Nyheter
Ukrainska pastorer bjöds till Sverige – stannade hellre kvar
Sju pastorer som svenska pingströrelsen stöttar i Ukraina har inbjudits att söka skydd i Sverige, men ingen nappade.
– De har haft ambitionen att kunna åka tillbaka så fort som möjligt. Det finns fortfarande så mycket ambitioner kvar i församlingarna, säger Svenåke Dahlkvist, ordförande för Ukrainakontakterna inom Pingst.
Kriget i Ukraina är inne på sin sjätte månad och ännu är inget slut i sikte. “Stör oss inte med det där kriget”, ekar från 20-åriga Kateryna Martyniuks sommarprat i P1, och på randen till humanitär katastrof står nu staden Severodonetsk, som slutligen fallit i den ryska arméns händer.
Flydde till säkrare delar
Mitt i allt detta försöker hjälporganisationer och civilsamhälle att distribuera nödhjälp så gott det går. Det gäller även de församlingar som understöds av pingstförsamlingar och second hand-butiker från Sverige.
– Vi vet att i en del fall så har pastorerna tagit med församlingarna och flytt till säkrare delar av Ukraina. Men samtidigt har man från pingstunionens sida rekommenderat att i så stor utsträckning som möjligt finnas kvar för att ta hand om församlingarna, säger Svenåke Dahlkvist.
När Dagen besökte Severodonetsk 2016 var orten ett av kyrkans biståndslager för det redan då krigshärjade Donbass. Engagemanget lokalt var då, som nu, intensivt. Vid ett tillfälle skjutsade en lokal diakon Dagens reporter i en bil med blankslitna däck på snömoddiga vägar. Han var då tvungen att stanna bilen och väta ansiktet med snö för att inte somna. Behoven tycktes aldrig ta slut.
– Där pastorerna stannat kvar, har de i många fall blivit tillfälliga ledare för hela orter, när den övriga stadsledningen lämnat. När vi bjöd sju av våra pastorskontakter att fly till Sverige var det ingen som nappade på inbjudan. I stället ville man finnas på plats, eftersom ambitionerna fortfarande är så höga, säger han.
Förbud mot samlingar
Situationen för de evangeliska kyrkorna på ockuperat område är betydligt tuffare. I praktiken råder förbud mot religiösa samlingar på ryskkontrollerad mark.
– Det är som om man är tillbaka på den gamla sovjetiska tiden. Men folk samlas ändå för att fira gudstjänster, även om det inte sker officiellt, säger han.
Hur står det då till med den svenska givarviljan? I samband med den ryska invasionen i februari översköljdes hjälporganisationerna av gåvor och pengar.
Fortsatt stora behov
De senaste månaderna har ivern mattats av, och Svenåke Dahlkvist påminner om att behoven fortsatt är mycket stora.
– Det är förståeligt att engagemanget blir som störst när det är som hetast. Men vi måste fortsätta stötta ukrainarna, och vår utgångspunkt har varit att fortsätta stötta dem som befinner sig i landet. För oss har det inte varit meningsfullt att skicka pengar, eftersom det är brist på varor. Därför har vi satsat på att föra in matvaror i landet som församlingarna sedan distribuerar via sina nätverk.
Joakim Lundgren är tidigare reporter på Dagen.
