Alexandra sa upp sig och vårdade maken till hans död

Hon var lantbruksarbetare som blev kallad till diakon, men som gav upp arbetet hon älskade för att vårda sin make på heltid. Alexandra Gelland har aldrig varit rädd för att ta i. Men hon vet också att ingenting skulle varit möjligt utan Guds kraft.

Alexandra Gelland tackar Gud för de 48 år hon fått leva hittills. Samtidigt ber hon att nästkommande 48 år inte ska bli fullt lika innehållsrika. Det orkar hon bara inte. Inte minst de senaste åren har tagit på krafterna, efter att hennes man blev halvsidesförlamad i samband med en hjärnoperation 2012. De tre sista åren av hans liv vårdade Alexandra honom ensam på heltid.

Efter att Jöran dog i februari 2020, i sviterna av en lunginflammation, har hon kunnat sammanställa andaktsboken “Med stövlarna på jorden – och blicken riktad uppåt” som nyligen gavs ut på Bornelings förlag.

– När Jöran levde visste jag i stort sett varje minut dygnet runt vad jag behövde göra. Efter hans död fanns inga hålltider kvar. Det har varit läkande att få sammanställa andakterna jag tog fram under tiden som diakon och att få skriva ner nya tankar och reflektioner. Det har blivit en personlig, jordnära bok som jag själv har saknat bland andaktsböcker, säger Alexandra.

De 50 korta andakterna, tänkta att användas av konfirmander, på äldreboendet, eller att läsas hemma under året, genomsyras av stor kärlek till allt skapat. Alexandra skriver om gudstjänstliknande stunder bland skogens lingon, om hur Gud talat genom de glittrande dropparna i ett vattenfall och om den gången då ett omkullvält traktorsläp fick påminna om Guds stora omsorg. Titeln stämmer alltså väl in på författaren - en djur - och naturälskande kvinna som hellre ser möjligheterna än svårigheterna.

Det gjorde hon även den gången hon träffade blivande maken Jöran på en skoterkurs. Han var äldre än henne, hade opererats för cancer i hjärnan och skulle behöva göra det igen. Men Alexandra visste vad hon ville. De delade passionen för friluftsliv och aktiviteter som hör till den jämtländska fjällmiljön, och de blev blixtförälskade.

Alexandra, som så småningom började arbeta som diakon, lockade fram en längtan hos Jöran att fördjupa sin kristna barnatro, något han också gjorde under ett år på Hjälmareds bibelskola. Att Jöran hade en elakartad cancertumör som var svår att operera bort sågs inte som ett hinder för relationen i Alexandras ögon.

– I början hade han svårt att förstå varför jag ville satsa på honom, som var sjuk. “Du skulle kunna få vem du vill”, sa han. Men det var ju det jag fick! konstaterar hon.

2002 gifte sig Alexandra och Jöran.

Medan vi pratar är Alexandra ute på hundpromenad och i bakgrunden hörs upprepande skall när en fyrhjuling passerar. Det är i den lilla byn Böle, med blott nio invånare, som Alexandra har sitt hem. Här vårdade hon sin man under hans tre sista år på jorden.

2012 opererades Jöran för fjärde gången och denna gång avlägsnades hela tumören. Men i samband med operationen skadades hjärnan så allvarligt att han förlorade en stor del av rörelseförmågan och fick svårt att prata. Bara några dagar tidigare hade han klättrat upp på taket för att rensa hängrännan från löv, nu behövde Jöran hjälp med i stort sett allt.

Alexandra tystnar när hon ska svara på frågan hur det blev för henne att plötsligt ha en man som inte kunde göra något på egen hand.

– Jag hade nog inget annat i hjärnan än att försöka stötta och vara en så god hustru som jag kunde i den situation som blev, säger hon efter en stunds betänketid.

– Jag förstod inte vidden av det läkaren sa för att förbereda mig på hur det skulle bli. Jag minns hur jag promenerade utanför sjukhuset och sa till Gud att “Om detta är din mening, så gör något bra av det. Jag accepterar att det blev så här – hjälp mig att göra det bästa jag kan.”

De närmsta åren försökte Alexandra kombinera arbetet som diakon med att vara närvarande vid Jörans sida och sköta kontakterna med kommunen. Men att ideligen behöva försvara rätten till omvårdnad och ständigt bevisa att antalet timmar med hemsjukvård var rimligt, tog på krafterna för både Alexandra och Jöran.

– Osäkerheten över vårdsituationen gjorde att Jöran varje gång åkte rätt ner i källaren. Han kunde säga att det vore bättre för alla om han var död. Det kändes inte värt att hålla på så.

Till sist valde Alexandra att säga upp sig från diakontjänsten, för att själv sköta allt praktiskt gällande Jöran.

I tre år vårdade du din man på heltid. Hur orkade du?

– Det var bara Guds förtjänst, själv skulle jag inte orkat. Ibland när jag kände att jag inte pallade mer tog jag en promenad och sa till Gud att “Nu orkar jag inte mer, nu får du hjälpa mig”. Och han gjorde det, varje gång. Jag lastade av mig det jobbiga, och fick frid tillbaka.

Hur förändrades er relation som makar under den här tiden?

– Ohjälpligt blev det mycket “mamma och barn”. Jag försökte måna om att vi skulle vara man och hustru så mycket som det gick och hitta stunder när livet var så normalt som möjligt, även om det inte var lätt. Han kände sig mer som ett hjälplöst barn än en vuxen man. Men vi kramades och pussades mycket och en favorit blev att ligga bredvid varandra medan jag högläste. Under den här tiden kom vi närmare varandra än någonsin tidigare.

Alexandra återkommer flera gånger genom vårt samtal till att det är i dialog med Gud som hon kunnat fatta de svåra besluten, och att hon har fått den styrka hon behövt i varje stund. Att hon är en person som tycks kunna se möjligheter i det svåra har nog underlättat.

– Relationen med Gud har hela tiden stått över allt annat. Allt jag har fått göra tillsammans med Jöran, har jag gjort inför Guds ansikte, med hans kraft, i samråd med honom, säger Alexandra.

– Jag har verkligen behövt lita på Gud, på en helt annan nivå än tidigare.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.