"Religion utan humor är farligt"

Att skämta med religion är inte självklart för alla troende. Många kristna blir sårade av satir som riktar in sig på den egna tron och sådant de ser som heligt.

Men Mackan Andersson, frälsningsofficer och ståuppkomiker, menar att det är viktigt med religiös satir. Om dådet i Paris säger han:

- Det visar att människor och religioner utan humor är fullkomligt livsfarliga.

Han tror att han nog själv drar upp gränser men säger sig vara ödmjuk nog att inte göra sina gränser till en princip för någon annan. Men principiellt ser han ingen gräns.

- Jag tror verkligen att frälsningen och Guds nåd är gränslösa.

- Ja, och det är jag inte så stolt över. Men jag har också känt att jag gått över gränsen vid ett par tillfällen. Jag drog till exempel ett onödigt elakt skämt om Gudrun Schyman på en klubb. Det blev onödigt rått.

- Men jag har också ångrat de gånger jag känt att ”jag hade behövt säga det där, nu var jag inte sann mot mig själv”.

- Satir handlar inte om avsaknad av respekt. All humor kommer inte från att vi är i opposition till varandra. Tvärtom kan den visa att ”du hör till gruppen -jag är så trygg med dig att vi kan skoja om saker tillsammans".

Mackan Andersson har en dröm som är kopplad till dialogen mellan religioner, nämligen att den också skulle vara baserad på humor:

- Tänk om vi kunde skratta tillsammans, också åt det som vi tycker är heligt. Jag längtar dit. Tänk när vi kan se det muslimska, judiska och kristna prästerskapet våga skratta tillsammans.

Anders Parsmo tecknar regelbundet Parsmos penna för Dagens opinionsavdelning. Han ser sig själv som betydligt snällare än de grova satirer som nu är aktuella i debatten. Han har till exempel aldrig funderat på att rita Muhammed, eftersom han vet att människor tar illa upp.

- Det är förfärligt. Man funderar mycket, särskilt när tecknare har dödats.

- Ja, absolut. Nu gör jag ju så snälla saker. Även om skämten riktas mot religiösa grupper som de i Paristidningen.

– Inte som jag minns. Det brukar oftare vara kunden, alltså ni på Dagen som censurerar. Att ni resonerar att det inte är värt att ta den strid som det skulle kunna innebära.

- Ja ibland, Samtidigt är det alltid någon som blir kränkt nuförtiden. Och det går inte att ta hänsyn till alla. Man vet aldrig vad folk reagerar på.

Kent Wisti är präst och satirtecknare. Han medverkar bland annat på sajten Dagens Seglora.

- Som alla andra fylldes jag både av stor sorg men också förskräckelse. Dådet måste fördömas av alla. Det finns inget som kan berättiga. Men det är viktigt att vi samtalar för att kunna förstå. Det gör oss mindre rädda och förtar terrorns effekt.

- Jag censurerar mig hela tiden. Av olika anledningar. Jag har nog med åren blivit mindre elak men vassare. Jag försöker vara noga med att inte kränka enskilda individer. När jag tecknar eller skriver om enskilda personer använder jag aldrig namn utan funktion. Jag skriver inte Löfven utan statsministern. Det är stor skillnad för mig. Företeelser som kyrkliga traditioner och politiska ideologier visar jag ingen särskild hänsyn. Här förväntar jag mig tillräcklig självdistans hos individer för att inte känna sig kränkta.

- Om jag på allvar skulle känna att nu kränker jag någon så publicerar jag inte. Men jag har absolut gjort misstag och det har hänt att jag bett om ursäkt.

- Man kan skämta om allt. Men man bör inte skämta om det i alla situationer och sammanhang. Vi bör skämta om det som vi håller som allra heligast. Och även skratta med när andra skämtar om det.

- Respekt och satir går absolut ihop. Satir är inte mobbing. Satiren måste också vara en risk för satirikern själv och hen måste betala ett pris. Återigen är det inte individer som skall hånas utan strukturer och funktioner. När människor går in i dessa funktioner innebär det också att bli utsatt för satir. Det är en viktig demokratisk funktion.

Hasse Boström

Hasse Boström är tidigare reporter, tf chefredaktör, redaktionschef, webbredaktör, ledarskribent, debattredaktör, nyhetschef och familjeredaktör på Dagen.