FN-svensken Anders Kompass fann styrka i tron

En julidag 2014 dimper den ner på Anders Kompass skrivbord i Genève. Rapporten. Från FN-observatörer i Centralafrikanska republiken.

Det är ingen vacker läsning. Kompass, som är chef för fältarbetet vid FN-kontoret för mänskliga rättigheter, ögnar igenom raderna. Han vill inte tro att det är sant.

Han suckar. Pannan i djupa veck.

I rapporten står det svart på vitt. Hur franska FN-soldater i Centralafrikanska republiken (CAR) tvingat till sig sex från barn. I utbyte mot mat. De har blivit våldtagna och tvingats utföra sexuella handlingar på soldaterna. Barnen är mellan åtta och femton år.

I den kaotiska situation som råder i landet är FN-soldaterna egentligen de enda som kan skydda befolkningen. Då sker övergreppen.

Anders Kompass läser vidare. Han känner att läget är akut. Samtidigt vet han av erfarenhet att FN-byråkratin är som en gigantisk labyrint. Lätt att gå vilse i – och en hel del information försvinner spårlöst i gångarna.

Därför agerar han på egen hand, i samråd med sin närmaste chef på FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter. Han slår larm till Frankrikes generalkonsul i Genève och lämnar över FN-rapporten.

Sedan går saker mycket snabbt. Frankrike identifierar soldaterna och kallar hem dem. Polis börjar utreda soldaterna, och övergreppen stoppas för den här gången.

Här skulle berättelsen kunna ta slut. Men det är här allt börjar.

Friad i två instanser

Vi hoppar fram till i dag. Dagen träffar Anders Kompass i en hotellobby i Stockholm. Han ger ett lågmält men varmt intryck. Klädd i mörkblå kavaj, skjorta och jeans. Han har tidigare inte fått prata om det senaste årets turbulens som gjort honom till en världskändis på kuppen.

Men nu har två instanser friat honom från alla anklagelser om tjänstefel. Mer om det lite senare.

– Vi som jobbar med mänskliga rättigheter rotar i källaren och på vinden. Det är känsligt och inte alltid så populärt. Det handlar om män som inte vill lämna ifrån sig sin makt, säger han.

Han väljer orden med omsorg. Tänker efter. Ger några exempel från olika håll i världen. Tortyr inom polisen. Missförhållanden i fängelser. Korrupt domarväsende. Gemensamt för dessa brott är att det ligger i statens intresse att dölja dem. Därför står hoppet till oberoende observatörer.

Togs emot med förakt

Genom åren har Anders Kompass, som både UD- och FN-anställd mött mängder av offer i konflikter i främst Latinamerika. Men även förövare. De som misshandlar. En gång satt han öga mot öga med en högt uppsatt ledare för den brutala Farc-gerillan i Colombia.

De satt på savannen och drack Coca-cola.

– I början är de här mötena alltid väldigt spända. De vet ju var jag kommer ifrån och ser på mig dels med förakt, dels som någon som de måste kunna förklara sina handlingar inför. Även om man vet vad de ska säga måste man lyssna. Det mesta är bara lögner.

– När de pratat av sig kan man komma ner på ett annat plan. Då kan man mötas mer som människa. När man nått dit förändras tonen. Då händer det att de säger att de skulle vilja vara i min situation, i ett annat land och slippa sitta och försvara de övergrepp som de gör sig skyldiga till.

Är de offer?

– Ja, utan tvekan. De flesta samhällssystem är oerhört brutala. Samtidigt kommer man aldrig ifrån det personliga ansvaret. Vi är alla skyldiga till vad vi gör.

Han har slagit larm om brott mot de mänskliga rättigheterna många gånger genom åren. Om värre saker än vad han larmade om i Centralafrikanska republiken. Ibland har det haft effekt, ibland inte.

Ändå var den här gången speciell.

Mer än ett halvår efter att han lämnat rapporten om övergreppen hände nämligen något besynnerligt. Anders Kompass fick genom sin närmaste chef veta att han inte längre var önskvärd inom FN. Att han borde säga upp sig för att han lämnat ut rapporten.

Beskedet kom som en chock.

– Jag blev totalt paff och förstod ingenting. Jag hade ju bara gjort mitt jobb. Jag försökte få min närmaste chef att prata med högkommissarien Zeid Ra’ad al-Hussein för att han skulle ändra sig.

Hon gick med på det. Men beslutet stod fast. 17 april 2015 samlades hans arbetsgrupp till ett möte. När det var över ombads Anders Kompass att stanna kvar. Den sista deltagaren gick. Kvar i rummet var nu bara Zeid Ra’ad al-Hussein och Anders Kompass.

– Jag kunde riktigt se hur arg han var. Han sa att det jag hade gjort var allvarligt och att han hade startat en utredning. Eftersom den var igång måste jag gå hem. Han gav mig ingen chans att förklara och det fanns inget utrymme för dialog.

Petningen blev en världsnyhet

Bildligt talat drogs mattan undan. Från att ha varit chef över hundratals medarbetare, fick Anders Kompass släppa allt vind för våg. Han fick inte ens hämta sina saker ensam, utan högkommissarien för mänskliga rättigheter hade sett till att han skulle övervakas.

Ända tills att han tog sin bil och körde hem.

Kärnan i anklagelserna handlade om att han överträtt sina befogenheter. Att han hade läckt interna FN-dokument till ett annat land. Att han lämnat ut identitetsuppgifter på både barn och soldater, för att de snabbt skulle kunna identifieras.

Dagarna hemma går. Anders Kompass skriver en överklagan. Samtidigt blir petningen av honom till en världsnyhet. CNN, BBC och The Guardian uppmärksammar vad som hänt.

Frågorna hopas: vad är det egentligen för kultur som råder inom FN? Om en högt uppsatt FN-chef petas för att ha larmat om övergrepp – vad händer då med dem längre ner? Varför angrips budbärarna i stället för förövarna?

Zeid Ra’ad al-Hussein vägrar till en början att kommentera fallet. Han hade helst sett att Anders Kompass sagt upp sig självmant. Så skulle saken vara ur världen.

– Men om jag hade sagt upp mig hade jag aldrig haft någon chans att bli rentvådd. Budskapet till de yngre hade blivit: Gör aldrig något liknande som Anders har gjort. Kunde de tysta honom, finns inte en chans att ni kan göra det själva, säger Anders Kompass.

Under den lediga tiden läser han Dag Hammarskjölds klassiska bok ”Vägmärken” igen. Känslorna går upp och ner. Den andlighet som Dag Hammarskjöld ger röst åt är något som tilltalar honom.

I sin kristna tro har han genom åren funnit tröst och stöd, även om han hållit den på ett väldigt privat plan. Men nu gläntar han på dörren.

– Jag har inte talat öppet om det här på säkert tjugo år. Jag kom med i Svenska kyrkans ungdomsarbete i Halmstad och blev väldigt aktiv där. Det var en väckelseperiod när jag kom dit och många av mina kompisar blev senare präster eller pastorer.

Kyrkan var en inspirerande miljö

Som ung student på prästgymnasiet Fjellstedtska skolan i Uppsala konfronterades han ofta med de kristna berättelserna. Han minns kyrkan som en inspirerande miljö och blev tidigt aktiv i olika bönegrupper. Men medan hans kamrater gick vidare inom teologin kom det internationella engagemanget emellan för Anders Kompass.

– Efter det har jag skjutit upp att bli präst. Fastän det var vad jag hade tänkt från början, säger han och skrattar till.

Och den egna trons formuleringar är han försiktig med.

– Tron har gett mig ett inre lugn och övertygelse. Också tröst i allt det svåra som jag sett och upplevt. Jag har sett mycket. Men om jag ska ge en förklaring till varför jag tror, så kan jag inte göra det. Det kanske är därför jag inte blev präst ändå.

Så det var något som bromsade?

– Jag vet inte. Jag kände bara att det inte var min kallelse. Om man ska uttrycka det med ett kristet språk: Gud använder oss på olika sätt, ­ibland utan att vi ens vet om det.

Anar jag en mystiker här?

– Ja, absolut. Och det är det som appellerat till mig väldigt mycket.

Tillbaka till FN-världen. Sedan härvan kring FN-soldaterna rullats upp börjar den mödosamma kampen för Anders Kompass att bli rentvådd, rent juridiskt. Trots känslor av vanära, nedsmutsat rykte och förstört arbete. Två utredningar gjordes. Den första kom fram till att det var fel att skicka hem honom från jobbet.

Utredning styrker Kompass handlande

Den andra utredningen – och den kanske mest intressanta – visade att Kompass handlat rätt när han slog larm och sökt upp de franska myndigheterna. Att han hade befogenheterna som krävdes och därmed ett ansvar att slå larm.

Rapporten menade till och med att så här borde fler inom FN göra. I stället för att information åker jojo fram och tillbaka mellan olika skrivbord.

– Rapporterna får aldrig vara ett mål i sig. De är ett medel för att skapa förändring och stoppa överträdelser, säger Anders Kompass.

Några dagar efter att han kom tillbaka till jobbet skulle han träffa Zeid Ra’ad al-Hussein. Dags att möta samma person som nio månader tidigare skickat hem honom, åtföljd av en medarbetare som om han vore en brottsling.

– Jag gick dit förutsättningslöst. Jag förväntade mig att han skulle tala. Eftersom det var han som hade talat förra gången hoppades jag att han skulle göra det nu också. Och det gjorde han. Vi träffades i 50 minuter. Han talade i 45 minuter. Men bara om vad fransmännen hade gjort för fel. Det enda han beklagade var att han inte pratat med mig först innan han fattat sitt beslut.

Så ingen personlig ursäkt, trots att du friats i två instanser?

– Nej. Det kommer jag nog aldrig att få.

Kan du acceptera det?

– Jag kan leva med det, men jag tror att jag det hade varit en viktig gest för personalen och för hela FN. Jag är mest ledsen för de andras skull.

Ser ingen anledning att be om ursäkt

När Dagen kontaktar Zeid Ra’ad al-Hussein menar han att avstängningen av Kompass inte ska ses som en riktig avstängning, eftersom han hade full lön under tiden.

al-Hussein skriver att han har fullt förtroende för den oberoende FN-panel som friade Kompass från alla anklagelser, men ser ingen anledning att be om ursäkt. Samtidigt finns en tillstymmelse till självkritik.

”Vi måste definitivt titta närmare på hur saker kan göras bättre i framtiden”, skriver han i en kommentar till Dagen.

Och trots det senaste årets ofrivilliga berömmelse tycker Anders Kompass i grund och botten om FN. Nästan med en idealistisk ton. Han minns lektionerna i skolan från barndomen. Hur hans mamma grät över Dag Hammarskjölds död, eftersom ”en man som arbetade för freden just hade dött”.

Men FN i dag är något annat än under Dag Hammarskjölds tid. En stor del av förklaringen till varför en tystnadskultur vuxit fram inom FN skyller Kompass på den nuvarande FN-ledningen.

FN:s generalsekreterare får kritik

Även Inga-Britt Ahlenius, den tidigare chefen för FN:s internrevision, har kritiserat den nuvarande generalsekreteraren skarpt och skrivit en bok som heter ”FN:s förfall under Ban Ki-moon”.

– Tyvärr är det här en kultur som han väldigt mycket stått för. Snart ska en ny generalsekreterare väljas, men det enda vi vet är att FN inte får en ny Dag Hammarskjöld. Våra medlemsländer vill inte ha en så moralisk stark ledare, även om det behövs i dag mer än någonsin, säger Anders Kompass.

Förra veckan meddelade han att han slutar på FN. Arbetssituationen har blivit ohållbar. Detta sker samtidigt som han i veckan fick ta emot medalj av svenska FN-förbundet som ”Årets FN-vän”.

Kompass återvänder gärna till talet om kyrkan under intervjun. Det verkar som om något från ungdomen dröjer sig kvar. Är det dags att plocka upp en röd tråd från den tiden? Om kyrkan kallar vill han svara.

– Ja, absolut. Om de vill ge mig en plats. Det enda jag begär är mat och husrum, säger han och skrattar.

Han avslutar:

– På de mest omöjliga platser i världen är det kyrkan som inte bara finns – utan också stannar kvar. Till skillnad från oss biståndsarbetare som stannar ett tag och sedan åker iväg. Vill man verkligen förstå en by och människorna där kan man inte bara stanna i två år, utan ett helt liv. Det var ju så missionärerna gjorde.

Joakim Lundgren

Joakim Lundgren är tidigare reporter på Dagen.