Opinion
Debatt. Förvånande att pacifismen fått dominera i frikyrkan
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
När jag gav mig in i debatten om försvaret var jag väl medveten om att jag här går på tvärs med en generationsgammal tradition inom främst frikyrkan, som går ut på att en kristen inte bär vapen, punkt. Denna tradition var i varje fall under 70-talet och 80-talet så dominerande att den som gjorde värnplikt kunde ifrågasättas som troende (jag känner flera, även om jag vill poängtera att jag inte syftar på min hemort). Det har ofta förvånat mig under mina år som kristen med vilken självklarhet och anspråk på totalt tolkningsföreträde traditionen om kristen pacifism fått dominera i många sammanhang, särskilt med tanke på hur ny den är i ett kyrkohistoriskt perspektiv.
Skiljelinjen mellan min broder Hans Leander och mig verkar i ett nötskal vara att han i likhet med majoriteten frikyrkliga i vårt land menar att Jesus förbjudit oss kristna att med vapen värna andras liv, medan jag menar att han inte har gjort det. Jag stöder mig där på Paulus, och på den ”tvåregementsprincip” som han formulerar i Rom 13. Jag delar den uppfattning som historiskt varit den rådande inom kyrkan fram till vår tid, nämligen att det inte finns någon motsättning mellan Jesu undervisning om att vända andra kinden till och Paulus undervisning om den av Gud insatta överheten som bär svärdet för att skydda medborgare mot de som gör det onda.
Jag blev därför uppmuntrad över det som stod att läsa i Nya Dagens ledare den 25 maj om nationen och demokratin: ”Demokratin bygger på frihet. Och friheten förutsätter faktiskt gränser, som skyddar friheten, som upplevs riktiga, naturliga och värda att försvaras. Utplånas gränserna rinner friheten ut och människorna underkuvas.”
Detta visar mig att det i varje fall hos en hel del inom frikyrkan finns en medvetenhet om att friheten faktiskt måste försvaras. Denna medvetenhet kanske med tiden får genomslag så att även unga kristna är beredda att försvara just denna frihet.
Den kristne tänkaren C.S. Lewis ansåg frågan så viktig att han skrev en essä betitlad ”Därför är jag inte pacifist.”
Tvärtemot vad Hans Leander tror – att jag nedvärderar de modiga människor i ockuperade länder under andra världskriget som använde passivt motstånd – så högaktar jag dem. Frågan är om majoriteten kristna i vårt land i sin tur – i den mån vi alls tänker därpå – högaktar dem som med vapen i hand gick i döden för vår frihets skull?
”Den militära segern över Hitler inte bara stoppade judeutrotningen utan ledde också in världen under kärnvapenhotet och in i en vanvettig kapprustning”, säger Hans Leander. Jag undrar vad han egentligen vill ha sagt med det. Inte väl att det hade varit bättre att låta judeutrotningen slutföras? Om inte, så är vi nog ändå i stort överens i det centrala: Vi ska vända andra kinden till när vi görs orätt; det finns dock tillfällen då passivitet vore felaktig, ja brottslig.
Själva det faktum att Hans Leander och jag fritt kan ventilera våra åsikter i en fri press i ett fritt land vilar på det faktum att många med vapen i hand (”med militärt våld” om Hans Leander hellre uttrycker saken) gett sina liv för att vi ska ha den friheten i dag, liksom många även i dag (med vapen i hand) slår vakt om denna frihet. Låt oss inte glömma det.
