkvana. Men ganska snart märkte vi att de flesta som kom var de som tappat tron på församlingen, men som fortfarande bar på en tro. Här mötte de en gedigen bibelundervisning samtidigt som de mötte människors längtan att förstå bibelordets betydelse i vår tid och som dessutom gav utrymme att vrida och vända på svåra frågor.

– Lite av nyckeln är att hela församlingen vilar på husförsamlingar, olika smågrupper, där man fortsätter att bearbeta söndagens predikan i hemmet. Jag är själv ett exempel på en som återfann tron på församlingen i Johanneskyrkan, erkänner Samuel Furingsten. Sedan började jag läsa teologi och blev pastor i mogen ålder.

Han talar om församlingen som en levande organism och de 25 åren som en resa. När studenterna som var med från början växte upp och bildade familj blev församlingen en familjekyrka och fick anpassa sig därefter. Betoningen på fördjupad teologi har kompletterats med mer praktiska uttryck genom bland annat språkkafé och diakonal verksamhet. Helt enkelt för att dessa frågor har väckt församlingens engagemang.

En annan förändring rör gudstjänsterna.

– De liturgiska inslagen har blivit mer tydliga. Från början firade vi nattvard var fjärde söndag, men nu gör vi det varje söndag. Med en svenskkyrklig liturgi.

Samuel Furingsten förklarar att människor som kommit med dåliga karismatiska erfarenheter i bagaget fått se en annan dimension.

– När man inte längre orkar lyfta händerna kanske stenen som läggs ner vid korset får vara ett annat uttryck för tron.

2015 formulerade en Johanneskyrkan en ny församlingsordning som har rubriken “Barmhärtighetens gemenskap”. Samuel Furingsten understryker att dokumentet inte är färdigt, utan ständigt behöver omprövas.

– Vi är begränsade både av omständigheter och oss själva, tillägger han.

Vad har ni fått för lärdomar av att vara en nyplanterad församling?

– Vi ville vara kyrka på ett nytt sätt, men risken är du efter 25 år är kyrka på ett sätt som var nytt när du startade för 25 år sedan. Samtidigt är vår utmaning att inte bli rigida. Men vissa saker ska mycket till om vi ska ompröva, som gudstjänstens centrala plats och husförsamlingstanken.

Enligt grundaren Magnus Tunehag är det inte så vanligt att en församlingsplantering överlever i 25 år. Samuel Furingsten tror att Johanneskyrkan klarat att växa och utvecklas tack vare att många delat visionen samt att ledarna har gått omlott genom åren.

– Tydligen ägdes visionen av tillräckligt många för att vara kvar även när ledare flyttat.

Vilka utmaningar står församlingen närmast inför?

– Dels hur vi ska nå den uppväxande generationen. Hur kan vi bli en församling som ännu tydligare omfamnar alla åldrar? Det finns inga uppkörda hjulspår här. En annan utmaning är hur vi ska ställa oss i frågan om samkönade relationer. Men vi har gott hopp utifrån att vi genom åren har lärt oss att ha svåra samtal. Och sedan handlar det förstås hela tiden om det som är vår yttersta kallelse – att fira gudstjänst och att leva gudstillvänt.

Helgens 25-årsfirande blir en tvåstegsraket. Först en rejäl fest på lördag den 4 september med coronasäkra videohälsningar från många tidigare anställda. På söndag blir det festgudstjänst på den för Johanneskyrkan ovanliga tiden 11.00. Annars firas den alltid 16.00.

– Vi kommer också att göra sådant som vi inte kunnat göra på något bra sätt under pandemin, som bibelutdelning, barnvälsignelser och välkomnande av nya medlemmar. Vi vill också att firandet inte bara ska bli en intern angelägenhet och därför tänker vi göra en insamling till förmån för något gott i vår stad. Valet föll på organisationen Hjärta till hjärta som är en välbekant lokal aktör här i Linköping. Som kyrka vill vi gärna gå i lag med en god samhällsaktör, förklarar Samuel Furingsten.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.