I 18 år har konvertiten Paul Varma levt olagligt i Sverige. Varför lyckas myndigheterna inte utvisa honom? Nu har flyktingpastorn Bengt Sjöberg engagerat sig i fallet.

Dagenreportern Joakim Lundgren berättar om det märkligaste asylfallet han stött på.

Det är en osannolik historia. Under mina år som reporter på Dagen har en kontakt dröjt sig kvar längre än andra.

Vi har pratat en gång varannan månad de senaste åren. Samtalen följer alltid samma mönster. Telefonen ringer.

– Hej, det är Donald. Allt bra?, brukar det låta.

Donald drar ett djupt andetag.

– Det är det här med Paul igen.

Delikat bekymmer

Donald Holmgren är ingen person som ser sig själv som speciellt märkvärdig. Men som församlingsledare i Pingstkyrkan i Bengtsfors har han fått ett mycket delikat bekymmer på halsen.

Paul Varma, konvertiten som saknar hemland, har blivit hans öde på något sätt. Deras vägar korsades när Paul började besöka kyrkans samlingar för sju år sedan.

Utan Donald hade Paul troligen inte levt i dag. För det är Donald som sett till att han fått mediciner. Att han fått tillfälligt boende i Lysekil. Att han fått fickpengar, genom återkommande insamlingar i kyrkan.

Vi har skrivit om Paul Varma två gånger tidigare i Dagen, 2017 och 2019. Även lokaltidningen Dalslänningen har gjort detsamma.

Ska utvisas

Det är samma berättelse varje gång. Paul Varma är i Sverige olagligt. Han ska utvisas till Indien, men Indien vägrar ta emot honom.

Orsaken är att Paul ursprungligen kommer från Maldiverna. Men eftersom han konverterat till kristendomen är han inte välkommen tillbaka dit heller. Konversionen var orsaken till att han för flera decennier sedan flydde till just Indien, och senare till Sverige. Här uppstår det moment 22 som ingen tycks kunna klara ut.

I stället bussas han hit och dit, mellan Migrationsverket och gränspolisen. Som en pingisboll i en Kafkaliknande myndighetslabyrint.

– Om han inte ska vara här tycker jag man ska skicka ut honom. Men man behandlar inte en människa så här, det är ovärdigt en rättsstat, säger Donald Holmgren.

De orden har jag hört i åtskilliga versioner, Donalds frustration väller alltid över till slut. Så lovar vi varandra att höras igen, så fort något i Pauls fall har hänt.

Så går det en tid. Sedan ringer det igen.

– Hej, det är Donald. Det är det här med Paul igen.

Lever i skuggsamhälle

Själv är Paul fåordig de gånger Dagen varit i kontakt med honom. Jag känner honom inte, som Donald gör.

Han lever, likt så många andra människor i Sverige, i ett skuggsamhälle i total avsaknad av skyddsnät. Förstås utan dagersättning – den försvann för länge sen. Jag har läst hans handlingar åtskilliga gånger. Det är överklaganden, det är avslag. Nya ansökningar. Avslag. Rapporter om utvisningsförsök.

Misslyckade försök att hämta resehandlingar från indiska ambassaden. De vill inte kännas vid honom. Nya kontakter med gränspolisen. Åren går. Berget av handlingar växer. Han får inte vara här – men har ingenstans att ta vägen.

– Jag är i lägenheten hela dagarna, och kan inte göra någonting. Jag får ju inte arbeta, säger han när Dagen pratar med honom på nytt.

En försvårande omständighet är att Paul till svenska myndigheter uppgett olika identiteter och olika födelsedatum. Han har, trots sina år i Sverige, inte lärt sig språket. Myndigheterna tycker inte han varit speciellt samarbetsvillig.

Han har samtidigt fått diabetes och högt blodtryck. Han ter sig i dag som en person med mycket svag livsvilja.

Medger misslyckande

Som journalist är det självklart att höra polisens och Migrationsverkets sida. Varför lyckas ni inte? Även här följer samtalen samma mönster. Ingen vill riktigt ta ansvar för Paul Varmas belägenhet.

Lars Skoglund, kommissarie på gränspolisen i Västsverige, känner till Paul vid förnamn.

Av tusentals utvisningar varje år vet han alltså vem denna person är. Och han medger att de misslyckats. Flera gånger.

– Det brukar gå några år, sedan preskriberas fallet. Då får han söka uppehållstillstånd på nytt, sa Lars Skoglund till Dagen 2019.

När vi hörs igen, våren 2021, låter svaret ungefär likadant:

– Det finns ju några sådana här fall. Det enklaste vore om våra politiker satte mer tryck på mottagarländerna. Men i Pauls fall blir det ju lite av ett moment 22. Det här fallet är sällsynt utdraget, men den som sitter på lösningen om identiteten är bara han själv, säger han.

Tillbaka i samma spår

Paul har sökt uppehållstillstånd på nytt. Och är tillbaka i samma spår igen. Avslag. Överklaganden. Med ännu sämre hälsotillstånd, den här gången. Han har sedan sist legat på sjukhuset NÄL i Trollhättan i sexton dagar för en infektion.

Jag lägger ännu fler av hans dokument till handlingarna. Ringer Migrationsverkets handläggare:

– Inga nya omständigheter har framkommit i Pauls ärende. Rent generellt kan man säga att det kan bli ett problem om en person inte styrkt sin identitet. Det gör det svårt för personen att visa att hemlandet inte kommer att ta emot denne vid en utvisning, säger Linnea Färnstrand, processförare på Migrationsverket.

Med andra ord: han har varken lyckats övertyga svenska eller indiska myndigheter vem han är. Samma svar som när vi skrev den första artikeln för fyra år sedan. Men det finns en avgörande skillnad mellan Paul Varma och Migrationsverket. Den förre är en nedbruten person med svag initiativkraft.

Den senare är en statlig myndighet med tusentals anställda som dagligen arbetar med att fastställa utlänningars identiteter.

– Huvudansvaret ligger på personen själv att återvända hem om man fått avslag, säger Linnea Färnstrand.

Hittills har Paul Varma överlevt de sista åren på grund av Donald Holmgren engagemang.

– Jag kan ju inte släppa honom, men myndigheterna tycker väl att jag borde sluta engagera mig, eftersom han vistas här illegalt, säger Donald.

Saknar skyddsskäl

Paul Varma har under sin tid i Sverige levt i två paradigm, skulle man kunna säga. När han kom hit 2003 var det tabu att prata om volymmål kring invandring. Efter 2015 har vinden vänt. I dag har det blivit legitimt att från politiskt håll att prata om återvandring och åtstramning.

Donald Holmgren tycker inte det är självklart att kämpa för att Paul ska få stanna i Sverige. Även om det är hans innersta önskan. Men han vill se realistiskt på fallet, säger han.

Och svenska myndigheter har gång på gång kommit fram till att han saknar skyddsskäl i Sverige.

Det kan man tycka illa om, men låt oss utgå från att detta måste följas. Varför har då inte mer hänt på 18 år?

Bengt Sjöberg engagerad

Nu har flyktingpastorn Bengt Sjöberg engagerat sig i fallet. Rent formellt ligger det just nu hos gränspolisen, som i sin tur väntar på svar från Interpol som 2019 ställde frågor till både Indien och Maldiverna om Paul Varmas identitet. Men svaren dröjer.

– Han är i ett oerhört utsatt läge, och myndigheternas behandling av honom är klandervärd. Att leva i detta vakuum bryter ner psyket totalt, säger Bengt Sjöberg till Dagen.

Han mejlar mig de nyaste överklagandena, och hoppas att det denna gång ska gå att kunna visa att det föreligger verkställighetshinder – på enklare svenska: att det är omöjligt att utvisa honom. Annars vill han hjälpa Paul hem. Var nu hem är.

Joakim Lundgren

Joakim Lundgren är tidigare reporter på Dagen.