Det handlar om att leva som Jesus vill att vi ska leva

Min artikel i Dagen 9/4 om “Frikyrkor tappar bort omvändelsen” har kommenterats i flera artiklar. Huvudsynpunkten i artikeln var att vi i moderna frikyrkor bör lyfta fram en radikal omvändelse och efterföljelse av Jesus och hans undervisning, hellre än att liberalisera vår inställning till församlingsmedlemskapet. Mer av lärjungaskap är viktigare än att bara anpassa oss efter det omgivande samhällets påtryckningar. Jag lyfte fram att det omvändelseinriktade medlemskapet var ett av huvudskälen till väckelserörelsernas och frikyrkorörelsens framväxt.

Erik Lindberg protesterar tydligt den 18 april. Att försöka skapa rena församlingar jämför Lindberg med nazismen och kommunismen. För mig är jämförelsen obegriplig. Att vara med i en friförsamling är alltid frivilligt och det är en av de bärande idéerna. Det är församlingen som avgör reglerna för medlemskap utifrån sin förståelse av Bibeln. Det har blivit allt vanligare med tro och dop som grund för medlemskap, medan jag menar att Bibeln lär att tro, omvändelse och dop är grunden för medlemskap.

Jesus har kallat oss att göra alla folk till hans lärjungar och lära dem att hålla allt vad han har befallt (vilket inte är samma sak som femtiotalets syndakatalog vilket Lindberg tycks tro). Att vara lärjunge innebär inte att vara färdig eller utan moraliska skavanker, men det handlar om rätt inställning och att vara på väg åt rätt håll.

Jag har inte sagt att vi ska köra ut de ljumma ur församlingen. Däremot tycker jag att det är viktigt med en utmanande och radikal förkunnelse i församlingen, inte minst för att vi ska kunna göra det som Lindberg efterlyser, att engagera oss för de behövande. För detta krävs att vi blir befriade från ljumheten. Varför ska överlåtelse- och engagemangsnivån i ett hockey- eller fotbollslag för tioåringar nödvändigtvis vara större än i en modern frikyrka?

Sten-Gunnar Hedin kom också med synpunkter i Dagen i går. Synsättet att sexualiteten hör till äktenskapet tror jag är allmänt accepterad inom både pingströrelsen och Evangeliska frikyrkan. Däremot tycker jag att det är fel om vi rör oss i en riktning att vi trivialiserar frågor som gäller sexualetik och samlevnad, vilket jag tolkade flera av de aktuella utspelen som. Det handlar om att leva som Jesus vill att vi ska leva, det gäller vår ekonomi, våra attityder, vår sexualitet, vår tidsanvändning, vårt humör - ja allt i våra liv.

Det jag reagerar på är att undervisningen och praxis i församlingslivet stegvis glider isär. Självklart ska våra församlingar präglas av nåd, själavård och aktiv hjälp för alla som kämpar med svagheter, inte minst när det gäller äktenskap och samlevnad.

Att homosexuella som kämpar med sin läggning, men som i respekt för bibelordet eftersträvar att inte leva i aktiv homosexualitet, att dessa ska få församlingens aktiva stöd och kunna fungera som medlemmar, ser jag som självklart och har inte uppfattat detta som kontroversiellt. Som Stockholmspastor har jag under många år försökt stötta dem som brottas med sin sexuella läggning.

Det är dock en helt annan sak att kategoriskt säga att människor som lever i homosexuella förhållanden, kan vara församlingsmedlemmar. Ett sådant påstående innebär en positionsförskjutning och det tycker jag är mycket tveksamt.