Syster Izabela skakad över våldtäktsanklagelserna

OSKARSTRÖM. Efter att media uppmärksammat Gunilla Hodkins berättelse vill syster Izabela, som är 80 år gammal, dela med sig av sina minnen från tiden för de aktuella händelserna. Hon bor fortfarande kvar i huset i Oskarström, som då var barnhem.

- Vi hade tillstånd för tolv barn. Här fanns en föreståndare och vi var tre systrar och en kokerska som hjälpte henne. Barnen upptog all vår tid.

Hon berättar att den dåvarande kyrkoherden inte åt samma mat som systrarna och barnen.

- Han var mycket matintresserad och föredrog att laga maten själv.

Prästen hade eget kök

Han hade ett eget kök i prästgården, så det stämmer inte att föreståndarinnan eller någon annan gick med mat till honom i sällskap med något av barnen.

- Om någon av systrarna misstänkt att det försiggått övergrepp hade de inte accepterat det en minut. Vi levde nära barnen, skötte dem, badade dem och pratade med dem. Därför borde vi ha märkt om det inte stod rätt till, säger syster Izabela.

Hon betonar också att barnhemmet inte var någon sluten värld.

- Föräldrarna var alltid välkomna hit. Vi hade också regelbundna besök av doktorn och barnavårdsnämnden. Dessutom var det pastorsexpedition och församlingshem i prästgården, så här var ofta folk i rörelse.

Hon har tydliga minnen av Gunilla Hodkins lillebror, som dog under sin tid på barnhemmet.

- Det var oerhört tragiskt. Familjen hade varit på stranden under dagen och när mamman kom till oss med barnen, som skulle övernatta, hade pojken feber. Hon var inte orolig, och jag minns att hon hade magnecyl med sig, som han skulle få mot febern.

Lyckades inte få tag på läkaren

Morgonen därpå var han sämre och systrarna försökte få kontakt med den läkare som såg till barnen vid behov. Det lyckades emellertid inte, eftersom det var helg. I stället beslutade de att skicka barnet med taxi till akuten.

- Den lille pojken dog på vägen till sjukhuset. Det visade sig att han ådragit sig hjärnhinneinflammation.

Sorgen låg tung över barnhemmet efter dödsfallet. Syster Izabela berättar att barnavårdsnämnden kom på besök och förhörde sig om omständigheterna kring pojkens insjuknande och död.

- Men de riktade inga förebråelser mot oss. Inte heller ledde det till några restriktioner, eftersom vi inte bedömdes ha någon skuld i dödsfallet.

Inte rättvisa anklagelser

Syster Izabela hade egentligen inte tänkt tala med media. Det som fick henne att ändra sig var tanken på de nu döda systrarna, som var verksamma på barnhemmet vid den tiden.

- De hade alla en relation till barnen som vistades här. De kände kärlek till dem och försökta vara som mödrar för dem när de små längtade efter sina föräldrar. Anklagelserna om att dessa systrar skulle varit försumliga är inte ett rättvist eftermäle. Vi gjorde alla vårt bästa och ville att barnen skulle vara lyckliga här.

Fotnot: Artikeln är tidigare publicerad i Hallandsposten.