Det är det andliga Israel som är föremål för Guds löften

Är Israel, det vill säga judarna, Guds utvalda folk eller inte? Denna fråga tas då och då upp i Dagen och nu senast av Sven Nilsson.

Det är visserligen sant att Gud lovat att ta sig an Abrahams avkomma men detta gäller inte utan villkor, som många tycks mena. Genom Mose förkunnade Gud: "Om ni hör min röst och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför andra folk."

Gud fastställde alltså ett villkor för sitt löfte. Vi känner till att Israel flera gånger struntade i vad Gud hade sagt och därmed bröt förbundet med Gud. I Daniels bok ser vi att Gud bestämde en sista tidsfrist (70 årsveckor = 490 år) för "att göra slut på överträdelse." Denna tidsperiods slut inföll, enligt flera bibelkommentatorer, i samband med att den utlovade Messias kom, dog och uppstod.

Huvuddelen av Israel vägrade att ta emot Jesus som sin Messias och när folkets ledare umgicks med tanken på att avrätta Jesus berättade han liknelsen om de onda vingårdsmännen och sa:

"Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt."

Även om många av nutidens kristna inte förstår innebörden av detta, så var det helt klart för översteprästerna och fariséerna på Jesu tid.

Kan det vara så att många kristna, liksom de första lärjungarna, så intensivt längtar efter att Gud skulle uppfylla sitt löfte om ett synligt rike, att man inte inser att det enligt profeten Hesekiel förutsätter att det sker en rening från synd innan Gud kan uppfylla sitt löfte att "samla er från alla länder."

Denna förutsättning kan knappast sägas gälla för det nutida Israel, och det som ledde till bildandet av den judiska staten år 1948. I stället måste det gälla det andliga Israel, som först Jesus och därefter Paulus förkunnade om.

Om nutida bibelläsare inte ser att det i Nya testamentet (NT) finns två Israel, ett "Israel efter köttet" och ett andligt Israel eller "Guds Israel", blir det svårt att förstå att Gud verkligen uppfyller sina löften i Gamla testamentet (GT). Gud uppfyller dessa löften på det andliga Israel som innefattar alla de som är löftets barn, de som tror på Jesus Kristus. Detta är verkligen ingen ersättningsteologi utan en inkluderande teologi.

Ett studium av hur namnet Israel har använts i Bibeln ger stöd för tron på det andliga Israel som föremål för Guds löften. Ett sådant studium visar med all tydlighet att GT i huvudsak handlar om Israel efter jordisk börd medan NT handlar om Israel efter "löftet."

När Jesus tillfrågades om det kommande Gudsriket förkunnande han att hans rike inte är av denna världen och jag menar att vi bör ta honom på orden. Detta hindrar inte att kristna helhjärtat stöder det judiska folkets rätt till en egen stat inom det område som för mycket länge sedan gavs åt deras fäder.

Jag kan dock inte hålla med Sven Nilsson och andra som hävdar att den nuvarande israeliska staten skulle ha profetisk betydelse. Vad jag kan finna ger Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, inget stöd för ett skeende som är begränsat till Mellanöstern utan den målar upp ett slutscenario som inkluderar hela världen.