Inte grönare gräs i Svenska kyrkan

Teologie doktor Sigfrid Deminger och journalisten Siewert Öholm har i Dagen deklarerat att de är missnöjda med innehåll och former i frikyrkan. Gudstjänstens egentliga innehåll har förskingrats, det har skett en förtunning av tron och dess uttryck och Öholm pekar på ytligheten med "tjosan hejsan och rockkonserter".

Nu ser de båda ett grönare gräs på andra sidan staketet - Svenska kyrkan. Men finns då inte en "förtunningen" också där?

På 1920-talet uppstod en gemenskap under namnet "Kyrklig förnyelse" med Gunnar Rosendal i spetsen. De betonade att kristendomen är ett salt och inte bara en luft som vi alla mår bra av. "Vi frågar inte efter tidsanda och folkmening. Vi söker omdana folket", skrev Rosendal 1935.

De insåg faran i att Svenska kyrkan höll på att bli en spegel av samhället och varken störande eller attraktiv. Frikyrkorna lyckades något bättre ytterligare ett par årtionden, men befinner sig i dag också i kris. Och det beror kanske inte först och främst på svenskarnas avkristning utan snarare på den egna sekulariseringen.

Marxisten Arthur Engberg (socialdemokratisk ecklesiastikminister 1932-36) skrev om sin stora dröm i tidningen Arbetet redan 1922. Målet skulle vara att befria Sverige från kristendomen och kyrkan skulle bli medlet. Den skulle sprida en "ateistisk allmän religiositet". Kristendomen skulle bytas ut mot en konfessionslös folkreligion. Vi är på god väg dit.

I december 1999 hade Dagens Nyheter en artikelserie om Svenska kyrkans innehåll och roll i Sverige. Tidningen citerade bland andra Sven Delblanc: "Förkunnelsen har blivit ett välment sövande svammel utan stadga och krav?" och många präster instämde. Under de senaste åren har den klart kristna profilen tonats ner ännu mer och budskapet har anpassats till den rådande tidsandan. De präster och pastorer som velat vara salt och ljus i samhället har ofta klassats som dömande.

Det har också fått konsekvenser när det gäller synen på mission. Det har blivit mer bröd och mindre frälsning. I dag är det bistånd som prioriteras. Kyrkornas Globala Vecka, som nu mera lanseras varje år och dras av lokomotivet Svenska kyrkan, har haft olika behjärtansvärda teman. Med temat "Sida vid sida" ville man bekämpa fattigdomen och engagera oss alla för en rättvisare värld. Mycket bra och helt bibliskt.

Men det sades inte ett ord om orättvisan att så många miljoner fortfarande inte fått höra om Livets Bröd. Om allas rätt att få höra det glada evangeliet om frälsningen i Jesus Kristus. Är det ändå inte detta budskap som är kyrkornas huvuduppgift att frambära, samtidigt som de ska "lossa orättfärdiga bojor ? och dela brödet med den hungrige"? Varför sägs det inget om de miljoner, och åter miljoner som går en evig död till mötes?

Från Svenska kyrkans ledande håll har teologie doktor Kajsa Ahlstrand slagit fast att "modern mission är inte att frälsa". Och från kyrkokansliet i Uppsala har också förkunnats att "? ett paradigmskifte har skett i kyrkans liv - från att se sig själv som bärare av sanningen till andra, till att mer se sig som medvandrare". Och att människors grundläggande rättigheter tillgodoses är mycket viktigare än att de blir kristna.

Urvattningen har varit så påtaglig att sex före detta biskopar skrev en unik insändare i Kyrkans Tidning 2008. De menar att "det kan inte bli någon verklig mission utan att Kristusmötet blir tydligt i bön, gudstjänst och vittnesbörd ... och mission är en fortsättning på Guds egen sändning av sin Son i världen."

De betonar också vikten av att "Svenska kyrkans församlingar måste ha en bjudande vision till alla dem som hemmavid tappat bort sin tro på Jesus som allas frälsning och befrielse."

Det är alltså inte så självklart att gräset är grönare på andra sidan staketet även om det finns en och annan grön matta även där. Och "tjosan hejsan" kommer nog Öholm att stöta ihop med i fortsättningen även inom Svenska kyrkan. Han behöver bara komma till nya Turebergskyrkan i min hemort Sollentuna där en kväll i maj "kyrkbänkarna plockas ut och du kan dansa till jazzmusik och artisters uppträdanden medan prästerna är bartenders", enligt en lokal tidning.

När nu Deminger och Öholm går från en flämtande låga till en rykande veke så får vi hoppas och be att Gud ger dem kraft att tända väckelsens eld.