Ukrainske pastorn: Jag försöker skydda mitt hjärta från hat hela tiden

Hur bedriver man själavård i ett land där kriget äter sig in i hjärtan och sinnen, och reser nya murar mellan människor? Dmitry Bodyu ställer sig ofta den frågan, och tror att Ukrainas framtid delvis hänger på att pastorer och präster finner ett svar.

– Jag försöker själv att skydda mitt hjärta från hat hela tiden. Att börja älska dem som tagit allt från dig är något annat.

UPPSALA. Strax efter att ryssarna intagit staden Melitopol i sydöstra Ukraina våren 2022 greps Livets ord-pastorn Dmitry Bodyu, vilket Dagen berättade om. Under en dryg vecka förhördes han av ryska soldater som ömsom anklagade honom för att vara CIA-agent, ömsom ville göra honom till språkrör och rapportör för ryssarnas räkning.

– Efteråt fortsatte de att försöka värva mig för sin sak. Jag vägrade, och för att inte bli gripen på nytt lämnade vi staden, säger han när han och hustrun Helen träffar Dagen under Livets ords Europakonferens förra veckan.

– Ryssarna tog bort vår registrering som kyrka och konfiskerade våra och flera andra kyrkors lokaler i Melitopol. De cirka 120 församlingsmedlemmar som är kvar träffas i hemgrupper, som i en underjordisk kyrka.

Vill flytta till Odessa

Sedan april 2022 bor familjen inte längre i Ukraina, utan i Polens huvudstad Warszawa, där de betjänar den ryskspråkiga gruppen i en polsk församling.

– Men vi hoppas flytta till Odessa i höst, eller i vår. Då kommer vi närmare våra församlingar, säger Dmitry Boduy.

Det är andra gången som familjen tvingats lämna allt – när ryssarna annekterade Krim 2014 var Dmitry Boduy pastor för en Livets ord-församling i Simferopol, och ombads lämna halvön.

Numera reser Dmitry Bodyu in i Ukraina regelbundet för att stötta de pastorer inom Livets ords nätverk som är kvar i landet, genom konferenser, retreater och utbildningar.

– Vi stöttar dem och deras familjer, och förbereder oss redan nu för tiden efter kriget, när det kommer finnas ännu fler familjer med svåra trauman och förluster.

– Människor behöver ju inte bara mat, kläder och nya bostäder. De behöver hopp i Kristus. Och just nu är människor väldigt öppna för Gud och för de evangelikala kyrkor som ger så mycket hjälp.

Men än ses inget slut på kriget, som pågått i snart ett och ett halvt år. Och Dmitry Boduy ser hur klyftan mellan ukrainare vidgas, beroende på om de lever i ockuperade områden, nära krigszonen, i relativ trygghet i västra Ukraina eller utomlands.

– Människor som lever under ockupation eller vid frontlinjen ser på dem som lever vanliga liv i andra delar av Ukraina och kan inte förstå att de själva måste lida så. Det är mycket starka känslor i omlopp, och ibland är det inte lätt för de här grupperna att förstå varandra. Men som pastor måste du försöka att finna sätt att möta alla, säger han.

– Vi måste hitta vägar att nå fram till människor utan att tala för mycket om kriget och politiken, och i stället föra dem till Kristus, som är den enda som kan ge verklig tröst. Vi måste hjälpa dem att hantera smärta, ilska och ångest. Också att förlåta, även om det ligger i framtiden, när vi lagt kriget bakom oss.

Vad säger man då till människor som förlorat allt?

– Att det inte hjälper att vara full av hat, säger Dmitry Boduy.

– Jag försöker själv att skydda mitt hjärta från hat hela tiden. Att börja älska dem som tagit allt från dig är något annat, som kommer senare. Men om jag ska kunna hjälpa någon behöver jag själv ha frid och kärlek till Gud i mitt hjärta.

– Först då kan jag sitta ned med en människa och säga: “Jag förstår dig, men hatet kommer inte att hjälpa dig. Du måste tänka på ditt liv i framtiden, och jag kanske kan hjälpa dig med det. Jag kan inte ge dig din man eller dina barn tillbaka, men jag kan lyssna och gråta med dig, och försöka ge dig hopp för framtiden. För du lever och måste fortsätta leva”.

Däremot tycker Dmitry Boduy inte det är rimligt att just nu kräva att krigets offer ska älska sina fiender och vända andra kinden till.

– Det är inget man behöver predika för dem som nyligen förlorat barn, föräldrar, syskon eller vänner, och inte förstår varför. Även bland pastorer är känslorna och åsikterna starka. Ser man till evangelikala pastorer i Ukraina respektive i Ryssland, är skillnaderna ännu större.

– Det har skapats en klyfta. Ukrainska pastorer säger till ryska pastorer: “Varför protesterar ni inte?” De i Ryssland säger ju inget eftersom de är rädda. Vi ukrainare förstår det, men samtidigt förstår vi inte, för vår verklighet och vårt sätt att tänka är så annorlunda, säger Dmitry Boduy.

– En del kristna, från USA eller Europa, säger att vi pastorer, också de som flytt för andra gången i sitt land, måste komma överens. Men de förstår inte situationen just nu. Det är inte rätta tiden för det nu.

Eva Janzon

Eva Janzon är reporter på Dagen.