TV: Här anländer flyktingar till Göteborg - ”Vi bad ihop på bussen”

“Vi behöver inte hans räddning”, säger Olesya argt om Vladimir Putin. Hon har precis kommit med sin dotter till Sverige som flykting, allt tack vare ett privat initiativ där två bussar åkte ner till Polen och hade med sig 98 ukrainare tillbaka.

Hon ser lite vilsen ut, sexåriga Kira, då hon kliver ut från bussen och tar sina första steg i sitt nya liv i Sverige. Snart kommer mamma Olesya efter och omfamnar henne, med Migrationsverkets blanketter ihoprullade i ena handen.

För drygt två veckor sedan levde de sitt liv i Zaporizhzhya, en stad i östra Ukraina. Olesya hade sitt eget företag där hon specialiserat sig på att sälja traditionella ukrainska maträtter, hon visar upp bilder på tillverkningen i sin mobil och berättar att hon hade planer på att expandera sin verksamhet. Men nu sitter hon här, som flykting i Sverige, och har ingen aning om vad hon ska göra i framtiden.

Hemma i Ukraina finns hennes andra barn, en 16-årig pojke, som vägrade att lämna sitt hemland. Han bor för tillfället hos släktingar i landets östra del dit kriget ännu inte nått.

– Han vill ansluta till militären, säger Olesya och markerar tydligt sin rädsla för vad detta kan innebära.

Privat initiativ

Olesya och Kira kom till Sverige tack vare ett privat initiativ, då vännerna Jimmy Hemmingsson och Jan Bergqvist bestämde sig för att något måste göras. Efter att kriget bröt ut drog i gång en insamling, de fick loss två bussar via ett bussbolag och snart var ett team på åtta personer på väg söderut, bland annat två präster.

– Vi hade aldrig gjort något sådant här förut. Men det var väl på tiden, säger Jan Bergqvist.

Han berättar att de lastade bussarna fulla med förnödenheter, vilket slussades rakt in i Ukraina. Själva stannade de i Polen där de krokade arm med organisationen “A demand for action”, som tidigare engagerat sig för folkmordet på kristna i Irak och Syrien.

– Det är kaos här, ropar organisationens grundare Nuri Kino från Warszawa då Dagen når honom.

Flyktingarna från Ukraina hade då strömmat in i flera dagar och på en film som lagts ut på sociala medier går det att se hur folk ligger och sover överallt på centralstationen.

“A demand for action” har arbetat febrilt med att hjälpa flyktingarna från Ukraina, bland annat genom att ta dem till Sverige. Det var också de som valde ut vilka som skulle få följa med de två lila bussarna som kommit från Sverige.

Engagemanget kring resan har samtidigt bara blivit större och större. Jimmy Hemmingsson har de senaste dagarna intervjuats i en rad tidningar, både inför och under resan. Via en nystartad Facebook-sida har alla också kunnat följa med på vägen.

Så när de två bussarna slutligen kommer fram till Kållered strax norr om Göteborg, där Migrationsverket ligger, är ett mindre pressuppbåd på plats. Många rycker i Jimmy Hemmingsson som efter att ha pustat ut konstaterar;

– Jag går in för det här så känslomässigt, jag vill bara få bort fler folk från kriget, i tankarna är jag redan tillbaka, säger han.

Flydde när raketerna kom

Olesya berättar att det var när raketbeskjutningen började som tankarna kom att lämna Ukraina. Hon kunde själv höra nedslagen som kom allt närmare för var dag, men har inte blivit vittne till något av krigets fasor.

– Det var för hennes skull, säger hon om varför de flydde, och hänvisar till sin dotter Kira.

Deras hemstad Zaporizhzhya ligger strax norr om Melitopol, just nu så nära helvetet på jorden man kan komma, då ryska trupper skjuter mot civilbefolkningen efter att ha omringat staden. Risken är uppenbar att deras hemstad står näst på tur.

– Jag vet att vår militär kommer att kämpa för att ryssarna inte ska inta vår stad, säger Olesya.

– Jag vet att det kommer att bli strid. Våra män kommer att strida, men vi kvinnor måste ta hand om våra barn.

Beslutet att fly fattades till slut snabbt, sedan tog det två timmar att packa.

– Vi tog med oss det viktigaste och lämnade, förklarar Olesya.

Nu säger hon att hon tackar Gud för att hon bara hört bomberna, men har sluppet bli vittne till krigets hemskheter. Flera av hennes vänner har fruktansvärda historier att berätta.

– Jag har många vänner som är kvar, de ringer och frågar var jag är och hur jag har det, berättar hon.

När hennes föräldrar kommer på tal blir det som mest känslosamt. Olesya säger att hennes mamma grät när de tog beslutet att lämna Ukraina, samtidigt som hon är glad att de är i säkerhet. Fortfarande håller de kontakt med varandra via FaceTime.

Präster på plats

Även två präster från Svenska kyrkan var med på resan då de ukrainska flyktingarna hämtades till Sverige, Markus Wallgren och Yngve Kalin. Anledningen var att det behövdes krisberedskap, med tanke på det som hänt.

Yngve Kalin berättar att de har mött människor som pendlar mellan lättnad och oro. De som kommit med på bussen till Sverige är lättade över att ha kommit ifrån kriget, men det finns samtidigt en gnagande oro för vad som händer med Ukraina och med alla man känner där.

– På hemvägen frågade de om vi kunde ha en gemensam bön, berättar Yngve Kalin om resan mot Sverige.

Det blev på en parkeringsplats i Polen som de stannade till längs med vägen för en bönestund, där de församlade tackade Gud för att de var i säkerhet samtidigt som de lyfte fram böner för det ukrainska folket. Yngve Kalin beskriver det hela som en mycket gripande stund.

Efter att ha klivit av bussen i Kållered hoppas han nu att de här människorna har hittat en fristad. Flera av flyktingarna har redan hittat vänner i Sverige, då det visat sig att flera som var med på resan tillhör en församling i Ukraina som var vänförsamling med pingstkyrkan i Arvika. De plockades upp redan samma kväll. Andra fick bo på Migrationsverkets boenden.

– Jag hoppas att vi visar att vi är ett öppet land som bryr oss, säger Yngve Kalin, som själv tog emot tre ukrainare från bussresan i sitt hem.

Tackar Gud

Var det slumpen som gjorde att Olesya och hennes barn Kira hamnade i Sverige? Hon hade i alla fall inga planer på att hamna här, men tror ändå att det fanns en mening.

– Jag tror att det var Gud, säger hon.

Olesya berättar att hon är ortodoxt kristen, men betonar att Gud skyddar alla, oavsett om man är ortodox, katolik eller protestant.

Du lämnade Ukraina för din dotters skull, hur ser du på hennes framtid?

– Först vill jag tacka Gud för att hon lever. Jag är glad att vi kommit till ett välkomnande och välmående land. Vi får se, antagligen vill jag att hon stannar här.

Så er framtid är i Sverige?

– Jag ser det så, säger Olesya.

– Jag tror Ukraina inte kommer att ge upp, men Putin kommer att försöka ta över hela landet och kämpa till slutet. Jag är rädd att det inte kommer att finnas något att åka tillbaka till.

Olesya har ryska som modersmål och kan inte många ord på engelska, intervjun sker därför med hjälp av en annan ukrainsk flykting som tolkar vad hon säger. Men en sak behöver inte tolkas. Det är när Vladimir Putin kommer på tal och Olesya plötsligt använder den lilla engelska hon kan.

– I hate Putin. I hate Putin, säger hon argt och bestämt.

Sedan följer en ilsken tirad på ryska där tolken inte hinner med att översätta hennes förbannelser över den ryska presidenten, en makthavare som startat ett krig där han säger sig komma som en befriare för det ukrainska folket.

– Vi behöver inte hans räddning, det enda han kommer med är blod och död, hinner tolken översätta mitt i Olesyas ilskna ordsvall.

Jacob Zetterman

Jacob Zetterman är reporter på Dagen.