Rabbinen: Politikerna har låtsats som att det regnar

Oron och otryggheten bland svenska judar har ökat kraftigt i spåren av Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober. Ute Steyer, församlingsrabbin i Judiska församlingen i Stockholm, menar att politikerna visserligen börjat ta antisemitismen på större allvar – men hon saknar tillräckligt genomgripande åtgärder.

Ute Steyer minns hur de första ryktena om en attack mot Israel spred sig i Stora synagogan i Stockholm den 7 oktober förra året. Högtiden Simchat Torah inföll den dagen, och dessutom var det sabbat. Det var först dagen efter, på söndagen, som hon slog på tv:n och förstod omfattningen av det som hade hänt: I det blodigaste dådet mot judar sedan Förintelsen hade terrororganisationen Hamas dödat omkring 1 200 människor och kidnappat ytterligare cirka 200 människor som förts som gisslan till Gaza.

– Jag trodde aldrig att jag skulle se något sådant här under min livstid, säger rabbinen.

Omedelbart efter Hamas massaker i Israels förekom öppna firanden, med bland annat bilkaravaner och palestinska flaggor, i flera svenska städer.

– Det var fruktansvärt för oss att se de glädjescener som utspelade sig. Det tog nästan priset.

Några få dagar efter den 7 oktober uppmanade Judiska församlingen i Göteborg sina medlemmar att, för sin säkerhets skull, inte längre tala hebreiska eller bära judiska symboler i offentliga miljöer.

God dialog tidigare

I Malmö var Natan Gesundheit, församlingsrabbin i stadens judiska församling, fram till nyligen en av få judar som bar kippa i offentliga miljöer. Men han säger till Dagen att han, högst motvilligt, nu har beslutat sig för att inte längre göra det synligt. Han berättar också om antisemitiska incidenter som inträffat på Malmös skolor den senaste tiden. Sydsvenskan avslöjade under hösten dessutom att en gymnasieledning i Malmö stad vid ett par tillfällen mörkat antisemitiska incidenter när lokalpolitikerna frågat om sådana förekommit.

Men Natan Gesundheit framhåller att det också finns fall där skolledningarna har agerat tydligt och beslutsamt.

– Som när mina egna barn utsattes för antisemitism i skolan, säger han.

Det symboliskt värsta uttrycket för antisemitism som Natan Gesundheit varit med om de senaste månaderna var bränningen av Israels flagga utanför den synagoga som han förestår.

– Det var en handling som skändade synagogan. Men jag hade gärna gått fram och pratat med personen, för att försöka komma bort från ideologin och nå fram till honom som medmänniska. Men jag medger att jag inte kände mig tillräcklig trygg där och då för att göra det, säger han.

Samtidigt säger han att han är positivt överraskad över att antisemitismen inte varit mer påtaglig i Malmö under de senaste månaderna.

– Det tror jag har att göra med den goda dialog som Malmös judar och muslimer tidigare har haft, säger rabbinen och syftar på projektet Amanah, som pausades i oktober, strax efter Hamas attack.

”Många lärare rädda att prata om Förintelsen”

Både Natan Gesundheit och Ute Steyer menar att politikerna och myndigheterna behöver göra mer för att motverka antisemitismen i Sverige. Malmörabbinen vill fundera vidare när han får frågan om vilka konkreta åtgärder han vill se.

Stockholmsrabbinen har redan funderat.

– Här behövs ett helhetsgrepp, som går bortom punktinsatser och studiebesök hos en synagoga. Det måste vara ett genomarbetat koncept som kan ge lärarna och hela samhället verktyg att bemöta de antisemitiska attityderna, säger hon.

För många lärare är det lättare att vända blicken åt ett annat håll när antisemitismen kommer upp i klassrummet – för att själva inte bli utsatta, menar Ute Steyer.

– Hos många finns det till och med en rädsla att över huvud taget prata om Förintelsen, eller ens nämna Israel.

Mötte storögd förvåning

Hon framhåller att antisemitismen i Sverige huvudsakligen finns i tre miljöer: bland högerextrema, bland vänsterextrema och bland både islamister och muslimer.

– Islamismen är ju en politisk och religiös strömning, där antisemitismen finns. Men även bland muslimer som inte är islamister förekommer de antijudiska uppfattningarna. Många växer upp i en miljö där man blir indoktrinerad av de islamistiska antijudiska uppfattningarna, utan att för den skull vara islamister. Det ena närs av det andra, säger hon.

Ute Steyer berättar hur hon, strax efter att hon 2015 hade flyttat till Sverige, möttes av storögd förvåning bland politiker och andra makthavare i det offentliga Sverige, när hon talade om att antisemitismen inte bara fanns i högerextrema miljöer.

– Under många år tog man inte det här på allvar. Man har låtsats som att det regnar och att problemet inte finns.

”Man klamrar sig fast vid att det måste finnas en väg”

I en undersökning som i november genomfördes bland medlemmarna i de judiska församlingarna i fem svensk städer, uppgav hälften av de svarande att de den senaste tiden hade funderat på att flytta från Sverige på grund av antisemitismen. Ute Steyer känner igen den typen av tankar hos många av sina församlingsmedlemmar.

Dagen frågar henne och Natan Gesundheit om de trots allt känner något hopp inför framtiden. Rabbinen i Malmö svarar jakande på frågan. Från rabbinen i Stockholm är svaret något mer ansträngt:

– Man klamrar sig fast vid att det måste finnas en väg framåt. Hoppet är det sista som dör, brukar man väl säga.

Arash Asadi

Arash Asadi är vikarierande reporter på Dagen.