“Vi måste sätta en gräns någonstans”

Pacifism och icke-våld, eller ta till vapen för att försvara utsatta. Ja, vad får kristna tycka och tänka egentligen när det kommer till en konfliktsituation? I dag är svenska soldater på uppdrag utomlands, och den svenska insatsens vara eller icke vara har blivit en het politisk potatis. Är kyrkans roll att ropa hem de svenska soldaterna, eller få dem att vara kvar för det afghanska folkets skull?

Praktisk pacifist

Ärkebiskop emeritus KG Hammar är för tillfället engagerad i frågor som har med nedrustning att göra, och kritiserar gång på gång svensk vapenindustri.

När det handlar om militära utlandsuppdrag säger han att hans hållning är “praktiskt pacifistisk” – han kan tänka sig att stödja militära skyddsuppdrag utomlands om inga andra alternativ finns. Han ställer inte upp på den svenska insatsen i Afghanistan, och menar att uppdraget kommit allt längre bort från den fredsbevarande insats som var motivet till att Sverige sände trupper.

– Vår militära närvaro bidrar bara till våldsutvecklingen. Det hjälper inte längre att vara överlägsen militärt, säger KG Hammar.

– Den ene efter den andre har sagt att det inte finns någon militär lösning, men vi drar inte konsekvenserna av det utan fortsätter att agera som om vi hade en. Vi försöker motivera vår militära närvaro med att vi också har icke-militära uppdrag. Det är att dribbla bort korten, och skapar förvirring hos lokalbefolkningen.

KG Hammar menar att ju fortare Sverige drar tillbaka sina trupper desto bättre. Istället ska vi satsa på civila insatser för att hjälpa det afghanska folket, och det ska vara tydligt att hjälparbetet inte kommer hand i hand med militär.

– Svenska Afghanistankommittén kan exempelvis vara i talibankontrollerade områden utan att dra på sig eld, konstaterar KG Hammar.

Agera för den svagare parten

Umeåprästen Lars-Martin Nygren, som varit förbandspastor vid arméns jägarbataljon i Arvidsjaur i 22 år, har en annan inställning.

– Vi måste agera för att den svagare parten ska överleva, vi måste sätta en gräns någonstans och kan inte bara stå vid sidan av och titta på när människor dör. I Afghanistan har vi en situation där den militära närvaron är den enda instans som kan upprätthålla säkerhet.

Han menar att det utifrån en kristen grundsyn går att försvara militära insatser. Det handlar om att se sin nästa, och ställa sig frågan om du själv vill bli skyddad när någon hotar dig med vapen.

– Jag önskar att det gick att åka till Afghanistan utan militär. Svårigheten är när det råbarkade våldet dyker upp. Jag känner igen det från Kosovokriget, när jag fick höra hur människor betedde sig där, och insåg att förövarna inte förstod något annat språk än att få ett ännu större vapen riktat mot sig än vad de riktade mot andra.

Våldet skulle eskalera

Lars-Martin Nygren menar att om svenska soldater skickades hem i dagsläget skulle våldet eskalera, vilket skulle få förödande konsekvenser för många afghaner. Men han anser ändå att något måste förändras i den svenska satsningen för Afghanistan.

– Det gäller att få rätt proportioner mellan det civila och militära. Det är lätt att de civila insatserna hamnar i bakvattnet efter de militära, när det ska vara tvärtom. Militären ska vara support till en civil återbyggnadsprocess, annars har vi ett problem.

Vad vill Sverige

Vad Lars-Martin Nygren saknar i Afghanistan är en tydligt redovisad plan för vad Sverige vill. Vad ska militären egentligen åstadkomma? Och hur mycket pengar läggs på militären i förhållande till civila satsningar?

– Det är viktigt att veta, att när man går in militärt i ett land har man gått över en gräns. Och det är svårt att vända skutan när man väl är inne. Jag tycker personligen att USA och omvärlden gick in i Afghanistan på fel grund. Vad hade hänt om vi gjort på något annat sätt från början?

Jacob Zetterman

Jacob Zetterman är reporter på Dagen.