Trons folk har ett uppdrag

Under 25 år har jag följt svensk politik. Jag har modererat debatter, kommenterat tal och utfästelser, intervjuat ministrar och fritidspolitiker. Kanske hänger det ihop med stigande ålder, eller förlorad journalistisk kritik, men faktum är att min respekt växer för dem som ställer sin tid och energi till förfogande för allmänhetens väl. Ofta långa arbetsdagar, sega sammanträden, ovett och kritik. Våra politiker är värda all respekt.

Inför detta val har jag haft förmånen att leda flera lokala debatter i Jönköpingstrakten. Jag har mött ambitiösa och engagerade människor från alla politiska läger. Vi sidan av de heta debatterna är många av dem vänner, som uppskattar varandras sällskap. Några veckors hetsigt valkampanjande, sedan är det vardag igen, och man möts vid kommunhusets fikabord. Detta är den charmiga delen av svensk politik.

Mindre charmigt är valrörelsens tjuvnyp och förtal. Parodier och Youtubeklipp provocerar och utmanar. Dessutom ger kryssningsförfarandet ytterligare en dimension som förvisso är mer spännande, men också stressande att förhålla sig. Plötsligt ska man tävla mot sina egna partikamrater. Med ett leende på läpparna gäller det att vinna både externt och internt, långt ifrån bekvämt för alla.

I Jönköpingsbygden kan man inte undvika kyrkans roll i samhället. Alla politiker – utan undantag – vill se aktiva och starka kyrkor. Klockringningen under första maj har gett respekt. Och till detta kommer en ny attityd av enighet då kyrkorna tillsammans bjuder in rumänska tiggare för att förse dem med mat och kläder. Vänskapen sprider sig i Jönköping, politikerna berörs.

Det sägs att politik är det möjligas konst. Det är säkert sant. Det omöjliga däremot, kräver tro och hopp. Politiker kan besluta om mindre klasser och högre löner, men inte om vänligare medborgare, varmare samhälle eller bättre relationer. Till syvende och sist handlar det om människors sinnen, och där någonstans finns idén om en Gud som älskar. Och som begär att vi ska älska vidare.

När jag frågar kommunföreträdare om vår tids största utmaningar får jag liknande svar överallt. Där finns oron för framtidens klimat, pressen på unga, våld och brutalitet. Allvarligast anses integrationsfrågorna, utanförskapet och ensamheten. I Vilhelmina kommun lever människor med 20 mil till nästa hus. I Stockholm kan ensamheten vara lika stor, trots att man hör grannen snarka på andra sidan väggen. Det finns till och med en kommunal begravningsgäst, som går på begravningar där ingen annan sörjer.

Vårt samhälle bär stora utmaningar. Politikerna kan skapa förutsättningar med bidrag och subventioner. Men inget parti kan lova gemenskap till den ensamme, kärlek till den marginaliserade, eller hopp till den tröstlöse. Det uppdraget har trons folk.