KDU-politikern Martin Källstrand vägrade buga för Kim Il Sung-statyn

Inte en enda bok får man ta med sig. Bara kläder och hygienartiklar.

Det första som sker när man landar i huvud­staden Pyongyang är att mobiltelefon och surfplatta gås igenom minutiöst. Sedan blir man tilldelad två guider. Eller övervakare, som det egentligen är.

I en hel vecka ska de hänga över axeln på Martin Källstrand, nästan dygnet runt.

– Jag skulle säga att svenska livstidsfångar har större rörelsefrihet än vad det nordkoreanska folket har, säger han.

”Mer bisarrt än jag kunnat tänka mig”

Martin Källstrand, som till vardags arbetar som pressekreterare åt Lars Adaktusson (KD) i Europa­parlamentet, gjorde resan till Nordkorea i somras på helt eget bevåg.

Mest för att han var nyfiken.

– Även om jag hade läst på ordentligt var det ännu mer bisarrt och totalitärt än vad jag kunnat tänka mig, säger han.

I en egenhändigt redigerad film – som filmats med Källstrands mobilkamera – har han dokumenterat sin resa och lagt ut den på Youtube. Intresset har varit stort för filmen som är både skrämmande och komisk på samma gång.

Inövade svar i rasande tempo

Vi får följa hur Martin Källstrand tvingas med på en propagandasafari av stora mått, hur han vallas från det ena monumentet efter det andra. Allt i rasande tempo.

Guiderna ger honom inövade svar, och överallt hyllas ledarna förbehållslöst. Turisterna förväntas spela med i skådespelet.

– Första dagen tror man att man ska bli skjuten om man säger något opassande. Men när tiden går slappnar man av. När vi vandrade i bergen för att titta på olika inskriptioner där Kim Il Sung hade gått skrattade jag öppet åt det till slut. Det blev så absurt, och vakterna verkade också någonstans förstå min ironi, säger han.

Alla förväntas buga djupt

En av de märkligaste upplevelserna – och mest komplicerat som troende kristen – var när de skulle besöka statyerna på Kim Jong Il och Kim Il Sung. Inför de jättelika kopparkonstruktionerna förväntas alla buga djupt.

Källstrand blir upplyst om att det här är helig mark. Han frågar då om ledarna är gudar och får ett ”ja” till svar.

– Det är en kommentar som etsat sig fast.

Genom att skylla på en påhittad nackskada får han dock dispens från guiderna att slippa böja sig inför statyn.

Ett Nebukadnessarögonblick, kallar han det själv och syftar på den passage i Daniels bok i Bibeln där kung Nebukadnessar hotar med den brinnande ugnen om Daniel inte tillber hans guldstaty.

– Det är en religiös sektstämning med hypnotiserande musik. Det känns som en masspsykos som liknar den bland uppretade folkmassor och vad som sker i andra obskyra religiösa sammanhang. Jag kunde inte leva med att buga inför en staty av en diktator.

Kunde du känna märka någon vördnad eller värme från de andra besökarna?

– Nej, inte alls. Det fanns ingen glädje, bara rädsla. Tittar man i deras ögon ser man att det lyser av tvång och underkastelse. Det är en sådan atmosfär som vilar över de här platserna, säger Martin Källstrand.

Religionsfrihet bara spel för gallerierna

Sju bugningstillfällen lyckades han undvika genom att skylla på sin påhittade nackskada.

– Till slut fattade nog min guide att jag tyckte det var jobbigt att buga inför en staty. Kanske förstod hon någonstans i sitt eget hjärta varför jag inte kunde göra det.

Eftersom Nordkoreas regim insett att religionsfrihet är något som västvärlden håller högt vill man gärna ge sken av att detta finns, enligt Källstrand. Bland annat fick han besöka ett buddhistiskt kloster.

– En så kallad munk på klostret nämnde Kim Il Sung fem gånger. Buddha nämndes inte en enda gång. Det finns ingen religionsfrihet i Nordkorea, säger han.

Under en av turerna – som är ett försök att visa upp det regimen är stolt över och dölja resten – skymtade en lökkupol fram. En ortodox kyrka, tänkte Källstrand och frågade sina guider.

– Då bekräftade de att det fanns en kyrka där. När jag frågade hur många som går dit märktes det att de inte hade övat in något svar. De sa bara ”många, många människor”. Samtidigt säger de att det är väldigt få kristna i Nordkorea, berättar han.

Dagarna såg ungefär likadana ut: Vakna på hotellet som ligger på en ö i centrala Pyongyang för att ingen ska kunna smita. Äta frukost. Bli upphämtad av guiderna.

Åka på ändlösa turer fyllda av nordkoreansk propaganda. Se på monument, men samtidigt veta att på dessa platser har tiotusentals människor dött av de senaste årens hungersnöd. Åka hem igen, sova – med vakterna i hotellrummen bredvid hans eget.

En mörk baksida

För trots det skrattretande i dessa utflykter finns en mörk baksida, och Martin Källstrand är noga med att återkomma till befolkningens lidande. Ett av resans syften var nämligen att få människor utanför Nordkorea att uppmärksamma nordkoreanernas lidanden.

– Jag åker från Nordkorea med ett tungt hjärta. Även om det är lite skojiga sekvenser i filmen är det ändå en känsla av sorg i hjärtat som finns kvar efter resan.

Enligt missionsorganisationen Open Doors och människorättsorganisationen Human Rights Watch är Nordkorea ett av de absolut mest slutna länderna i världen. Sämst på religionsfrihet. Sämst på pressfrihet.

Dagen har tidigare berättat om hur kristna förföljs och dödas för sin tro.

– Kristna ses som västvärldens metod att ta sig in i länderna och upplevs som ett hot mot invånarna, säger Geir Helgesen vid Nordiska institutet för Asienstudier (NIAS).

Kallades Österns Jerusalem

Detta trots att Pyongyang en gång var centrum för en spirande väckelserörelse. Staden kallades då Österns Jerusalem, men det var innan Kim-­dynastin kopplade ett järngrepp om makten och isolerade landet från omvärlden.

– Man har en paranoid känsla hela tiden som ligger i bakhuvudet. Det enda man kan hoppas är att regimen faller och att människor ska få uppleva friheten och inte tvingas leva i detta mörker av förtryck, säger Martin Källstrand.

Rekommenderar du folk att åka till Nordkorea?

– Är man intresserad av att se bisarra och totalitära system med egna ögon, så absolut. Men personligen har jag ingen pirrande känsla i magen av att vilja åka tillbaka, säger han och fortsätter:

– Jag är nog dessutom portad efter att ha gjort den här filmen. Det får bli semester i Iran eller Saudiarabien nästa gång.

Joakim Lundgren

Joakim Lundgren är tidigare reporter på Dagen.