Nyheter
Pingstpastorn Torbjörn Sedin frystes ut av pastorskollegerna
Pingstpastorn Torbjörn Sedin gick nya vägar i det utåtriktade arbetet och upplevde sig mobbad av såväl kollegor som församling. Depression, skilsmässa och självmordsförsök följde. Nu brinner han för att hjälpa andra med liknande upplevelser.
Observera att den här artikeln publicerades 2008.
Röstens grundläge är glatt. Som när han berättar om uppväxten i Överhörnäs, om frälsning, dop och andedop. Eller 15-åringens övertygelse att han var kallad ut på "fältet", 24-åringens församlingsanställning i Lövånger och alla människokontakter han hade så lätt att få.
Och röstglädjen stegras ytterligare när flytten till Jokkmokk kommer på tal. Inte över att han behövde köra långtradare för att kunna försörja sig som pastor, men för att han där verkligen nyttjades i sin fulla potential. Vid sidan om tiden i predikstolen byggde han relationer i massor, dels genom kontakten med sociala myndigheter, läkare och polis; dels genom sitt engagemang i Jokkmokks sportklubb.
Ute bland människor hamnade han hela tiden i samtal om Gud, och utryckningarna till människor i kris blev många. Det tog på krafterna men var värt det.
Trötthet och besvikelse
Men så spricker Torbjörn Sedins röst.
- Nu blir det smärtsamt, säger han och det enda som hörs är gråt.
Parallellt med att arbetet slet så upplevde han det som att kollegerna alltmer vände honom ryggen. Tröttheten och besvikelsen gjorde att han försökte stiga av allt och bara ägna sig åt jordbruk, men så blev det inte. Han fortsatte gå på möten och började engagera sig i det som senare skulle bli "Sport for life".
- Jag hade sett möjligheterna i samarbete mellan kyrkan och idrotten, och kristna tidningar skrev positivt om det. Men förankringen i väckelserörelsen fanns inte. Jag hade uppe ämnet på pastorskonferenser men ingen ville ha med det att göra. Tvärtom, jag fick brev där det stod: "Torbjörn, jag hoppas att du är den förste och den siste som gör sånt här."
Motståndet växte
"Sport for life" drog hursomhelst igång och nådde enligt Sedin något större acceptans genom amerikanen Paul Kobylarz, men fullt godtaget skulle det ta lång tid innan det blev. Och på den resan kraschade Torbjörn Sedins liv.
- Det var ett enormt slit, och parallellt med att få se de goda resultaten i Skillingaryd där Paul arbetade så upplevde jag det som att motståndet växte. På Predikantveckan 1993 var krafterna slut och när det erbjöds förbön gick jag fram direkt. Men ingen kom för att be för mig. Alla andra som ville fick förbön, men inte jag. Jag tänkte: "Hur ska jag snabbast kunna ta mig ut härifrån för att aldrig återvända?"
Kort därefter, berättar han, ringde en representant för en annan konferens och berättade att Torbjörn inte var välkommen. Han var inte tilltänkt som talare, hade bara tänkt sig åka som deltagare. Men det fick han inte.
- Varför? Det sades aldrig så tydligt. Men jag antar att jag var för utåtriktad. Eller ja, att jag var det på fel sätt i alla fall. Idrottsrörelsen köpte det, välkomnade. Men inte äldstekårerna.
Försökte ta sitt liv
Torbjörn Sedins krafter tog slut. Han skyller det inte bara på andra, menar att han borde ha klivit av tidigare för sin och närmaste omgivningens skull. Men han skyller det heller inte bara på sig själv, sättet han bemöttes på var orättfärdigt. Det tyckte han då, det tycker han nu.
Sammantaget gick det i alla fall mot katastrof. Torbjörns ångest växte, äktenskapet knakade och sprack, depressionen blev så djup - "ett totalt mörker i sex-sju år" - att han bestämde sig för att ta sitt liv. Återigen spricker rösten.
- Jag fullföljde det, men av någon anledning började en vän känna oro och åkte hem till mig för att se hur jag hade det. Han fann mig, och sjukvårdspersonalen fick liv i mig. När jag vaknade kände jag mig bara ledsen, jag ville inte vakna.
Klarade inte att gå till kyrkan
Så sakteliga återvände ändå livet, men att gå till en kyrka förorsakade stor smärta, så besöken där blev allt färre. Men Gud kom han aldrig ifrån.
- Trots att jag var borta i "de etablerades" ögon så har Gud aldrig släppt, även om jag emellanåt velat att han skulle. Men han fortsatte ändå, nästan mot min vilja.
Människor har han fortsatt att arbeta med, till och med dem som har det tufft trots att han vet vilken tid och kraft det kräver. Han och frun Marina engagerar sig mycket i andra som har det svårt på olika sätt, den emotionella sidan kvarstår. Och han brinner oerhört för dem som, likt han själv, upplevt besvikelse gentemot kyrkan.
- Det finns massor av människor som upplevt sig illa behandlade och lämnat, men det betyder inte att de lämnat Gud. Det beds mycket runtom i stugorna, många har en aktiv tro och jag har döpt flera som velat överlåta sig till Jesus men som inte kan - på grund av egna eller närståendes upplevelser - gå med i en församling.
Tror på församlingen
Torbjörn Sedin säger att han fortfarande tror på församlingen, trots sina egna blandade upplevelser, och att han önskar vara en brobyggare mellan den och de människor som räds densamma. Därför ordnar han en träff för "utbrända predikanter och medlemmar" hemma hos sig i Örnsköldsvik nästkommande helg, 14-16 november. Han säger att han haft dialog med församlingar i närområdet, så någon "kyrklig vilde" ser han sig inte som.
- Vi måste ta det här på allvar, börja söka upp de förlorade fåren. Jag tror att det skulle kunna bli starten på en ny väckelse, men då behöver kyrkan vara ödmjuk och inlyssnande så att det inte bara blir försvarsställning för i så fall stängs berättelsen in. Och den måste ut.
Läs också
Carl-Henric Jaktlund är nationell ledare för Alpha Sverige och skrev gästkrönikor på Dagens ledarsida fram till 2020.
