Våldtagen av jihadister – riskerar skickas tillbaka

– Jag är nervös, berättar Lydia, när vi satt oss ned för att börja intervjun.

Det hon varit med om är inte roligt att berätta, och det börjar lite trevande. Hon dras snabbt med känslomässigt. Hon håller sig saklig men är märkbart berörd.

Hon kommer från en by en bit utanför Syriens huvudstad Damaskus och tog till flykten då islamister från Nusrafronten och Islamiska staten svepte in. Det var i all hast de som bodde där tvingades fly, och när läget verkade ha lugnat ner sig bestämde sig Lydia tillsammans med några av grannarna för att åka tillbaka och hämta de viktigaste ägodelarna.

Överrumplades av islamister

Huset var tomt när Lydia kom dit, även om hon noterade att det låg saker hemma som hon inte kände igen. Hon hade tänkt vara där en kort stund, men överrumplades av islamister, som numera använde huset som någon slags central.

– De frågade vem jag var, berättar Lydia, som förklarade att hon bodde där.

Hon hade under sitt korta besök kokat en kopp kaffe, och det var mitt under fastemånaden ramadan, och kanske var det därför som jihadisterna valde att hålla henne kvar. De började med hot, och det slutade med en massvåldtäkt.

Lydia berättar att de höll henne i huset i ett dygn, ett mardrömsdygn som påverkat henne ända sedan dess. Det kom in och ut folk hela tiden, och även om hon säger att ”allt blev svart” och att hon glömt mycket, så har vissa detaljer etsat sig fast.

– Jag kommer ihåg att de skrattade, säger Lydia.

Hon minns också att männen pratade en rad olika arabiska dialekter, och att de inte var från Syrien.

Men du var muslim, varför skulle IS-krigare ge sig på dig?

– Det har ingen betydelse. De ville ha kvinnor. Samma sak hände med min vän, som också är muslim, berättar Lydia.

Vännens öde blev än mörkare, då hon efter gruppvåldtäkten mördades av sin egen släkt, ett hedersmord, förklarar Lydia. Även personer i hennes släkt skulle ha svårt att acceptera henne efter det som hänt, berättar hon, men många vet inte om det.

Ärr i själen

När Lydia väl släpptes ut, och hittades, trodde personen att hon var galen. Hennes mamma, som är insatt i hela historien, beskrev det som att hennes dotter hade tappat alla sina känslor. Lydia får i dag psykologhjälp för det hon varit med om, men det är inte bara ett ärr i själen hon bär med sig från mardrömsdygnet.

Efter ett tag kom det fram att Lydia var gravid. Hon upptäckte det ungefär två månader efter våldtäkterna, och första tanken var att göra abort, något som är förbjudet i Syrien. Att som ensamstående föda barn är belagt med skam, och vem fadern kunde vara hade Lydia ingen aning om.

Hon bestämde sig för att fly till Europa. Barnet födde hon i en stad nära gränsen till Turkiet, och Lydia är en av dem som var med i den stora flyktingströmmen som kom till Sverige hösten 2015.

Varför valde du att lämna Syrien?

– Där finns ingen säkerhet. Jag var rädd att det här skulle hända mig igen, säger Lydia.

Hon berättar att hon tidigare jobbat på ett sjukhus som blivit sönderbombat, många av hennes kollegor och vänner dog.

Tvingats ljuga

Lydia säger också att hon har tvingats ljuga, hon har sagt att hennes man dött i kriget, för att på så sätt komma undan den skamstämpel hon skulle dra på sig.

– Men folk kommer alltid att fråga om pappan, och vilken släkt han tillhör, berättar hon om mentaliteten som råder i hemlandet.

Hon säger sig också vara rädd för hot från familjmedlemmar om de får veta vad som hänt.

De vet inte heller att hon lämnat islam, och att hon i sommar ska döpa sig.

Ett stort leende

När vi byter ämne, från våldtäkterna i Syrien till hur hon i Sverige börjat tro på Jesus, är det som att hela hennes ansikte förvandlas, från att vara dyster, allvarlig, på gränsen till gråtande, skiner hon plötsligt upp i ett stort leende. Hon berättar kortfattat om sin väg från islam till kristendom, och börjar med övergreppen av jihadisterna.

– Efter våldtäkterna var det så tydligt för mig att islam inte står för något bra, berättar Lydia, som även haft gott om kristna vänner under sin uppväxt.

– Så jag började fundera och läsa.

Det var till en början mycket självstudier, men till slut gick Lydia till en kyrka i närheten av asylboendet. Där fick hon en bibel och började läsa, och under den här tiden träffade hon också en person som uppmanade henne att ta kontakt med en arabisktalande församling.

Snart döpa sig

Nu har hon gått i undervisning och inom kort ska hon döpa sig.

– Jag är glad, och känner en sådan glädje och frid, säger hon om beslutet.

– Jag är också glad att min dotter ska få växa upp som kristen.

Hon ryser till i hela kroppen, och pekar på armen där hon får gåshud, när hon tar upp sin treåring.

– Hon frågar mig ofta, när ska vi gå till kyrkan?

Nyligen flyttade Lydia till ett nytt asylboende, och då var hon tydlig med att direkt säga att hon var kristen, utan att berätta om sin bakgrund. Att berätta om sin nyfunna kristna tro skulle hon inte våga där hon bodde tidigare, av rädsla för hot från andra muslimer som bodde där. Hon menar att flera av dem var islamister, och säger att i stort sett alla kvinnor bar slöja.

Hot från släktingar

Även när det gäller sin nya religiösa hemvist säger hon att det finns ett hot från släktingar.

– De skulle inte acceptera att jag lämnat islam, säger hon, och berättar att hon tvingas till att hålla ett visst avstånd till stora delar av sin familj.

– Nu har jag hittat en ny familj i kyrkan, säger hon.

Vad drömmer du om nu?

– Först är det stabilitet. Jag önskar att jag inte längre skulle behöva gå till en psykolog, jag vill utbilda mig och börja jobba här i Sverige.

Hennes stora bekymmer är att hon inte beviljats asyl. Migrationsverket har gett ett avslag på hennes ansökan, och det är med stor rädsla hon föreställer sig att skickas tillbaka till Mellanöstern. En överklagan av beslutet är på väg att lämnas in, och där ska Lydia även ta med att hon blivit kristen och att det utgör ett hot mot henne.

– Jag älskar det här landet, och jag hoppas verkligen att Migrationsverket tänker om, säger hon.

– När mina svenska vänner här hörde att jag fått avslag kom de och grät med mig.

Migrationsverket har gett ett avslag på hennes ansökan, och det är med stor rädsla hon föreställer sig att skickas tillbaka till Mellanöstern. ”Jag älskar det här landet, och jag hoppas verkligen att Migrationsverket tänker om”, säger Lydia.

Jacob Zetterman

Jacob Zetterman är reporter på Dagen.