Obehöriga äga ej tillträde

Familjen och församlingen är navet i Plymouthrörelsen. Möt familjen Wilhelmsson som berättar om vardag och helgdag, om skollunch hemma, indian- och cowboylekar och möten i gudstjänstlokalen utan fönster.

Själva intervjusituationen är obekväm för dem och ovanlig – för att inte säga unik. Ända sedan Plymouthrörelsen föddes har bröderna valt att leva i det fördolda. Den fackliga konflikten på medlemmarnas företag i Smålandsstenar har tvingat fram dem i offentligheten, något de motvilligt accepterar. Men hellre själv berätta sanningen än låta andra sprida spekulationer eller rena lögner.

Att träffas hemma hos dem eller i kyrkan är för privat. Den gemenskapen är förbehållen andra medlemmar i rörelsen – eller möjligtvis den som är uppriktigt intresserad av tron. Så här sitter vi runt företagets konferensbord. Anna 13 år, storebror Carlos 16 år och så mamma och pappa, Christina och Stefan Wilhelmsson. Vid bordet finns också Peter Skinner med som stöd. När frågorna om tron blir för komplicerade tar han över.

Jag förklarar min nyfikenhet på livet bortom företaget. Hur deras tro påverkar vardagen i skolan? Precis som de vuxna har barnen ett gott rykte och är kända för att vara ambitiösa och duktiga. Men i skolvärlden är det ju omöjligt att undvika till exempel datorer. Hur gör man då?

– När jag gick i skolan var IT ett eget ämne som jag kunde välja bort. Men nu är det så integrerat i alla ämnen. De skriver sina arbeten på datorer till exempel, och det går ju bra, säger Christina.

– Grundläggande kunskaper om IT har vi inga problem med. Men det finns så mycket smörja på Internet, sånt som vi tycker är skadligt. Och det försöker vi hålla oss ifrån, förklarar Stefan.

Film, böcker och till och med internet är okej i undervisningssyfte. Alla skolämnen går bra – även religionsundervisning.

– Saklig information om andra religioner och livsåskådningar är ju rent allmänbildande, tycker Christina.

De enda gånger familjen Wilhelmsson har protesterat ”när det blir tid över ibland och de sätter på någon sån där underhållningsfilm.”

– Då har våra barn själva sagt att de inte vill vara med. Och det har inte varit några problem. Jag tycker överhuvudtaget att skolan har varit väldigt förstående och tillmötesgående, säger Stefan.

Men skolmaten då? Måste man gå hem och äta?

– Vi föredrar att de kommer hem för vi vill ha en stark familjesammanhållning. När jag kommer hem över lunchen är barnen där, vi läser en vers i Bibeln och äter tillsammans. Det blir en viss trygghet och gemenskap jämfört med att sitta i skolmatsalen, säger Stefan.

Så i Smålandsstenar går man hem över lunch. Fast det är ingen principsak. I Ljungby till exempel är det några Plymouthbarn som äter på skolan eftersom lunchrasten är kort och barnen har långt hem.

– Det handlar mest om sunt förnuft. Jag menar, är vi ute och reser och sitter på ett flygplan så äter vi ju maten som serveras även om vi sitter bredvid någon vi inte känner, säger Christina.

Carlos och Anna sitter tysta och lyssnar. Jag vänder mig direkt till dem.

Tycker era klasskamrater att ni är underliga som går hem över lunchen?

– Nej, säger Carlos. Dom frågade en gång och sen visste dom hur det va. Men en del kan va lite jobbiga…

”Plymottare” är lite av ett skällsord, så är det. Mobbning förekommer. Inte så mycket i de lägre åldrarna, men på högstadiet blir det tuffare. I många länder driver Plymouthrörelsen sina egna skolor eller ägnar sig åt hemundervisning. Här i Sverige har man ansökt men fått avslag om att starta en friskola på grundskolenivå. Ärendet är överklagat och kommer att tas upp igen. När det gäller gymnasieskolan har man redan ett eget studiecenter där eleverna läser per korrespondens.

Ni lyssnar inte på radio, tittar inte på teve och använder inte datorer hemma eller på jobbet. Hur gör ni med musik? undrar jag.

– Vi spelar själva, säger Stefan.

Musicerande är en uppskattad och viktig del i familjegemenskapen. Carlos till exempel spelar piano och valthorn. Anna tar lektioner i fiol. Christina spelar också piano och sjunger gärna.

Men köper ni aldrig en cd-skiva och lyssnar på musik? Inte ens kristen musik? Eller klassisk?

De ler. Skakar på huvudet.

– På sätt och vis är det ju en del av världens underhållning, förklarar Peter. Jag tycker mycket om musik men att bara trycka på en knapp och få det serverat … Nej…Trots att många spelar olika instrument är det inte en resurs man använder sig av på gudstjänsterna. Man bara sjunger unisont, helt acapella. Varför? Stefan ser lite överrumplad ut.

– Jag vet faktiskt inte varför vi inte har musik på sammankomsterna. Kanske är det traditionen. Jag har inte tänkt på det.

Peter funderar en kort stund. Förklarar sedan:

– Jag tror att vad Gud är intresserad av är inte en fantastisk orkester, om jag får uttrycka mig så. Den musiken vore mest för min skull, som en slags underhållning. Jag tror Gud är mer intresserad av vårt hjärta.

Plymouthbröderna har en egen sångbok som man använder vid sammankomsterna. En del sånger torde kännas igen även av andra kristna, exempelvis finns Lina Sandell med.

Skulle det vara möjligt, till exempel för Carlos som gillar att musicera, att skriva en sång och få sjunga den vid en av församlingens sammankomster?

Tveksam tystnad.

– Vi har ju en officiell sångbok och den förnyas ibland med tillägg, säger Stefan.

Underhållning är något som plymouthbröder aktar sig för. Oavsett avsändare, form och innehåll. Men när det gäller litteratur är man inte riktigt lika strikt. Även Plymouthbarn läser Astrid Lindgren.

– Det finns ju god litteratur och dålig litteratur så man får ha lite urskiljning. Precis som med dagstidningar. Man kan välja vad man läser, säger Christina.

Och leksaker då? Javisst, självklart har barnen leksaker.

Men sätter ni inga gränser där? Som krigsleksaker och sånt? försöker jag.

– Det har vi väl haft också men inte i någon större utsträckning. Men visst har dom lekt indianer och cowboys som alla andra, säger Christina.

Och när läxorna är klara och man har tid över är det största fritidsintresset detsamma som hos de allra flesta tonåringar:

– Man är med kompisar, säger Anna försiktigt.

Andra som är med i rörelsen? Hon nickar.

Storebror Carlos har redan prövat vingarna som egenföretagare på sin fritid. Han har haft både hönsfarm och trädgårdsfirma. Entreprenörskapet uppmuntras tidigt. Nästan alla Plymouthbröder driver egna företag.

– Och så är det ju roligt för ungdomarna att tjäna lite egna pengar, säger Peter. De flesta tonåringar kan spendera nästan hur mycket pengar som helst på cd-skivor, filmer, bio och tv-spel.

Vad gör du när du får pengar över? frågar jag Carlos.

– Det försvinner hit och dit. Kläder, godis, musikinstrument … Pengar rullar lättare än man tror.

Jag berättar lite om de uppgifter som cirkulerar på internet. Stefan lutar sig fram över bordet, nyfiket undrande:

– Står det mycket om oss? Vad är det som kommer fram?

Förklarar så gott det går att det beror på kombinationen av sökord. Att en del skriver om rörelsen i olika bloggar. Att man hittar en hel del pressklipp. Många hänvisar till boken ”Sekternas sekt” som skrivits av avhopparen Christer Nilsson. Stefan suckar. Han berättar om samtal de fört med Christer så här i efterhand.

– Han erkänner öppet att han skrev boken i ett upprört tillstånd och medger att mycket av det han skrev inte stämmer i dag. Han har till och med bett om ursäkt. Indirekt har han gjort det, säger Stefan.

En av de strikta Plymouthregler som gärna framhålls i media är att kvinnan är underställd mannen och att hon måste stanna hemma och ta hand om barn och hushåll. Måste man det?

Christina tvekar.

– När du säger ”måste”… så är det ju inte.

Stefan tittar på sin hustru och skrattar:

– Nej, jag tycker du är jämt på verkstan …

Han fortsätter:

– Vi har ju företaget ihop, Christina och jag. Hon sköter bokföring och fakturering. Än en gång, det handlar om sunt förnuft.

– Omtanken om barnen kommer i första rummet. Vi har en väldigt stark sammanhållning och gemenskap i familjen. Men jag är ju ute och gör mer saker nu när barnen är större, säger Christina.

Inte så att hon ägnar sig åt några värdsliga nöjen. Det handlar till exempel om att hjälpa till på studiecentret där Carlos och de andra gymnasisterna läser per korrespondens.

Christinas långa hår är delvis dolt under en sjalett. Hon bär kjol till vardag som till fest. Det ”räknas ju som kvinnokläder” säger hon. Fast om hon skulle gå ut och åka pulka med barnen är det termobyxor som gäller.

Måste alla Plymouthkvinnor ha långt hår?

– Du säger ”måste” igen … det beror ju på hur man tolkar Bibeln. Det står ju att ”kvinnans ära är hennes långa …”.

Christina tystnar. Ja vad står det egentligen? Hon skickar över Bibeln till Stefan.

– Du vet var det står, säger hon och skrattar.

Stefan bläddrar i Bibeln, mumlar förläget när han ser kameran vändas mot honom.

– Nej ta inga bilder nu … då ser jag ju ut som en pastor …

Jag vänder mig till Christina igen. Hur är det med smink då?

– Nej, det brukar vi väl precis inte ha. En del kör med det, men inte jag.

Inga värdsliga nöjen, ingen underhållning, inga frestelser … Syndar ni aldrig?

Jag hinner inte ens avsluta frågan innan skrattet rungar kring bordet. Men jag framhärdar – brukar ni bråka ibland? Händer det att ni är osams?

– Det händer väl det mesta hos oss också, säger Christina roat.

Stefan fortsätter:

– Det vi har pratat om nu är sådant vi eftersträvar. Ingen är fullkomlig. Bara för att vi har en hög standard betyder inte det att vi lyckas hela tiden. Och vi ser absolut inte ner på andra även om folk tror det.

Engagemanget i den här frågan är påtagligt. Det här är viktigt, det märks tydligt.

– Vi är vanliga, dödliga människor som gör fel hela tiden. Inga helgon. Men vi sänker inte standarden bara för att vi inte alltid lever upp till den. Det vore att misslyckas.

Alla plymouthbröder har ryktet om sig att vara arbetsamma och skötsamma. Arbetet prioriteras så högt att man sällan tar tid för semester – och om man väl gör det handlar det om att besöka andra Plymouthbröder. Stefan berättar:

– Min bror och hans familj är på andra sidan jorden nu, i Australien, och går på möten. Och det blir ju mer än en semester. Man kommer till trosfränder, gör lite utflykter, ser sig omkring – och samtidigt den här gemenskapen. Men en charterresa till Mallorca och bada en eller två veckor är väl inte så vanligt, säger Stefan.

Carlos skrattar.

– Vanligt?! Nej, helt osannolikt.

Gemenskapen med bröderna som styr både semester och vardag. Man träffas dagligen till möten och söndagen rymmer flera sammankomster. Veckans höjdpunkt är just den tidiga söndagsmorgonen när man möts i tre olika lokaler i Smålandsstenar för att ”bryta brödet”.

Den stora samlingslokalen (man kallar den inte för kyrka) har ett stort rum med stolar i en ring. Ingen predikstol eftersom bröderna inte har någon särskild präst eller pastor. Inga särskilda utsmyckningar i rummet, varken kors, krucifix eller altartavlor. Enkelheten är viktig.

– Träpanel har vi på väggarna, säger Carlos och ler.

Tegelbyggnaden är ganska stor men saknar helt fönster. Varför?

– Det är en rent praktisk fråga, säger Peter.

Församlingen i Ljungby hade stora problem med folk som kastade sten på fönsterrutorna. Därför valde man i Smålandsstenar att bygga utan fönster. Ingen kan titta in – och ingen behöver titta ut.

– Det blir ju lättare för koncentrationen på det viset, säger Peter.

Sammankomsterna är aldrig längre än en timme. Stommen är läsning av skriftställen. Sedan är det fritt fram att kommentera och tala om det man har läst. Alla har en mikrofon vid sin stol om man vill ge sig in i det offentliga samtalet.

Christina undrar nyfiket hur det går till i våra kyrkor. Är det någon som pratar hela tiden? Får de andra ingen chans att yttra sig? Hon har själv varit inne i en kyrka en gång och sett hur det ser ut.

Men ni har aldrig besökt en annan kristen gudstjänst?

De skakar på huvudet.

– Nej, det gör vi inte, säger Stefan.

– Då skulle vi sammanlänka oss med alla personerna där, som vi inte känner, säger Peter.

Han erkänner att det är svårt att beskriva hur de har det utan att det verkar som att de fördömer andra.

– Vi vet själva vad vi tycker är rätt, men har inte andra fått ljus över samma sak så kan inte vi sätta oss över det.

Kristen rörelse eller sekt? Det är en självklarhet för många att välja det senare i beskrivningen av Plymouthbröderna. Teologie doktor Göran Hillerdal är lite mer diplomatisk. Han har följt rörelsen sedan universitetsstudierna på 1940-talet och kommer snart ut med en bok i ämnet.

– Helt klart handlar detta om fromma, goda människor med djup kristen övertygelse. En kristen grupp som vi rimligen borde betrakta som våra syskon. Samtidigt är de i sociologisk mening helt klart en sekt, en mycket inåtvänd sådan som tar avstånd från världen utanför, säger Hillerdal.

Så pass mycket avstånd från världen utanför att få – ens de som finns riktigt nära – vet hur livet inom rörelsen fungerar. Gunnar Löfgren, kyrkoherde i Smålandsstenar, vet inte ens om de läser samma bibel. Han uppfattar ”Plymottarna”, som han säger, som skötsamma, duktiga människor. Barnen gör bra ifrån sig i skolan vad han kan förstå. Är sociala och kan leka tillsammans ”på ett helt annat sätt än andra som kanske bara hänger framför dator och teve hela dagarna”.

Gunnar Löfgren har ett nära ekumeniskt samarbete med Svenska Missionskyrkan och Pingstkyrkan på orten. Men någon närmare kontakt med ”plymottare” har han inte haft.

– Det vill de inte. Jag tror inte vi duger, säger Gunnar.