Så kan kyrkan hjälpa dem som har diagnoser som inte syns

Det syns inte utanpå – men det känns desto mera inuti. Rastlösheten. Svårigheten att fokusera på och förstå vad pastorn, prästen eller ledaren säger. Menande ord och uttryck som swishar förbi över huvudet utan att man begriper vad alla andra skrattar åt. Förändringarna som skapar kaos i tankelivet. Och inte minst skammen.

Men i församlingen borde det vara lika självklart att ta hänsyn till människor som brottas med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) som det är att installera hörselslinga, menar Christine Viklund och Gustaf Nyström, som nu vill hjälpa kyrkor att hjälpa människor med NPF.

Oss med NPF.

HUSBONDLIDEN. Jag som skriver detta har ADD. Jag fick diagnosen i 40-årsåldern, för över ett decennium sedan. Jag fick därmed äntligen en förklaring till varför jag blir så utmattad av vardagliga sysslor som andra människor river av utan att behöva tänka, som att sortera tvätten; varför jag kan vara så tankspridd – och inte minst varför jag så lätt somnar under predikningarna i kyrkan. Min hjärna blir helt enkelt översvämmad om predikan är för ostrukturerad och överlastad, och går liksom i strejk. Allt detta, hade jag tidigare tänkt, var något att skämmas för.

Å andra sidan kan jag fokusera som en laserstråle på en uppgift, timme efter timme efter timme om det behövs, på ett sätt som får omgivningen att undra om jag är riktigt klok.

Satt och stickade – och fler tog efter

Jag är alltså en av tio personer du möter ute på gatan – eller inne i kyrkan – som har någon typ av neuropsykiatriskt funktionsnedsättning, NPF. Eller, ja, nedsättning och nedsättning. Rätt använt blir NPF en superkraft. Och vem har bestämt att man måste kunna sitta still på en hård träbänk i 45 minuter och lyssna på någon som bokstavligen talar om allt mellan himmel och jord och länderna däromkring, för att man ska räknas som normal?

Förståelsen för sådana som oss börjar genomsyra samhället i takt med att allt fler får diagnosen – inte, som belackarna påstår, för att det är någon pseudovetenskaplig modediagnos, utan för att vetenskapen i dag vet mer om vad NPF handlar om, och därmed kan upptäcka oss lättare. Det gäller även i kyrkan, konstaterar Christine Viklund och Gustaf Nyström, som nu vill hjälpa församlingarna att bemöta sådana som oss. Inte bara i barn- och ungdomsverksamheten.

– Vi fick höra om en kvinna, berättar Gustaf Nyström, som bestämde sig för att “ska jag kunna koncentrera mig på gudstjänsten så behöver jag ta med mig mitt ‘sticke’”. Så hon tog helt enkelt med sig sitt “sticke” och satt och stickade under gudstjänsten. Och det som hände var att nu är de några stycken som sitter på den där raden och stickar tillsammans under gudstjänsten, för det visade sig att när hon vågade bryta isen lite så fanns det fler som också uppskattade att få lyssna på predikan och sticka samtidigt.

Verbal kultur ett hinder

Gustaf Nyström är verksamhetsledare för Pingst Ung och Christine Viklund är verksamhetsansvarig för Pingst Omsorg. Både Lapplandsveckan och Nyhemsveckan har i år arrangerat seminarier om hur man arbetar med NPF-personer, särskilt inom barn- och ungdomsverksamheten. Efterfrågan har kommit från församlingarna själva.

– Jag tror inte, uppriktigt tror jag inte att det finns någon av våra församlingar som säger “vi vill inte ha de här personerna hos oss” – tvärtom. Men att agera på den längtan att göra skillnad, det kanske har ökat i takt med att man ser att “i den där församlingen, där har de NPF-kafé”, “de här säger att de har börjat jobba på det här sättet”. Då blir man inspirerad av varandra, säger Christine Viklund.

Frikyrkan är av hävd en väldigt verbal kultur, där det förutom sång och musik mestadels är med ord som man förkunnat Ordet. Men för att människor med NPF-diagnoser ska kunna ta till sig Guds ord utan människors prat måste man låta kreativiteten flöda med nya uttryckssätt.

– Jag gick på en gudstjänst en gång som var anpassad för att man oavsett funktionsnedsättning skulle kunna kommunicera med Gud på sitt sätt. Då fanns det ett varv som man gick med olika bönestationer, där man exempelvis kunde sitta på en stol en stund i stillhet och tystnad eller sätta sitt handavtryck på ett stort hjärta, man kunde skriva en lapp eller lyssna på musik i hörlurar. Jag gillade det, och jag tror att barn- och ungdomsverksamheterna ofta hittar de kreativa vägarna, men jag tror att vuxengudstjänsterna hittar dem mer sällan, säger Christine Viklund.

– Man kan bara ta Jesus som exempel, med alla hans liknelser. Han pratade i bilder – ofta. Absolut tänker jag att vi kan undervisa mera utifrån bilder än vad vi gör, säger Gustaf Nyström.

Jonathan Newton

Jonathan Newton är reporter på Dagen.