Nyheter
Så ser framtidens svenska frikyrkor ut
Liknar mer hotell än kapell - finns risken att kyrkokänslan går förlorad?
Klassrum, restaurangkök, kyrksalar och lägenheter.
De nya frikyrkorna som just nu byggs liknar mer hotell än kapell.
Finns risken att kyrkokänslan tappas bort?
Vid en golfbana i södra Örebro står en lyftkran och rejäla byggstängsel.
Det ser inte mycket ut för världen just nu. Men om några år kommer här stå en sju våningar hög kyrka och hyreshus. Immanuelskyrkan i Örebro har bestämt sig. Det är dags att lämna den anrika gamla lokalen på stadsdelen Väster.
– Inget är sig likt just nu, säger föreståndaren Johan Arenius.
Tillfällig tv-studio
Coronapandemin gör att den gamla kyrkan mest fungerar som tv-studio just nu. Bänkarna i kyrksalen har flyttats undan och ersatts av tyger, studiobelysning och fåtöljer. Varje söndag sänds gudstjänster på nätet, som så många andra kyrkor gör just nu.
En typisk frikyrkodoft vilar i lokalen. En kombination av bänkstoppning, uttalade böner och utbrunna stearinljus. Kyrkan byggdes redan 1909 av vad som då kallades Örebro tredje baptistförsamling.
– Det jag främst har uppskattat med den gamla kyrkan är påminnelsen om församlingens långa linjer tillbaka i missionen. Plus att vi gifte oss här, säger Johan Arenius.
Men kyrkan byggdes i en annan tid, för andra behov. Tillgängligheten är dålig för rörelsehindrade. Dessutom behöver lokalerna en rejäl upprustning.
Utkanten av staden
Så i stället för att ta stora lån och renovera kyrkan väljer församlingen att bygga nytt. Både marken och lokalen har stigit kraftigt i värde de senaste åren. Det drar man nytta av genom att helt enkelt bosätta sig i utkanten av staden.
Det är ingen ny tanke, att köpa billigare mark längre bort från centrum. Även Filadelfiaförsamlingen i Stockholm köpte en tomt i utkanten av staden när den byggdes på 1930-talet. I dag är det svårt att tänka sig att Sankt Eriksplan en gång betraktades som avsides.
Så vilka behov har 2020-talets frikyrka som inte 1900-talets hade? Ett ord återkommer bland dem som Dagen pratar med om nya kyrkbyggen: Flexibilitet. Och åter flexibilitet. De gamla kyrkorna byggdes med gudstjänstlokalen i centrum. Fanns några sidoutrymmen var det tydligt vilken avsikt de hade.
– Verksamheten förändras snabbt i dag. Ett exempel: på 70-talet byggde man fasta lyor för scoutingen i kyrkorna. Sedan hade man det så i 20 år. Det går inte i dag, säger Johan Arenius.
“Ett flöde av människor”
För vem vet vilka behov som kan uppstå på kort tid? Om söndagsskolan snabbt behöver fler lokaler måste allt gå att skala upp, och sedan skala ner. Johan Arenius visar skisserna. Det är påtagligt att nya Immanuelskyrkan rymmer en mängd olika verksamheter. Det är grupprum, aktivitetshall och skaparrum. Huset kommer dessutom att ha 80 hyreslägenheter.
I entrén välkomnas besökaren av ett stort och öppet kafé.
– Vi vill att det ska bli ett flöde av människor. Man ska kunna känna sig trygg och hemma i kyrkan även om man inte är mogen att gå på en gudstjänst ännu.
Inte orolig
Själv är han inte orolig för att den kyrkliga känslan tappas bort.
– Nej, inte alls. Men ju mindre helighet som lokalen i sin helhet bär, desto mer behöver vi jobba med det på andra sätt. Vi måste alltid fråga varför vi gör det vi gör, säger Johan Arenius.
Och den som uppskattar sakral utsmyckning kommer också bli tillgodosedd, menar han. I en del av den stora kyrkan planeras nämligen ett särskilt andaktsrum med mycket kristen symbolik.
– Den sekuläre svensken blir gärna lite “semester-religiös” när man är utomlands. Då sänker många garden och kan uppskatta att vara i ett kyrkorum. Det här rummet är en plats för sådana personer.
Tilläggas ska också att lokalen inte har samma tyngd inom alla kyrkliga traditioner. På den ena kanten (Svenska kyrkan, katolska, ortodoxa och delar av Equmeniakyrkan) är den visserligen invigd för att vara ett heligt rum.
Men på den andra sidan av skalan (den pingst-karismatiska kyrkofamiljen) ses lokalen mest som en samlingsplats. Det gör att den inte behöver något särskilt avkristnande när den tas ur bruk.
Nysatsningar i Göteborg
30 mil sydväst från Örebro pågår en enorm stadsomvandling. Hela centrala Göteborg, och det som kallas Älvstaden, ska inom några år få en helt ny karaktär.
Från att ha varit en delad stad, med Göta älv som barriär, ska Hisingen på allvar knytas ihop med centrum. Detta ska ske i det gamla frihamnsområdet där 20 000 personer väntas bosätta sig. Ny bro och nya spårvägslinjer planeras.
Här ska Smyrnakyrkan bygga sin jättekyrka som på samma gång blir ett nytt landmärke i staden.
En träkyrka i kvadratiskt snitt, med långsmala fönster, diagonal träfasad och med tydliga kors i alla väderstreck. Träfasaden symboliserar en vajande veteåker, som känns igen från Smyrnakyrkans logotype och den nuvarande kyrksalen.
– Vi vill att kyrkan ska vara tilltalande och inbjudande. Men det får inte vara flådigt. Vi vill hellre vara en räddningsflotte än en lyxkryssare, säger Johannes Magnusson, pastor i Smyrnakyrkan.
Sedan 2011 har församlingen genomgått en förändring i grunden.
Från att ha varit en homogen församling, främst med etniska svenskar i övre medelklassen har det sociala arbetet skapat stor blandning av nationaliteter och sociala bakgrunder.
Och detta har ställt nya krav på lokalerna. Inte minst har det saknats optimala ytor för matutdelningen, något som församlingen kommit att förknippas med mer och mer.
– I den nya kyrkan får det sociala arbetet och arbetet med barn och unga stort utrymme. Att besökaren möts av en öppen och inbjudande lokal har varit väldigt viktigt, säger han.
Dessutom planeras café, aktivitetshall, klassrum, grupprum och restaurangkök.
Men hur blir det med den kyrkliga känslan?
– Det beror lite på vad du menar. Vi vill att det ska vara en mångfacetterad lokal som många kan och vill hyra. Men det är alltid en kyrka, och vi vill att den ska signalera det.
Hur får man ihop den ekvationen? Här har kanske Smyrnakyrkan en särskild nytta av att ha levt i funkisarkitektur de senaste 70 åren. Bortsett från korset vid entrén på nuvarande lokal är det inte mycket på utsidan som skvallrar om att kyrkan är Sveriges näst största pingstförsamling.
Ändå är det ingen tvekan för den kliver in att här pågår kristen verksamhet.
Eller som Johannes Magnusson uttrycker det:
– Vår kyrkotradition har inte så stark sakral prägel. Vi behöver inte så mycket för att det ska kännas sakralt.
Kanske uppstår det sakrala i stället i stunden, i mötet med människor, när bön varvas med musik och i den förtätade stämning som kan uppstå i en gudstjänst.
Till syvende och sist kokar ett jätteprojekt som att bygga en ny kyrka ner i tre vågskålar, menar Johannes Magnusson. Funktionalitet, estetik och kostnad.
– Den ultimata funktionaliteten tappar i estetik. Den ultimata estetiken blir för dyr. Och vill man bara bygga billigt tappar man allt annat, säger han.
“Fler blir delaktiga”
Förändringar kan förstås skaka om de församlingar som bestämmer sig för att bryta upp och lämna en invand plats. Men kanske kan det engagemang som en gång fick rörelsen att växa fram på 1900-talet frigöras på nytt i och med ett kyrkbygge.
Det hoppas i alla fall Johan Arenius i Immanuelskyrkan.
– De senaste decennierna har pliktkänslan minskat, till lustens favör. Men jag tror att vårt bygge gör att fler blir delaktiga och att fler förstår att de är en viktig del av församlingen.
Om några år står de klara, de nya kyrkorna som ska förmedla 2020-talets kristendom till omvärlden.
Joakim Lundgren är tidigare reporter på Dagen.
