Så förändrade coronaviruset kyrkornas liv

I mars 2020 vände coronaviruset upp och ner på livet för alla. Efter ett år med viruset tittar kyrkorna tillbaka på en kris som krävt ett pris för både unga och gamla – men som också väcker teologiska frågor.

– Jag kom fram till att Gud har corona, säger pastorn Anna Ljung.

Söndag, 1 mars, 2020. Runt om i Sverige går hundratusentals människor till kyrkan för gudstjänst som vanligt. Det nya coronaviruset har visserligen nått svensk mark, men Folkhälsomyndigheten bedömer risken för smittspridning i Sverige som låg. De ska snart ändra sig.

Under de kommande veckorna kommer omfattande restriktioner att införas för hela samhället. Innan mars är slut har rörelsefriheten för äldre nästan försvunnit och allmänna sammankomster som gudstjänster begränsats kraftigt.

Över nästan bokstavligen en natt slungas Sveriges tusentals församlingar in i en ny och oviss verklighet. Hur ser de tillbaka på året när coronaviruset förändrade våra liv?

Ställde in kurser

Bengt Sjöberg har varit föreståndare i Filipstad och Hällefors i över 30 år, senast i den sammanslagna pingst- och EFK-församlingen i Korskyrkan. När viruset kom var församlingen snabba med att göra sig tillgängliga på nätet.

– Vi ställde om väldigt tidigt till att ha gudstjänster på Youtube. Men sedan blev det en period när det inte var några gudstjänster alls, utan allt fick ske via sociala medier. Vi kunde inte samlas till bönesamling en gång utan fick sköta det via en grupp på Messenger, säger han.

Bengt Sjöberg har gjort sig känd för sitt engagemang för flyktingar, men även det arbetet fick i stor utsträckning ställas in.

– Jag jobbade bland annat med Alphakurser, och det har vi inte kunnat arbeta vidare med, säger han.

Tvingades lämna

När han märkte att viruset fortsatte att störa församlingens verksamhet tog han ett drastiskt beslut: att kliva av.

– Jag tillhör flera riskgrupper på grund av sjukdom och så fanns det människor i församlingen som var villiga att gå in som föreståndare i stället för mig. Jag kände mig bortkopplad och då gjorde jag det bästa av situationen, säger han.

Nu driver han en juridisk firma för asylrådgivning och står inte sysslolös, men det känns tråkigt att det var viruset som tvingade bort honom, säger han.

– Det var ju en smärta att lämna efter så många år, säger han.

Sämre uppslutning

De äldre fick göra de tydligaste uppoffringarna när coronaviruset sköljde över Sverige. Samtidigt har de yngres verksamhet också störts kontinuerligt. När Mikael Celinder, pastor i Missionskyrkan i Bankeryd, ser tillbaka på coronaåret är det arbetet med barn och unga som har behövt anpassas flest gånger.

– Det är där som rekommendationerna har ändrats i högst utsträckning. Först fick vi stänga ner helt, sedan kunde vi öppna lite grann. Vi har hela tiden följt rekommendationer som finns och därför har de förändringarna under året blivit som störst, säger han.

Missionskyrkan har hittat digitala mötesplatser för sin tonårsgrupp Dios. Det har fungerat som ett substitut, säger Mikael Celinder, men det märks att ungdomarna inte engagerar sig i samma utsträckning.

– Våra ungdomsledare har gjort ett stort jobb tycker jag, men det är klart att tittar vi på uppslutningen bland våra yngre är den mycket mindre än när vi möts fysiskt, säger han.

Andra aktiviteter har klarat sig något bättre.

– Det som känns enklast för oss är scoutverksamheten. Den är ganska lösningsorienterad till sin natur med mindre grupper och bedrivs utomhus. Den har vi hittat former för, säger han.

Nya kontakter

Många svenskar förlitar sig på att Svenska kyrkan håller i gång sin verksamhet, oavsett om det gäller gudstjänster, begravningar eller diakoni. Arbetet har också fortsatt under året – även om det innebar att varje präst fick bli sin egen tv-tekniker.

– Jag sitter just precis nu och försöker överföra en gudstjänst till datorn som vi har spelat in i förmiddags. Det är exempel på nya arbetsuppgifter som jag egentligen inte kan eller känner mig bekväm med, men som behöver göras ändå, säger Anna-Karin Jonsson, präst i Piteå församling.

Sedan november har de strikta sammankomstreglerna gjort det betydligt svårare att träffas, men Anna-Karin Jonsson säger att kyrkan hela tiden har strävat efter att utföra sitt uppdrag – om än på ett nytt sätt.

– Det är klart att man inte kan utveckla arbetet som man önskar. Men vi tittade på verksamhetsplanen för 2020 nyligen och egentligen är det inte så att vi har missat målen, vi har mer fått försöka nå dem på helt andra sätt, säger Anna-Karin Jonsson.

Ett exempel är kontakten med människorna i bygden som nu ser annorlunda ut.

– Här i Piteå har vi varit involverade i att handla åt människor i riskgrupper och de kontakterna blir ju jätteviktiga. De alternativa sätten har också blivit ett sätt att nå nya målgrupper, säger Anna-Karin Jonsson.

“Var finns Gud?”

Under året har praktiska utmaningar avlöst varandra som kyrkorna har fått ta sig an på uppstuds. Men en pandemi väcker också teologiska reflektioner. När coronaviruset drog in ställde sig Anna Ljung, pastor i Visby missionsförsamling och sjukhuspastor på Visby lasarett, en fråga: var finns Gud i detta?

– Jag kom fram till att Gud har corona. Gud är också drabbad. Men Gud är också den som sliter på intensivvårdsavdelningen och försöker rädda liv och Gud är också den som sitter i akutrummet och sörjer ett liv som inte gick att rädda, säger Anna Ljung.

– Jag landade i en teologisk hållning som bygger på att Gud identifierar sig med oss alla som drabbas av detta. Och jag behövde göra den reflektionen för att veta hur jag skulle predika och försöka tolka Gud i den tid och värld vi lever i, säger hon.

Kan se varandras hem

Av alla förändringar som har skett i församlingslivet under det senaste året är kanske den mest omvälvande platsen som människor firar gudstjänst på.

– Relationen mellan rum och gudstjänst är helt ny. Vi är vana vid att säga att vi firar digital gudstjänst. Ja, men om man går ett steg till så kommer ju gudstjänsten till mig i min köksstol, soffa, eller på terrassen. Det ger ett nytt perspektiv på andlighet. Vad händer med min andlighet när jag får lyssna till en predikan i min soffa?, säger Anna Ljung, och ger ett annat exempel på hur tekniska verktygen kan påverka gudstjänsten.

– Normalt ser vi varandras nackar, nu ser vi varandras ansikten och vi får se hur det ser ut i andras hem. Vi kommer liksom hem till andra i gudstjänsterna och det skapar ett nytt perspektiv på varandra och därmed på vår gemenskap, säger hon.

Precis som alla andra väntar Anna Ljung på att det ska bli möjligt att träffas fysiskt igen. Det mänskliga mötet kan inte fullt ersättas av digitala lösningar. Ändå har de gett upphov till reflektioner som inte kommer att försvinna i takt med att smittan avtar.

– Jag tror att vi kommer att gå tillbaka till att fira gudstjänster i ett kyrkligt rum, men vi kommer också att fira dem digitalt på ett eller annat sätt. Det skapar nya dimensioner, säger hon.