Låt inte soffliggarna avgöra valutgången

Har du bestämt dig hur du ska rösta på söndag? Inte? Det är inget att skämmas över. Du är i gott sällskap med en tredjedel av svenska folket, trots att det bara är två dagar kvar tills vallokalerna slår upp sina dörrar. Så brukar det se ut och så är det även i år enligt en färsk Sifo-undersökning där frågan ställts just så och inte handlat om partisympatier. Det är därför alla partier lägger in överväxeln med torgmöten, dörrknackning, massamtal per telefon, deltagande i debatter, uppsättning av nya, fräscha valaffischer och mycket annat. Partiledningarna och valarbetarna vet att det som händer de allra sista dagarna kan bli avgörande, oavsett vilka tendenser störtfloden av opinionsundersökningar pekat på.

Har du bestämt dig för att rösta? Inte? Det är trist om man fortfarande så nära valdagen på allvar tänker sig att sälla sig till soffliggarnas skara.

Nog vore det olyckligt om det skulle bli den grupp röstberättigade som avstår att utnyttja sin demokratiska rättighet – eller om man vill uttrycka det tuffare, inte fullgör sin demokratiska skyldighet – som avgör hur Sverige kommer att styras de närmaste fyra åren.

Hur länge har vi haft allmän rösträtt i Sverige? Sedan andrakammarvalet 1921 säger den som kan sin historia och vet att det var första gången som kvinnorna bereddes tillträde till valurnorna. Det är onekligen ett viktigt datum, men det är inte rätt svar. 1945 då? Då togs alla villkor, som att man inte fick vara försatt i konkurs eller föremål för fattigvårdens omsorger, bort. Fel igen.

Faktum är att tiotusentals vuxna svenskar ända fram till år 1989 var uteslutna från att delta i valen eftersom de var omyndigförklarade. Först när det begreppet slopades i svensk lagstiftning blev rösträtten på allvar allmän. Det är en tjugofemårsdag som lämpligen firas med ett riktigt högt valdeltagande denna höstsöndag 2014.

Att rösta bör vara en självklarhet. Hur man röstar är en helt annan fråga. En grupp väljare stöder sitt parti i vått och torrt, oavsett vilka förändringens vindar som blåser inom och utom partiet, som vore det ett fotbollslag, Men denna skara av kärnväljare tenderar att minska och det är inte den som avgör hur valet går. Nya partier tillkommer och de gamla förnyas på ett sätt som kan lämna trogna väljare på efterkälken.

Orsakerna till att man röstar som man brukar eller byter parti är lika många som antalet väljare och det vore att överskatta väljarkåren att tro att beslutet alltid fattas på rationella grunder.

För dig som inte bestämt dig kommer här understöd i beslutsprocessen. För på ett principiellt plan kan minst tre nivåer identifieras, att reflektera kring innan valsedlarna stoppas ned i sina kuvert.

Det första är det personliga, eller kanske snarare egoistiska, planet: Vilket parti gynnar mina egna intressen bäst? Årets valrörelse har i ovanligt hög grad varit fri från fettdrypande valfläsk i form av löften om bättre privatekonomi genom skattesänkningar. I stället har de kärva budskapen övervägt när valets huvudkombattanter, Moderaterna och Socialdemokraterna, försökt överträffa varandra i grenen ”ansvarstagande för svensk ekonomi”. Det hindrar inte att de olika valplattformarna innehåller förslag som ska tilltala specifika grupper, exempelvis pensionärerna som relativt sett missgynnats av jobbskatteavdraget för alla som förvärvsarbetar.

Nästa nivå gäller mer övergripande sakfrågor, där egenintresset inte står i fokus. Även den som inte har barn i skolåldern kan tycka att frågan om hur den svenska skolan fungerar är av högsta vikt. Den som är frisk som en nötkärna kan ändå intressera sig för sjukvårdens organisation. Problemen på området migration och integration kan vara brännande även för den mest bofasta av väljare. Det är på det här planet som det mesta av valdebatterna förs. Det är här de hårda angreppen partierna emellan kommer och argumenten yr i luften. Att hitta ett parti vars hållning i alla sakfrågor till punkt och pricka överensstämmer med mitt eget är i det närmaste omöjligt.

Som väljare får man väga och värdera, skilja mellan det som är mycket viktigt och det som är mer perifert.

Den tredje nivån är den viktigaste. Men det är också den som är svårast att få grepp om. Det handlar om ideologi och värdegrund, om vilket samhälle partierna vill sträva efter om de har framgång i valet. Inte alltid ger formuleringarna i partiprogram och valmaterial tillräcklig ledning. I stället gäller det att läsa mellan raderna, att dra slutsatser av vad som sägs och inte sägs, att dra ut trådarna framåt.

”Ideologierna är döda”, hävdas det inte sällan. Nej, de är inte döda. De är viktigare än någonsin, i det svenska samhället och nu på söndag.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.