Nyheter
Själavårdare: Fler frågar om livet efter döden
Diakoner och själavårdare jobbar för högtryck under coronapandemin. Erica Gidlöf, diakon i Svenska kyrkan och Liselotte J Andersson, själavårdare i Equmeniakyrkan, berättar om vad människor söker hjälp för under pandemin.
Erica Gidlöf är diakon i Svenska kyrkan i Strängnäs stift i Axbergs församling. Enligt statistik från Svenska kyrkan ökade samtalen till Jourhavande präst med 40 procent 2020 jämfört med 2019. Behoven av diakonal själavård har också ökat drastiskt under pandemin.
– De akuta stödsamtal som vi haft under pandemin handlar främst om den ofrivilliga ensamheten bland äldre. Den psykiska ohälsan bland unga är också dominerande, säger Erica Gidlöf.
Hon har haft många sorgesamtal under pandemin.
– Vanliga frågor som jag får är: ”Vad händer när jag dött?” och: ”Vad händer med min mamma eller pappa, hamnar han eller hon i himlen nu?”
Vad svarar du på det?
– Jag svarar att genom allt, både i livet och i döden, finns Guds närhet där. Guds tröst finns både när vi lever och är döda. Jag tror att din mamma eller pappa finns på andra sidan och ser dig i en andlig dimension. Vi har kontakten rent andligt och vi har det eviga livet och hoppet. Ett starkt bibelord är Romarbrevet 8:31.
Umgås med sig själva
Liselotte J Andersson, själavårdare i Equmeniakyrkan, har också varit fullbokad under pandemin. Hon har inte kunnat ta emot alla som sökt hennes hjälp.
– Det har ökat väldigt mycket, säger hon och förklarar vad hon tror det beror på:
– Känslan av ensamhet har blivit så påtaglig. Det gäller alla åldrar. Människor har varit hänvisade till sig själva. Den djupare ensamheten har gett tillfällen att känna in, tänka och fundera. Man blir ensam med det man annars kan fly från, säger hon.
Innan sommaren gav Liselotte J Andersson ut boken “Det ingen annan vet”.
– Den handlar om hemligheterna i våra liv, både de goda och de svåra. Det finns rätt mycket som ingen annan vet. Jag tänker att många har tvingats att umgås med sig själv och sina hemligheter.
Skamfyllt i hemmet
En skamfylld hemlighet som har ökat under pandemin är våld i nära relationer.
– När fler jobbar hemifrån förvärras missbruk, psykisk ohälsa eller våld i nära relationer, där det fanns sedan innan. I de fallen är hemmet inte en trygg plats, säger Erica Gidlöf.
Liselotte J Andersson vet också att våld i nära relationer är ett problem som många skjuter på framtiden. En del har svårt att erkänna för sig själv att man är utsatt eller hoppas kanske kunna lösa det själv innan det uppdagas för andra.
– Det tillhör det svåra och skambelagda när det gäller att söka hjälp.
Hon önskar dock att fler vågar ta steget att söka hjälp i kyrkan.
– Jag tänker att kyrkan här är en stor möjlighet. Man ska våga utgå från att präster, pastorer och diakoner faktiskt är både utbildade och har erfarenhet av att våga röra sig i de här frågorna. Man ska inte tveka att ta personlig kontakt.
Erica Gidlöf upplever att hon får härbärgera andra människors nöd, smärta och ångest. En stor del av hennes uppgift är att lyssna och hjälpa personer att hitta nycklar för att låsa upp det som är låst i livet.
Får man vara personlig när man ger själavård eller följer ni rekommendationer från Svenska kyrkan?
– Svenska kyrkan tillhandahåller utbildning och handledning, men det är ett eget hantverk. Det finns inga mallar att man ska säga si eller så, utan mycket bär man i sig själv, säger Erica Gidlöf.
Hon tycker att det svåraste under pandemin har varit att anhöriga på grund av smittorisk inte har fått närvara vid dödsbädden.
– En del har fått ta farväl på telefonen och sedan har personen dött.
Begravningsgudstjänster viktiga
Liselotte J Andersson tror att begravningsgudstjänster är viktiga tillfällen att inte bara hedra den döde och anhöriga, utan också möta sina egna tankar och känslor inför det som ingen av oss undkommer. Hon brukar också rekommendera en bok av Wilfred Stinissen:
– “Jag dör inte, jag träder in i livet”. Den boken har betytt jättemycket för mig. Man kan få hjälp av att läsa vad kloka människor har sagt.
Skapelsen dödsmärkt
Hon har noterat att många som söker hennes hjälp inte bara är där på grund av oro för sin egen skull.
– När jag samtalar med människor med ångest och oro inför tanken på livets slut, märker jag att det ofta är sammankopplat med att skapelsen är dödsmärkt. Många kommer till mig i enskilda samtal med en påtaglig personlig oro: “Hur går det med vår värld?” Det är bra att man låter den oron komma till ytan och tar upp den i samtal.
På så sätt har pandemin fört något gott med sig, tycker Liselotte J Andersson. Erica Gidlöf instämmer:
– Jag märker att många har reflekterat under den här perioden. Är det ekorrhjulet man vill vara inne i? Andligheten har fördjupats när döden har varit så påtaglig för oss alla under så lång tid i vår vardag. Man är mer rädd om livet.
Camilla Pålsson är tidigare reporter på Dagen.
