Opinion
Varumärke handlar om förtroende
Det är rätt av en församling att vårda sitt förtroendekapital eller, om man så vill, varumärke. Det finns ingen motsättning mellan detta och att betona den enskildes gudsupplevelse, menar Kjell-Erik Selin.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
För att kunna kommunicera Gud och frälsning är den egna ärliga gudsupplevelsen absolut viktigast, det är nog de allra flesta överens om. Däremot är vi kanske inte alltid helt överens om hur gudsupplevelsen ska berättas för att intressera sökande människor så att de ska vilja lyssna och våga ta till sig budskapet.
Ju mer vi som kristna tror på evangeliets inneboende styrka, desto mer angeläget blir det att bidra till att Jesu missionsbefallning kommer till uttryck. Det personliga "vittnesbördet" i rätt tid, på rätt sätt och i rätt sammanhang är förmodligen oslagbart. Men för att människor över huvud taget ska komma i kontakt med det kristna budskapet såsom det predikas i kyrkor och församlingar är det faktiskt viktigt att det finns ett förtroende för avsändaren, i detta fall enskilda kristna och kristna sammanslutningar. Vem orkar bry sig om att lyssna till någon eller några som man inte har förtroende för.
Det är väl knappast någon hemlighet att den svenska frikyrkans anseende generellt sett är en aning skamfilat eller åtminstone begränsat. Det finns många orsaker till att det blivit så. Några är självförvållade, andra beror på yttre omständigheter. Men faktum är att detta misstroende mot frikyrkokristna sannolikt berövat många allvarliga sökare att komma till tro, att "få ett personligt möte med Gud."
Att vårda församlingens förtroendekapital är inte detsamma som att använda ett "glansigt omslagspapper" för att folk ska bli nyfikna på innehållet. Eftersom vi som kristna är övertygade om att vi har världens bästa budskap och att vi därmed självfallet unnar våra medmänniskor att få del av det budskap som kallas evangelium är det väl helt naturligt att försöka berätta om detta på ett så begripligt sätt som möjligt.
Och ännu en gång: De flesta av oss lyssnar nog mer till en person, församling eller grupp som inger förtroende.
Kan det då finnas någon motsättning mellan att som kyrka eller församling vårda ett förtroende och å andra sidan att uppleva en kristen omvändelse? Är det att tvivla på "evangeliets inneboende styrka" om man som enskild kristen eller som församling menar, att förtroende är viktigt för att försöka få sökande människor intresserade av att lyssna, läsa och förstå? Så tycker uppenbarligen juristen och styrelseledamoten i Läkarmissionen Staffan Sundkvist att döma av hans debattartikel (Dagen 22 mars) om jag förstått honom rätt.
Däremot är det lätt att hålla med Sundkvist om att många gudstjänster tenderar att bli ytliga när man "reducerar det gudomliga till något mänskligt." När ett kyrkobesök blir som att gå på teater, se en bra film eller en spännande hockeymatch. Men det är en helt annan sak. Håller absolut med om att en andlig upplevelse inte kan jämställas med en känslosam upplevelse på en idrottsarena eller teater, även om dessa aktiviteter på sitt sätt kan vara stimulerande känsloupplevelser.
Jag har svårt att se den motsättning som Sundkvist målar upp mellan omvändelse och gudsupplevelser å ena sidan och genomtänkta strategier och, förlåt uttrycket, "varumärkesbyggande" å andra sidan. Det är faktiskt en fördel om avsändare av det kristna budskapet inger förtroende och upplevs som trovärdig.
För att ta ett i sammanhanget näraliggande exempel. Läkarmissionen, där Sundkvist är styrelseledamot, är en insamlingsorganisation som äger stort förtroende bland gåvogivare vilket resulterar i att många människor kanaliserar sitt givande via just Läkarmissionen. Man litar helt enkelt på att pengarna används på ett bra sätt. Läkarmissionens starka varumärke är en garant för detta. Så enkelt är det.
Till sist. Dessa rader har ingenting att göra med den bok av Nicklas Piensoho som nämns i Sundkvists artikel.
Den har jag tyvärr inte haft tillfälle att läsa. Mitt inlägg vill endast påminna om och understryka att vi hellre lyssnar till en person eller kyrka som vi har förtroende för.
