Nyheter
Så tänker svenskar om liv, död och tro under pandemin
Dagen tog pulsen på några stockholmare och undrade om pandemin har bidragit till nya tankar kring existentiella frågor.
Coronapandemin har väckt känslor av utsatthet hos de flesta av oss. Det vittnar inte minst den procentuella ökningen av samtal till diakoner och präster om. Vi bestämde oss för att fråga några stockholmare hur de tänker kring livet, döden och tron.
Frågorna vi ställde: 1. Har du tänkt mer på existentiella frågor under pandemin? 2. Vad tror du händer efter döden? 3. Har du någon gudstro?
William Sadeek, (till höger) taxichaufför i Stockholm city.
– Nej, jag har levt precis som vanligt.
– Nej, jag har inte tänkt något särskilt på döden. Jag måste leva i nuet.
– Jag är kristen katolik, men ingen fanatiker. Min släkt har varit katoliker i många generationer.
Annika Nobel och Kim Petersen, turister i sin egen hemstad.
A&K: – Vi har diskuterat det här. Vi lever i en väldigt annorlunda tid. Man reagerar på nonchalansen. Vi har ställt oss frågan “vad är det för värld vi bygger upp?” Empatin har försvunnit!
Kim: – Jag tror på fysiken, när det är slut är det slut.
Annika: – Det är det enda spännande, man får se. Jag tror inte på himmel och helvete, men hoppas på ett andligt liv efter detta. Kanske att återfödas som en skyddsängel åt någon.
A&K: – Vi är inte troende, men empati och moraliska frågor är oberoende av tro, tänker vi.
Erika Markusson, handledare för arbetssökande
– Ja lite, när det är en pandemi funderar man på vad som är viktigt egentligen. Mycket handlar om vad man vill göra med livet.
– Det vore väldigt tråkigt om allt blev svart. Jag tänker att så kan det inte vara, det låter för enkelt. Jag tror egentligen inte att vi bara dör eftersom vi är energi, och energi kan man inte bara förstöra, alltså måste vi bli något annat.
– Jag kallar mig inte troende, men kan inte heller förneka att det finns något. Jag är väl agnostiker.
Camilla Pålsson är tidigare reporter på Dagen.
