Så minns vännerna Carl-Erik Sahlberg - ”De finaste samtal jag haft”

Varm och öppen mot alla, men också kunskapsrik och tydlig när det behövdes. Så beskrivs Carl-Erik Sahlberg av de som stod honom nära under hans liv.

– Ingen människa var hopplös för honom, säger diakonen Inga Pagréus.

I över 20 år arbetade Inga Pagréus nära Carl-Erik Sahlberg i S:ta Clara kyrka, först som volontär och sedan som diakon. När hon hörde talas om Carl-Erik Sahlberg första gången 1989 gick hon på diakoniutbildningen. I en tidningsartikel läste hon om prästen som skulle flytta till S:ta Clara kyrka i Stockholm och hon bad en bön om att få komma dit. Året därpå, på praktikterminen, blev det verklighet.

– Vi gick ut och åt lunch första dagen och pratade om vår vision att bygga en kyrka där alla var välkomna. Han frågade mig redan då om jag ville vara med i ledningsgruppen, säger Inga Pagréus.

Sörjde och gladdes

Då var S:ta Claras verksamhet liten med några få volontärer och gudstjänstbesökare. Snart började dock människor höra talas om kyrkan som arbetade aktivt med att nå ut till missbrukare och prostituerade runt Plattan och Malmskillnadsgatan i centrala Stockholm.

– Carl-Erik brann för att människor skulle bli upprättade och komma till Guds rike. Han brann för de tilltufsade. Ingen var hopplös, han hade alltid hopp för varje människa oavsett hur mörkt det såg ut, säger Inga Pagréus.

På 1990-talet var det en tuff arbetsmiljö med mycket droger i omlopp bland utsatta. Inga Pagréus berättar att de ofta fick sörja människor som inte klarade sig, men också fröjdas över förändrade liv. Och i det dagliga arbetet fanns det alltid en grundklang av glädje närvarande.

– Carl-Erik hade en underfundig humor, så många gånger som jag har skrattat. Han var en väldigt speciell person och jag är tacksam över att jag fick lära känna honom, säger hon.

Odlade väckelseådra

Anders Gerdmar, rektor på Skandinavisk teologisk högskola, har haft tät kontakt med Carl-Erik Sahlberg under de senaste månaderna. Dels utsågs Sahlberg till adjungerad professor på högskolan för bara ett par månader sedan, dels hade han alldeles nyligen färdigställt en ny översiktsbok om kyrkohistoria som kommer ut på STH:s förlag.

– Han hade en stor passion för kyrkohistoria, särskilt för väckelser som kanske inte har fått lika mycket uppmärksamhet och som han själv stod nära, säger Anders Gerdmar.

Anders Gerdmar återkommer till Carl-Erik Sahlbergs kombination av en stor beläsenhet och att möta alla människor på deras egna villkor.

– När vi satt i S:ta Clara kunde en hemlös person komma förbi och då blev Carl-Erik omedelbart uppmärksam. Han hade en djup kunskap och samtidigt ett tydligt fokus på det väsentligaste i kristen tro, nämligen att människor behöver höra evangeliet, säger Anders Gerdmar.

S:ta Claras dramatiska utveckling var signifikant för hur Carl-Erik Sahlberg ville att kyrkan skulle fungera, säger Anders Gerdmar.

– Det är en del av väckelseådran som han själv odlade och som S:ta Clara nu bär vidare, säger han.

Ville förändra kyrkan

Carl-Erik Sahlberg tillbringade stora delar av sitt liv som präst i Svenska kyrkan, men han kunde också vara kritisk mot kyrkans utveckling. Nätverket Vägen, som Sahlberg startade, var ett sätt att, i Sahlbergs egna ord, “vända och tända” Svenska kyrkan genom möten och opinionsbildning.

– Han kallade henne “mamma kyrkan” ibland. Han ville ha tillbaka den kyrkan som fanns när han själv prästvigdes, där det tydliga evangeliet var kärnan, säger Anders Åström, som är ordförande i Vägen.

När han pratar om sina personliga minnen väljer han ett tillfälle 2018 när Carl-Erik sov över hos familjen Åström i några nätter.

– På kvällarna fick vi tillfälle att prata på det där sättet när man inte har någon tid att passa. Han var så intresserad och frågade våra barn på riktigt om vad de vill göra, inte bara tomma frågor. Det var bland de finaste samtal jag någonsin har haft, säger Anders Åström.