Pastorn Pasha plågades av tankarna: ”Jag ville hjälpa till i kriget”

Pasha Yakubenko flydde från kriget. Men med det kände han att han också flydde från sitt ansvar.

– Mina vänner som stannat var på mig och undrade varför jag flytt.

VALLENTUNA. Ett bord har gått sönder inne i Centrumkyrkans kafé i Vallentuna. Två män hjälps åt att skruva på det och ställer snart upp det på benen igen. Det är församlingsmedlemmen Ove Jävert och Pasha Yakubenko, pastor för den ukrainska kyrkan God’s garage, som hjälps åt att återställa det.

Vi slår oss ner tillsammans med Oves fru Carin Jävert vid det lagade bordet medan Pashas barn springer omkring och leker med andra ukrainska barn. Det har nu gått drygt fyra månader sedan krigsutbrottet i Ukraina och lika länge sedan Pasha, hans fru och fyra barn flydde till Sverige och kom till Centrumkyrkan. Flera familjer har kommit men Pasha var tidig, redan i slutet av februari.

Han börjar berätta, men avbryter sig själv.

– Var det här en kristen tidning nu igen? frågar han och vi nickar.

– Bra för det kan ju vara lite svårt att förstå det här med mirakel.

Ove fyller i.

– Det har varit mirakel på mirakel, och Gud har öppnat dörrar hela tiden.

Kontakten etableras

Det första miraklet var redan för nio år sedan, berättar Pasha. Två dåvarande medlemmar i Vallentunaförsamlingen bestämde sig för att åka motorcykel österut. Det var vår, men ändå möttes de av en snöstorm när de kom till Ukraina. Efter att ha försökt ta sig fram fastnade de till slut i drivorna. De ringde hem och fick kontakt med några ryska vänner.

– På omvägar jag inte känner till fick de tag i mig. Jag åkte ut och letade mitt i natten. Det var verkligen snöstorm och jag trodde de hade skojat med mig – vem åker ut i det här vädret? Men där, mitt på en väg utan några hus i närheten, stod två män. De var genomfrusna och jag sa åt dem att hoppa in i bilen medan jag lastade in motorcyklarna, säger Pasha.

De åkte till staden Zjytomyr där God’s garage ligger. Kyrkan har alltså en motorcykelprofil, så det var inga problem för männen att få hjälp av Pasha att laga det som gått sönder i snön, och efter en vecka kunde de fortsätta. Sedan dess har de båda kyrkorna haft kontakt.

Efter att pandemin släppt sina kraftfullaste klor om omvärlden, med reseförbud över landsgränser, bestämde Pasha tillsammans med Centrumkyrkan att hälsa på i Vallentuna i samband med ett bilköp i Sverige. Detta var några veckor före kriget.

– Vi köpte en stor bil för att vi ska utöka vår verksamhet och kunna köra funktionsvarierade och hjälpmedel, förklarar Pasha.

I detta ligger fler mirakel som de inte kunde se just då, men som klarnat i efter hand.

– Vi visste att det var oroligt i landet och frågade Centrumkyrkan ifall de skulle kunna förbereda plats åt oss om det blir krig. De sa ja och jag körde hem igen med bilen. Hade kriget brutit ut tidigare hade jag inte hunnit åka till Sverige och förbereda eftersom det var en pandemi.

Krigsutbrottet

Den 24 februari klockan fem på morgonen vaknade Pasha och familjen av en bomb.

– Eller hela landet vaknade då. Jag sprang ut på gatan som alla andra och vi sa till varandra “vad ska vi göra?”. På radion pratade de lugnande, men konstaterade också att det är krig i vår land. Jag tackade Gud att vi hunnit förbereda oss och att vi nyss köpt en stor bil. Vi packade ut grejer, stängde av vatten och el, låste huset och åkte iväg mot Polen.

Det märks att Pasha är en person som inte överdriver när han berättar. Det han framställer är lugnt och metodiskt, nästan sakligt.

– Köerna var enorma. Vi försökte säga till barnen att detta bara är en tur till Sverige, men de förstod mer än så.

Vid det här laget hade presidenten sagt att alla män mellan 18-60 år måste stanna. Under den 40 mil långa resan berättade Pasha för sin fru hur hon och barnen skulle ta sig till Sverige, och lugnade henne med att alla väntar dem där.

– Men hon bara grät. Och bad.

Två dagar körde de och närmade sig gränsen. Med bara en timma kvar släpptes en nyhet som kan ha räddat Pashas liv – de som har tre eller fler barn under 18 år kunde åka med familjen.

– Alla våra barn är under 18. Min fru var så lycklig. Jag var såklart också glad, men samtidigt började en brottningskamp inom mig. Jag kände att jag inte kunde fly, att jag måste vara kvar och hjälpa till.

Kön närmade sig slutet och Pashas fru var förtvivlad över hans rådvilla. Men väl framme sa gränsvakterna ändå nej.

– Vi visade intyg och berättade om det nya beslutet. Men de var hårda. Sen såg en vakt på min äldsta son och frågade honom om han verkligen är under 18. När vi intygade det med dokument lät de oss passera. Då följde jag med.

Det var glädje i bilen och framme i Sverige blev de mottagna med kärlek. Men inom Pasha var det fortfarande en kamp.

– Mina vänner som stannat var på mig och undrade varför jag flytt. I kanske tre veckor plågade tankarna mig. Men sen lättade det när jag förstod att det var Guds vilja. Han bereder vägar och öppnar dörrar. Jag tror han ville att jag skulle komma hit. Och nu har mina vänner hemma bett om förlåtelse.

Hjälpa från Sverige

Det som övertygat Pasha är när han ser på vad han kunnat göra från Sverige. Det handlar om allt det material, kläder och mat som kunnat köras till behövande utifrån de kontakter Pasha har.

– Vi har hjälpt säkert 700 familjer. Jag hade inte kunnat göra mer på plats. Och jag inser också att jag fått vara som en far även för de andra barnen som kommit hit utan sin pappa.

Redan första tiden i Sverige körde Pasha till gränsen med förnödenheter, och en hel del militär utrustning. Skyddsvästar och hjälmar, motorsågar och blad att röja sly med, batterier till elmaskiner att kunna arbeta tyst med, skärmaskiner att såga plåtar till skyddsvästar med.

– Första och andra resan kunde jag inte åka över gränsen, så mina kontakter fick möta upp där.

Sen fick kyrkan kontakt med ett företag med en långtradare som kontinuerligt kör från Ukraina till Lycksele, fullastad dit men tom hem.

Ove tar vid.

– Den kunde vi fylla på tillbakavägen bland annat med rullstolar och annat till fyra sjukhus i Ukraina. Och i den skola i Täby jag är lärare i startade vi en insamling av kläder och skor som gick med bilen. Affärer här i Vallentuna har skänkt mat och folk har hjälpt till med boende när fler ukrainare kommit. De har verkligen öppnat sina hjärtan.

Hur de fått rullstolarna ser de också som ett mirakel. På torget intill kyrkan står ett gatukök där en man som heter Janis jobbar. En dag fick han se hur kyrkan lastade in mycket saker i en bil. När han fick höra att det skulle till Ukraina pratade han med en kontakt i Täby som kör rullstolar från Jämtland till barnhem i Ukraina.

– Vi städade kyrkan och började rensa hobbyrummet. Inget vi först tänkt göra, men vi bara började. När vi var färdiga och tänkte åka hem kom en lastbil hit, berättar Carin.

– Den var full med rullstolar, rullatorer och gåbord. Ingen visste att det skulle komma. Men vi var så tacksamma och hade ju precis rensat hobbyrummet.

Sagt och gjort. Där kunde det förvaras i väntan på den andra lastbilen för att transporteras. Pasha har noga följt upp alla transporter så att allt kommer dit det ska och inte säljs på någon svart marknad.

Trots allt som hänt ser alla tre hur Gud skapat vägar och öppnat dörrar. Ove och Carin är också noga att poängtera att Ukrainafamiljerna varit till lika stor välsignelse för Centrumkyrkan som vice versa.

– Vi är så tacksamma att ni kommit, säger Carin och riktar sig åt Pasha.

– Församlingen har berikats på många sätt. Inte minst att vårt barn- och ungdomsarbete har växt.

Pasha nickar och fyller i.

– Det här har visat oss att kyrkan är mer än en byggnad – det är en relation.

Anna Mendelsson

Anna Mendelsson är tidigare reporter på Dagen.