Väckelsen i Vigeland, Norge - över tusen på bönemötena

Sedan i höstas har Vigeland i södra Norge hamnat på den kristna kartan. Det som började som en vanlig mötesserie i ett mindre missionshus beskrivs nu som en väckelse som fortsätter att växa.

– Det enda vi vet om kvällens möte är att det börjar klockan sju och att Herren har kontroll, säger Arthur Robertsen som sitter i ett rum i Lindesneshallen.

VIGELAND, NORGE. 41-årige Arthur Robertsen arbetar vanligtvis som egen företagare inom fiskeribranschen. På fritiden är han resande sångarevangelist. De senaste månaderna har han också blivit central i den omtalade väckelsen.

Vanligtvis brukade 15 personer samlas för att fira söndagsgudstjänst i missionshuset i Vigeland som drivs av den evangelisk-luthersk missionsorganisation Normisjon. Efter att Arthur Robertsen bjöds in som sångare och talare till en möteshelg i november förra året har samlingarna blivit fler och fler och antalet deltagare har skjutit i höjden.

I februari kom 500 personer till möteshelgen i Vigelands missionshus, vilket innebar att lokalens kapacitet inte räckte till. De följande samlingarna flyttades därför till ortens största missionshus, Betania, men i april fylldes det också till bredden.

Den gångna helgen flyttades därför mötena till kommunala Lindesneshallen som har plats för 1 400 personer.

Som jämförelse bor cirka 1 600 personer i Vigeland. I fredags var det fullsatt i hallen.

Avslappnad inställning

När Vårt Land träffar Arthur Robertsen är det lördag. Även denna kväll – och följande kväll – kommer de att ha möten i hallen. En dryg timme innan det brakar loss sitter han med lovsångsteamet i ett rum i hallen och tar en paus. Hemgjorda pizzabullar står på bordet. Minikylskåpet är fyllt med cola och vatten.

Även om ingen av dem har erfarenhet av att arrangera större evenemang som detta har de en avslappnad inställning. De beror på en sak:

– Vi tror att det är Gud som har fört oss samman och gett oss ett uppdrag, något vi har sagt ja till, säger Frode Larsen, som spelar piano.

– Vi är ett gäng amatörer som inte varit med om något liknande tidigare. Det visar att Gud använder vem han vill, när han vill, var han vill, säger Arthur Robertsen.

Människorna i lovsångslaget kommer från olika orter och tillhör olika samfund.

– Nyckeln är den underbara enhet som finns mellan oss. Enhet och kärlek, säger Reidar Lohne, som spelar dragspel.

Hur har du upplevt att vara med i det här?

– Det är med stor ödmjukhet, för jag vet att mina föräldrar och föräldrars föräldrar har bett om detta. Att vi får vara svaret på deras böner är fantastiskt, säger Frode Larsen.

En nöd för grannar

Redan kvart i fem dirigerar parkeringsvakter i orange västar de första besökarna som kommer körandes till Lindesneshallen.

I ett angränsande rum börjar grupper av människor be för mötet en timme innan det börjar.

Samtidigt är ett jämnt flöde av deltagare på väg in genom hallens två entréer. En del kommer från närliggande orter. Andra ända från Lofoten och Sverige.

Två av dem som gjort resan är det gifta paret Hanne Lise, 64, och Frode Kvanvik, 68. De har kört med husbil från Stavanger. På 1970-talet var de med om en väckelse när Curt & Roland besökte Stavanger.

– Vi har många fina minnen därifrån, och hoppas och tror att det kommer en väckelse, säger Hanne Lise Kvanvik.

För sångarevangelisten Arthur Robertsen handlar väckelse om att ”kristna väcks”, säger han i rummet.

– Människor som har varit kristna hela livet kanske upptäcker att de har stannat upp lite. Att bli väckt innebär att få en nöd för grannar och familjer, och tänka att ”här måste jag jobba lite aktivt för att få dem till himlen”, säger han.

Nya blev frälsta

Det var Geir Norum som bjöd in Arthur Robertsen till möteshelgerna i Vigeland missionshus i höstas. Han sitter med i ledningen för missionshuset och hjälper till att organisera mötena.

Själv har han aldrig bett om en väckelse, erkänner han. Men han har längtat efter förnyad aktivitet i missionshuset. På grund av coronapandemin och vattenskador efter en översvämning var det enligt honom under längre tid inte mycket aktivitet i församlingen. De få mötena som ordnades samlade också färre deltagare än tidigare.

Själv tror han att mötesserien som drog i gång i höstas kan vara ett svar på andras böner om väckelse i bygden.

På vilket sätt var höstens möten annorlunda än tidigare möten?

– Vi upplevde en god ande på mötena. Där hände också en del saker. Nya blev frälsta. Det kom människor som vi inte hade sett på ett tag. Dessutom blev några helade, säger Geir Norum.

Arthur Robertsen fick å sin sida ”en verklig själanöd” för att fortsätta möteshelgerna.

– Jag hade en känsla av att det skulle hända något i Vigeland. Det var så starkt att jag till och med ringde en kompis och bad honom följa med, säger han.

Evigt liv och förtappelse

Gruppen bakom mötesserien har alltid varit måna om att mötena ska ha en enkel stil. Det innebär traditionella missionshussånger och en predikan där Jesus står i centrum. I predikningarna ställs människor också inför val.

– Jag predikar om evigt liv och förtappelse. Det finns bara en väg till himlen, och det är genom Jesus, säger Arthur Robertsen.

När de arrangerar mötena försöker de också lyssna in vad de tror att Gud vill, säger Geir Norum. Därför planerar de aldrig mer än ett möte åt gången.

– Då riskerar vi att det är vi som styr det hela, säger han.

Ser du några nackdelar med en väckelse?

– En väckelse kan bli osund om personer med vassa armbågar får utrymme, till exempel om någon säger att ”folk kommer för att lyssna på mig” eller ”jag ska ha det så här”. För vår del pratar vi tillsammans om allt, även om det bara handlar om att flytta ett basstativ, säger Arthur Robertsen.

Vilka förväntningar har du på kvällens möte?

– Vi tror att Jesus kommer att röra oss om vi låter honom. Själv tror jag att blinda kan se och lama kan gå. Jag tror att samma kraft som uppväckte Lazarus från de döda är här i kväll, säger Arthur Robertsen.

Vittnesbördsmöte

När klockan slår sju är Lindesneshallen åter fullsatt.

– Tänk, det är nästan lika mycket folk i hallen här nu som det finns invånare i Vigeland, kommenterar Geir Norum från talarstolen.

Medan gårdagens möte innehöll en predikan är det denna gång publiken som kommer att stå för stora delar av innehållet. De som vill kan komma upp på scenen och dela vittnesbörd från sitt kristna liv. Men det förutsätter en sak, förtydligar Ordin Høiland från Betania när han tar mikrofonen.

– När vi vittnar berättar vi inte vad vi har gjort för Jesus. Vi berättar vad Jesus har gjort för oss. Märker ni skillnaden? Det är bara den helige Andes kraft i oss som ger resultat, säger han.

Påminner av Jesus

Sedan kommer den ena efter den andra upp på scenen. En berättar att han har blivit fri från ångest. Tidigare icke-kristna berättar hur de kom till tro. En kvinna hävdar att hon har blivit helad från ”höft-, rygg- och bäckenproblem”. En annan kvinna ber en spontan bön.

Och någonstans mitt emellan allt detta påminner Arild Gundersen dem:

– Jag tror att vi måste använda Jesu namn här. Det är Jesu namn som ger kraft. Det är Jesus som har dött för våra synder.

Efter vittnesbörden går flera personer fram och söker förbön från frivilliga.

Flera drabbades

Utanför Lindesneshallen möts kompisarna Tabita Victoria Askeland, 19, och Sara Frustøl, 18, av ett gyllene ljus från solnedgången.

Vad har ni fått ut av mötet?

– Att Gud inte behöver något stort för att skapa en låga. Tänk att det kan börja med något så enkelt som ”jag vill ha mer av Jesus” och sluta med detta här. Det säger något om hur stor Gud är, säger Tabita Victoria Askeland.

Sara Frustøl nickar.

– Gud kan använda vem som helst. Jag tycker det är så fint. Jag kände själv en väldigt speciell närvaro där inne, med flera personer som berördes. Det är så heligt, säger hon.

Texten är översatt av Johannes Ottestig.