Så motverkas barnfattigdom

Det är ingen nyhet att vi kristdemokrater är ensamma i svensk politik om att prata om familjen och det civila samhället som något positivt. Där andra politiska krafter ropar "död åt familjen", menar vi i stället att familjen ska stärkas och valfriheten för dem utvecklas.

Starka och fungerande familjer skapar goda uppväxtvillkor för barn och unga. Ingen familj fungerar perfekt, men för de allra flesta skapar den en trygg punkt i livet.

Insikten om detta behov av gemenskap är en sak som skiljer ut oss kristdemokrater mot individualistiska liberaler och kollektivistiska socialister. Varken staten eller en hög ekonomisk tillväxt kan ersätta människors längtan efter gemenskap och barns behov av sina föräldrar.

Ständigt påminns vi av hur viktigt och grundläggande detta behov är för att samhället ska fungera. Nyligen publicerade Rädda barnen sin rapport om barnfattigdom. Den visar att barn till ensamstående löper tre gånger så stor risk att växa upp under fattiga förhållanden (enligt Rädda Barnens definition) som de som växer upp i sammanhållna familjer.

Vi har också kunnat läsa om en rapport från en grupp forskare vid Karolinska institutet och Stockholms universitet som visar att barn som växer upp i väl sammanhållna och fungerande familjer mår bättre än de som växer upp i splittrade familjer (UNT 15/3). Detta gäller både den psykiska hälsan, resultaten i skolan och relationen med föräldrarna.

Detta är bara en liten del av den forskning på området som visar på ungefär samma sak; barn mår bäst både socialt och psykiskt, och ges bättre ekonomiska förutsättningar, i sammanhållna familjer. Följaktligen råder det knappast någon tvekan om att barn som lever med bara en förälder är extra utsatta.

Man skulle då kunna göra som vänstern och många liberaler och dra slutsatsen att lösningen på exempel barnfattigdomen ligger i generösare bidrag av olika slag. Det måste helt enkelt bli mer ekonomiskt fördelaktigt för familjer att splittras. Visst kan det också göras mycket för att förbättra villkoren för de med lägst inkomster och framför allt måste mycket göras för att de som lever i utanförskap kommer i arbete. Detta är dock bara en del av lösningen.

Den gemenskap som en väl fungerande familj innebär är ovärderlig för barns och ungas uppväxtvillkor. Men i Sverige har det under lång tid förts en politik som inte tar hänsyn till detta. Det socialdemokratiska maktinnehavet - och det moderata övertagandet av dess idéer - har gjort att mycket av de naturliga gemenskaperna och det personliga ansvarstagandet har eroderat i vårt samhälle. För detta har politiken ett ansvar som det är dags att börja ta konsekvenserna av.

En mer familjevänlig politik är nödvändig! Ett barnskatteavdrag, mer valfrihet inom barnomsorgen, fler familjecentraler och frivillig sambeskattning är exempel på detta.

Politiken kan göra mycket rent konkret, men det kanske allra viktigaste är att sända signaler om att väl sammanhållna familjer är något bra och eftersträvansvärt. Denna inriktning är vi kristdemokrater ensamma om i dag.

Men detta gör oss bara än mer taggade att ta fajten för att fler barn och unga ska ges möjlighet att växa upp under trygga villkor.