Opinion
Kyrkan är en - om vi vill det
Kyrkans och de kristnas enhet förutsätter mångfald och tolerans. Den som kräver trons enhetlighet och livets uniformitet väljer fortsatt splittring, skriver Gert Gelotte och Irène Nordgren. Debatt
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Under rubriken "Så kan färdriktningen se ut" beskriver biskop emeritus Biörn Fjärstedt i Dagen (13 mars) sin syn på ekumenik.
"En viktig väg framåt är att de protestantiska kyrkorna återvänder till det ursprungliga, eukaristins firande. Och att de gamla kyrkorna hittar tillbaka till delaktigheten, inte bara skådar mässan eller är närvarande i liturgin. Den utvecklingen har tagit fart."
Fjärstedt skriver om det som förenar: "Dopet, de bibliska skrifterna, trosbekännelsen, bönen Fader vår, fridshälsningen och välsignelsen".
Varför består då kyrkans splittring - om vi delar allt det Fjärstedt nämner? För det gör vi ju - kristna i såväl nya som gamla kyrkor.
Fjärstedt finner svaret i "häpnadsväckande avsteg från apostolisk tro och ordning i framför allt etiska grundfrågor - om livets uppkomst och avslut och i äktenskaps- och könsfrågor."
Som katoliker känner vi igen Fjärstedts argument från kardinal Kurt Koch, ordförande i Vatikanens enhetsråd. Koch har också upprepade gånger beklagat "att kyrkorna inte talar med en röst om stamcellsforskning, abort, eutanasi, äktenskap, familj och homosexualitet. Koch menar att den tidiga ekumenikens lösenord 'Tro skiljer - handling förenar' ställts på ända. I dag är det framför allt etiken som skiljer och tron som förenar"
Länge var det teologin som drev oss isär. Till sist har även reformationens och motreformationens argument och ståndpunkter förlorat sin mening och sprängkraft.
Och går vi längre tillbaka i den kristna kyrkohistorien upptäcker vi att de första kristna knappt hunnit upp ur katakomberna efter de tre första århundradenas yttre förföljelser förrän striden om tolkningsföreträdet tog sin ödesdigra början med följden att kristna hittade alldeles egna inomkyrkliga orsaker till förföljelser och kyrklig splittring.
Men bilagda är striden om Jesus som skapad eller född av fadern, striden om jungfru Maria var gudaföderska eller enbart Kristusföderska, striden om den helige Ande utgick enbart från fadern eller från fadern och sonen.
I dag har även konflikten om den apostoliska successionen - som länge motiverat revirtänkande hos katoliker och protestanter - kommit i skymundan. I dess ställe framträder nya tvärkyrkliga förbindelser där det som förenar främst är synen på homosexuella och kvinnliga ämbetsbärare.
I dessa frågor känner sig den gifte biskop emeritus och protestanten Fjärstedt uppenbart mer förbunden med den auktoritärt styrda katolska kyrkan med celibattvång, preventivmedels- och skilsmässoförbud än till sin egen demokratiskt valde ärkebiskop som han i en artikel i Dagen för två år sedan menade "borde avgå". Alltmedan reformsträvande katoliker över hela världen eftersträvar just demokrati och öppenhet för tolkningsalternativ av bibliska texter.
I sin nya artikel påtalar Fjärstedt att en viktig uppgift för "episkopos" är att "hålla samman de lokala gemenskaperna." Är det i Fjärsteds ögon fel "episkopos" tycks dock sammanhållningen inom kyrkogemenskapen komma i andra hand. Ty när det gäller att hitta bundsförvanter kring "kön och etiska grundfrågor " tycks varken den "episkopala" eller den "ecklesiala realiteten" ha någon som helst betydelse för såväl konservativa protestanter som konservativa katoliker.
Nu är det i stället trons, hoppets och kärlekens moraliska tillämpning som får motivera fortsatt splittring.
Så har vi alltså hamnat i en situation där splittringens teologiska motiv utslitna lagts åt sidan. Men i stället för att gripa enhetens möjlighet finner splittringen nya ursäkter i inställningen till homosexuella och kvinnliga ämbetsbärare. Det är toftigt och det är sorgligt.
Ändå är kyrkan en - i allt det som Fjärstedt räknar upp, från dopet till välsignelsen. Skulle inte det räcka?
Naturligtvis räcker det om vi inser att enhetlighet och uniformitet inte kan framtvingas. Så länge det finns kristna kommer det att finnas olika uppfattningar om hur den kristna tron bör uttryckas i ord och handling. Det är oundvikligt eftersom vi har så olika behov av Gud.
Men denna oenighet kan vi leva med så länge vi inte använder den för att utesluta varandra. Ingenting hindrar oss från att dela varandras kyrkor, sakrament och trostraditioner.
Kyrkan är en om vi vill det. Att kyrkan inte är en beror på att de som har makten över kyrkorna föredrar splittring.
