Välbehövligt korsdrag kring trångsynthet

Anders Caringers påpekar förtjänstfullt (Dagen 28 mars) vikten av att inte vara trångsynt. Därför är det märkligt att läsa hans egen generaliserande beskrivning av kristna med allmänkristen tro.

Att tro att Bibeln är Guds ord får konsekvenser. Men Caringer hävdar att en kristen med den synen blir "en gårdvar som vaktar framför Bibelns port, som skäller eller hugger när någon avviker från den 'rätta' tron (läs den 'rätta' tolkningen)".

Påståendet är häpnadsväckande. Skulle tron att Bibeln är Guds ord få kristna att tappa vett och sans? Människor med "gårdvarsbeteende" har jag stött på genom åren, men det är inte bibelsynen som orsakar detta, utan en förvrängd syn på vårt uppdrag.

Men i en central passus i Caringers resonemang instämmer jag till fullo: Jag tror att Bibeln i grunden är ett långt kärleksbrev till oss. För att vara ett kärleksbrev är det till och med mycket långt, och jag ska erkänna att det finns både ett och annat som jag inte förstår. Men även om Gud har använt sig av människor för att skriva ner och till och med att formulera detta kärleksbrev, har jag fullt förtroende för att universums Skapare inte har låtit krydda det med dumheter eller felaktigheter. Varför skulle han göra det?

När där står något jag inte begriper, gör jag som Martin Luther, lyfter på hatten och går vidare. Den dag det krävs, kan Gud genom sin helige Ande, eventuellt också med hjälp av andra människor, låta mig förstå vad han vill ha sagt.

Det är härligt att läsa hur angelägen Anders Caringer är att vi ska lära känna Jesus och låta honom komma till tals. Att ställa frågor ska vi inte vara rädda för. Vad vi däremot inte ska ägna oss åt är att skapa syndkataloger, varken de som var dominerande för flera årtionden sedan, eller nya med politiska förtecken.

Det senare ligger nämligen snubblande nära om man ställer de frågor som Caringer gör i sin första lista, även om man då förmodligen landar med en "politiskt korrekt syndakatalog", givetvis beroende på vilka politiska preferenser man har. Jag tror att vi måste gå betydligt djupare: Hur ser min överlåtelse till Jesus ut? Lever jag i en daglig relation med honom? Låter jag honom forma mina värderingar? Där botaniserar också Caringer i ännu en lista med flera bra exempel innan han åter börjar politisera den kristna tron.

Jag sympatiserar med mycket i Caringers artikel, och hoppas att mitt inlägg kan bidra till insikten att en sund tro på att Bibeln är Guds ord inte alls behöver leda till de avarter som Caringer målar upp, utan till att vi alla bättre kan nå ut med Guds kärleksbrev i ord och handling.