Nyheter
Siewert Öholm lämnar "motvilligt" frikyrkan
Frikyrkan har blivit desperat och ytlig. Det menar Siewert Öholm som nu lämnar sin uppväxtkyrka för Svenska kyrkan. -Det handlar inte om aggression, jag känner mig hemlös i frikyrkan.
Efter 72 år som trogen frikyrkomedlem lägger nu Siewert Öholm den tiden bakom sig. Han har blivit medlem i Svenska kyrkan som han bland annat uppskattar för sin "innerlighet". Det var Sigfrid Demingers debattartikel i Dagen, "Frikyrkligheten bar inte" (3/2), som blev avgörande för beslutet.
-Jag hade länge tänkt skriva något liknande själv, men ville inte att folk skulle säga "han är ute och kaxar", säger Siewert Öholm.
-Så kom Demingers debattartikel nästan som ett bönesvar. Han prickade precis in mina funderingar. Jag kände igen mig mycket.
Ska man sammanfatta vad det är Siewert Öholm vänder sig mot inom frikyrkligheten är likheterna många med vad som togs upp i Demingers debattext. Gudstjänsten har blivit ytlig, man har glömt sina rötter, innerligheten får stå åt sidan för det organisatoriska. Filadelfiakyrkan i Stockholm kallar han för "kabaréarena" och Missionskyrkan för "elitistisk".
"Föreställningar"
-Visst kan det finnas innerlighet även i vissa frikyrkor och Svenska kyrkan är inte heller ett föredöme i alla avseenden, men jag tycker att frikyrkan slutat leva med visioner. Gudstjänsten ersätts med föreställningar där orgeln slängs ut till förmån för trumset. Den stora frestelsen handlar om att man till slut glömmer sitt budskap för längtan att nå ut.
Vatten på sin kvarn
En händelse som enligt Siewert Öholm gav beslutet vatten på sin kvarn var under förra årets Kulturnatt i Uppsala. Både Domkyrkan och Missionskyrkan valde att ha öppet på kvällen.
-I Domkyrkan hade man bikt, nattvard och själavård medan man i Missionskyrkan bjöd på konserter och politiska utställningar. Domkyrkan visade en betydligt större öppenhet för människors andliga längtan. För mig blev det ett tydligt tecken på frikyrkans förfall och kultursnobbism.
Det är med kluvna känslor han lämnar sin barndoms samfund Örebromissionen och senare Missionsförbundet.
Där har han hela tiden varit medlem, samtidigt som han också regelbundet besökt Livets ord, pingstkyrkan och andra församlingar. Han kallar sitt beslut för "motvilligt".
-Det beror på min historia. Jag trodde inte detta som engagerad tonåring, jag hade ju tänkt bli pastor som min pappa, men blev lärare och sen journalist. Det är svårt efter allt jag varit med om att bara säga "so what?"
Ser du det som en förlust att du nu lämnar?
-Nej, jag har ju tagit beslutet och valet har föregåtts av att jag under en period i livet bestämde mig för att kalla mig "Jesustroende kristen". Frikyrkan andas kamp, i Svenska kyrkan finns en innerlighet som är långt starkare.
-Min generation känner sig alltmer hemlös inom exempelvis pingst. Där jobbar man nästan krampaktigt med hur man ska möta människor. Jag ser det som ett uttryck för desperation.
Kan inte Svenska kyrkan också vara desperat?
-I allra högsta grad. Men där finns en potential och en kraft som inte finns i frikyrkan. Det är fullt i S:ta Clara och fullt i S:t Ansgar varje söndag. Ju mer tro det finns desto mer människor kommer det.
"Inte locka med tjosan hejsan"
Han hyser fortfarande hopp för frikyrkan, men menar att den då behöver nytt självförtroende.
-Vi har ett erbjudande. Det ska inte vara tjosan hejsan och rockkonserter vi lockar med utan med andlighet, själavård och nattvard. Frikyrkan behöver ta fram sitt andliga självförtroende och lägga bort det organisatoriska. Därför lämnar jag, för att det inte finns någon andlig självkänsla.
Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.
