Kristdemokraterna – inte uträknade 2014 heller

Var riksdagsvalet 2014 en katastrof för Kristdemokraterna? Eller kan det ses som en begränsad framgång? Och hur ser vägen framåt ut? Ska partiet byta strategi, profilera sig tydligare i sina gamla hjärtefrågor eller hitta nya, ändra namn, förnya ledarskapet?

Det är många frågor som söker svar, samma frågor som i olika varianter och med skild intensitet ställs i sju av åtta riksdagspartier. (Det åttonde, Sverigedemokraterna, lär snarare behöva fundera över hur man ska gå till väga för att få utdelning av valframgången.)

Att endast 4,6 procent av väljarna röstade på Kristdemokraterna och att riksdagsgruppen därmed decimerades till endast 16 personer kan svårligen benämnas lysande. Men med tanke på att KD i opinionsundersökning efter opinionsundersökning placerade sig på fel sida av fyraprocentstrecket kunde det ha blivit ännu mycket värre.

Det är en nyttig påminnelse om att opinionsundersökningar är en sak och valresultat något helt annat, även om den insikten kommer att vara bortblåst när det drar ihop sig till val igen och analysen på tiondelsnivå startar på nytt.

Det är dock inte omöjligt att de närmaste årens opinionsmätningar blir uppmuntrande läsning för Kristdemokraterna. Partiet har, som framgår av Dagens dokument på nyhetssidorna, vana vid att resa sig igen efter rejäla smällar. Det man har klarat av tidigare kan man göra igen.

Även om det är alldeles för tidigt att utgå från att den borgerliga alliansen har haft sin tid ger ställningen som oppositionsparti helt andra möjligheter till tydlig profilering. Det är något som särskilt bör gynna ett parti som KD, som mer än de flesta lägger vikt vid att ta avstamp i en tydlig värdegrund.

Ska opinionskurvorna vändas uppåt igen är det en chans som måste tas till vara, både i de gamla hjärtefrågorna och i nya. Då är det viktigt att det sker med en tydlighet och ett politiskt mod som visar både dem som hållit på Kristdemokraterna i vått och torrt och dem som migrerat till KD från andra partier – eller från sofflocket – att man menar allvar med att man vill göra skillnad i svensk politik. Med helt andra förtecken borde KD ha möjlighet att utmana förmenandet att det bara skulle vara Sverigedemokraterna som vågar säga hur det verkligen är och hur det borde vara i vårt land.

I det sammanhanget är en närmare analys av väljarna av betydelse. Kan det vara så att Kristdemokraterna faktiskt lyckades nå nya grupper som i bästa fall kan förvandlas till kärnväljare?

För en sådan tolkning skulle det faktum kunna tala att partiet lyckades sämre i sina gamla starka områden som Jönköpingstrakten, där utmanaren Kristna värdepartiet hade sina största framgångar, än i Stockholms-området, där man vann mark både i landstings- och kommunvalet.

Och kan det vara så att andelen stödväljare, som egentligen sympatiserar med framför allt Moderaterna, var markant lägre än förra valet? Då bedömdes Moderaternas ställning vara stark - nu var situationen en helt annan.

Kristdemokraterna är inte uträknade efter 2014 års val heller. Men ska KD fortsätta att spela roll i svensk politik måste en realistisk och jordnära syn på framtida möjligheter kombineras med högtflygande visioner om vilket svenskt samhälle man vill vara med om att bygga, inte bara de närmaste åren utan på lång sikt. Och det är som bekant enklare att säga tulipanaros än att göra den.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.