Andreas lämnade sin familj: Då upplevde han Guds röst mana honom tänka om

Andreas Rydman hade tröttnat på ansvaret och lämnat sin fru och sina tre barn i Sverige. Nu levde han partylivet inom resebranschen och befann sig på ett hotellrum i Dubai. Då hörde han en röst, ord som fick honom att vakna: ”Ställ dig på klippan, nu eller aldrig”.

Det var december år 2007. I en villa i Varberg pågick ett sexårskalas. En hel släkt gjorde sitt yttersta för att pojken som fyllde år skulle få en fin födelsedag. Farmor hade bakat en dinosaurietårta och morbror hade köpt en jättelåda med lego som kunde byggas ihop till Noas ark. Alla var där, utom en av de mest självklara gästerna på kalaset. Sexåringens pappa Andreas saknades.

Några månader tidigare hade Andreas samlat sin familj och deklarerat att han inte längre älskade sexåringens mamma Hanna.

Barnen, då tre och fem och åtta år gamla hade tagit beskedet olika. Mamma Hanna var förtvivlad och en läkare hade skrivit ut lugnande medicin åt henne. Den här dagen ansträngde de sig för att allt skulle vara som ett vanligt kalas, men trots släktens försök, låg sorgen över Andreas svek som ett grått filter över stämningen.

Mot slutet av kalaset orkade Hanna inte låtsas längre. Alla tänkte ju ändå på samma sak. Kanske kunde de samlas i en ring och ta varandras händer en liten stund. Tron på Gud var en självklarhet i den här släkten och Hannas bror satte sig vid pianot. De sjöng en lovsång tillsammans, ord som de sjungit hundratals gånger tidigare och som nu betydde något extra. ”Gud, du är alltid nära mig, ingen förändring finns hos dig”.

Samma kväll, långt borta på ett hotellrum i Dubai låg Andreas sjuk i feber. Eftersom han var hängig hade han inte orkat följa med kollegorna från flygbolaget ut och festa, som han brukade. Feberfrossan fick honom att ställa sig i duschen för att få upp värmen. Ångorna steg i duschkabinen och Andreas slappnade av lite.

Då hörde han en röst. Det fanns ingen annan i rummet, och trots att Andreas aldrig upplevt något liknande tidigare, förstod han direkt att det var Gud som talade.

”Ställ dig på klippan, nu eller aldrig”, löd orden han hörde.

Andreas sjönk ihop i duschen. I efterhand brukar han beskriva det som att han kapitulerade. Det här var början på en lång resa tillbaka.

18 år senare, en solig hösteftermiddag i september 2024 kliver jag in i familjen Rydmans trevliga lägenhet i Täby utanför Stockholm. Andreas har just kommit hem från sitt arbete som säljare inom resebranschen och Hanna har varit på högskolan där hon, efter ett helt liv som scenograf och inredare, börjat plugga till socionom. Deras hem ligger ett stenkast från torget och bara några hundra meter från badplatsen.

– Vi bodde några år på landet i Horred, men vi har kommit fram till att vi tycker om att bo i stan, säger Hanna.

Paret har testat att bo på flera olika platser sedan de träffades. Först i Varberg som nygifta, sedan Uppsala, Horred och nu i Stockholm. När jag berättar att jag bott hela mitt vuxna liv i Stockholm skrattar Andreas lite:

– Då är det dags att flytta lite, som vi har gjort säger han skämtsamt medan han laddar en stor kanna kaffe.

Gått mycket i terapi

Hanna försvinner för att kolla läget med den yngste sonen, femtonåringen, som sitter i sitt rum och pluggar den här eftermiddagen.

I dag har paret Rydman fyra barn, men han är den ende som bor kvar hemma. Deras äldsta dotter flyttade hemifrån för några år sedan och mellansönerna förra hösten. När Hanna kommer tillbaka undrar jag hur de klarar av omställningen med barn som blir vuxna.

– Jag är en person som planerar mycket framåt, så när barnen skulle flytta förberedde jag mig mentalt. Det var en oerhört känslomässig tid med mycket tårar. Andreas är en person som lever väldigt här och nu.

– Jag är den som inte tänker så mycket innan och sedan när det väl händer står jag där och storlipar, säger han och skrattar.

Det känns fritt i luften mellan Hanna och Andreas, som om inget är känsligt. De verkar vana vid att prata om sina olikheter.

– Ja, vi har gått mycket i terapi. Både för enskilda samtal, som par och tillsammans med våra barn, berättar Andreas.

Hanna nickar eftertänksamt.

– Det har varit nödvändigt. Även om vi fortfarande har våra olikheter är vi på många sätt helt andra personer i dag än då, när allt hände, säger hon.

När allt hände. Det är så det här paret talar om den stora kris deras äktenskap gick igenom för snart 18 år sedan. Det är också så de relaterar till den perioden när de talar med sina barn. Trots att Hanna och Andreas har haft det bra tillsammans länge nu, är de noga med att krisen inte ska vara något de skuffar undan.

– Det som hände har hela tiden varit levande hemma hos oss. Det är ett samtalsämne, men inte ett ältande, förklarar Hanna.

– Det blir konsekvenser för alla i en familj när något sådant här händer och då är det viktigt att även barnen förstår att de kan behöva bearbeta saker i efterhand, lägger hon till.

”Jag ville inte längre ta ansvar”

Vi slår oss ned vid köksbordet och Andreas häller upp kaffe åt oss. På ett sätt känns det lockande att stanna här, i nutid. Andreas och Hanna småpratar om hur de känner inför intervjun och Hanna säger något skämtsamt. Andreas drar henne till sig och ger henne en puss på huvudet.

En gång tidigare har deras berättelse delats offentligt. Andreas, som spelat piano och sjungit ända sen han var liten, var en av de kristna musiker som medverkade i tv-satsningen Alla tiders sånger. Där berättade han inför tv-kamerorna om sin äktenskapskris för programledaren Egil Svartdahl.

– Men nu känns det bra att Hannas perspektiv också kommer ut. Hon är så otroligt klok, säger han och lägger en hand på hennes axel.

Tonen är skämtsam, men det märks att han samtidigt menar allvar.

Sedan börjar vi tala om hur deras liv var då, för 18 år sedan, strax innan krisen. Hanna beskriver en intensiv tid när barnen var små och familjen bodde i Uppsala.

De hade flyttat dit för att Andreas skulle gå bibelskola. När bibelskolan var avklarad, startade paret en inredningsbutik som de till en början drev tillsammans. De var aktiva i kyrkan och livet rullade på i snabb takt. Mitt i det öppnades en möjlighet för Andreas att jobba som steward på ett flygbolag. Det var något han alltid drömt om.

– Jag sa att: Det måste du göra. Men ditt nya jobb innebar att jag gick på knäna. Nu skulle jag både driva butiken själv och rodda med tre barn, säger Hanna.

Till en början arbetade Andreas enbart på kortare flygningar, men snart gick det kontraktet ut och han blev erbjuden att ta långflygningar. Det skulle innebära flera dagars stopp i Thailand och Dubai.

– Jag tänkte att det är bättre att du är nöjd, så jag sa okej till det också.

Hanna levde under många veckor i sträck som en ensamstående förälder. Hon hämtade och lämnade barn, drev butik och ordnade matsäckar och utklädningskläder till barnens temadagar i skolan.

– Det kändes som att jag konstant ägnade mig åt att släcka bränder.

Parallellt med det fick Andreas smak på ett helt annat liv. Ett liv han aldrig levt, inte ens som ung. Under de långa uppehållen i utlandet gick han ofta ut med sina kollegor på olika klubbar.

– Det var jätteroligt att vara på jobbet, där var det fest jämt, säger han.

– Och hemma var det ingen fest alls. Jag och barnen blev tvungna att hitta våra egna rutiner för att klara livet. När du väl kom hem blev det nästan som att du störde. Jag kan tänka mig att jag var rätt gnällig, säger Hanna.

– Med all rätt, tänker jag i dag, säger Andreas. Men där och då var det som om jag började simma ut ur bilden liksom. Jag kände att jag inte längre ville ta ansvar. Jag slutade att gå på gudstjänst där jag kunde fylla mig andligt, och fyllde mig i stället med min jobbmiljö, som inte var så andlig.

”Jag grät så otroligt mycket”

Så kom höstdagen då Andreas kom hem från sin jobbresa och hade bestämt sig. Hanna kände att något var fel, men till en början trodde hon att det berodde på tidsomställningen. Hon åkte till butiken, men på lunchrasten ringde hon upp Andreas och frågade vad som pågick. Då kom orden som fick hennes värld att rämna.

– Jag vill inte leva med dig längre, sa han. Jag blev så chockad. Jag hade en annan anställd i butiken den dagen och jag hittade på något om att jag hade kräkts. Sedan åkte jag hem.

När paret möttes upp hemma i köket den eftermiddagen tog Andreas av sig ringen och återupprepade att han inte ville leva med Hanna längre.

– Jag tror inte att jag tänkte så mycket på framtiden. Jag ville bara fly ansvaret.

Hanna var i upplösningstillstånd. Hon ringde sin syster som bodde i Malmö. Systern släppte allt och flög upp till dem. Hon såg till att barnen hämtades den dagen.

Samma kväll berättade Andreas för barnen att han inte längre älskade deras mamma.

– Alla beslut var så omogna och drastiska den där kvällen. Men jag fick liksom inte kontakt med dig. Det var som att du hade en kåpa runt dig. Jag minns att du hade tvättid och gick upp och ned och tvättade. Jag sov med barnen i ett av deras rum.

Andreas håller med om Hannas beskrivning.

– Jag var som en maskin som bara gjorde. Eller som i en bubbla. En bubbla som varade ända tills den där kvällen i december.

Andreas fyller på sin kaffekopp för tredje gången och undrar om han ska sätta på mer. Jag tackar nej.

Det är svårt att få ihop bilden av den femtioårige mannen som sitter mitt emot mig och verkar så ansvarstagande, med berättelsen om den drygt trettioårige mannen som väljer att lämna sin familj för ett partyliv. Hanna håller med mig om att allt känns väldigt främmande i dag.

– Andreas var väldigt flyktig när han var yngre. Men det här hade inte kunnat hända nu. I dag är han väldigt jordad, slår hon fast.

– Ja, jag har jobbat mycket på mig själv, säger Andreas.

– Och jag har också jobbat med mig själv. Jag har blivit vän med mig själv och min historia och jag har blivit mycket självständigare. Vi brukar säga att vi båda mognade väldigt sent.

Dagen efter att Andreas meddelat att han ville lämna Hanna sjukskrev hon sig och tog med sig barnen hem till Varberg, där hennes föräldrar bor. Veckorna som följde var som ett töcken för henne.

– Jag grät så otroligt mycket under den där tiden.

Rösten i duschen ändrade allt

Andreas liv fortsatte med resor och festande. Någon gång åkte han hem till Horred för att träffa sina barn. Treåringen kastade sig runt halsen medan femåringen markerade sitt ointresse för pappan som hade svikit honom. Åttaåringen ansträngde sig för att stämningen mellan alla skulle vara okej.

Sedan reste Andreas iväg igen och fortsatte sitt utsvävande liv i Dubai och Thailand.

Så fortsatte deras liv på var sitt håll fram till decemberdagen då Andreas hörde en röst när han stod i duschen. Ord som fick honom att kapitulera.

När Hanna och Andreas ser tillbaka på händelserna den där decemberdagen, har de räknat ut att klockslaget då familjen i Varberg tog varandras händer och sjöng en lovsång stämmer nästan exakt med klockslaget för ögonblicket då Andreas stod febrig i duschen i Dubai.

– Det låter lite som magiskt tänkande, men för oss blev det stärkande. Ett särskilt tecken på Guds omsorg. Jag behövde något som skakade om mig, där och då.

Det första Andreas gjorde när han klev ur duschen var att skriva ett mejl till sin fru. Morgonen efter sonens födelsedag läste hon det.

”Får jag komma hem?” stod det i mejlet.

Hanna svarade genast:

”Självklart!”

Var det verkligen självklart?

– I dag låter det ju helt sjukt att jag svarade så på en gång. Men min mamma hade varit sträng med att man alltid ska förlåta. Dessutom var jag rädd för att vara ensam. I dag, när jag har lärt mig att värna om mig själv och mitt eget mående, hade jag nog sagt ”Tyvärr, det blir inget”. Men jag är glad att jag sa ja den där gången. Min svaghet blev på ett sätt min styrka, säger Hanna.

Andreas sjukskrev sig från flygjobbet och reste hem.

– Det var otroligt stelt när jag och Andreas möttes igen. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig och jag hade så många skyddsmekanismer. Du var mjuk och försiktig, minns Hanna.

Lång läkeprocess

Andreas förstod att han skulle behöva jobba hårt för att relationen skulle kunna bli hel igen.

– Jag tänkte att vi får väl gå i terapi och treva oss tillbaka till hur vi hade det tidigare.

Men när Hanna och Andreas kom till terapin var terapeuten noga med att tala om för dem att det inte fanns någon väg tillbaka till det som varit. I stället måste de hitta varandra på ett nytt sätt.

De måste lära sig förstå varandra på riktigt. De måste lära sig att se den andres behov, på ett sätt de aldrig gjort tidigare. Men först, menade terapeuten, måste de prioritera Hannas behov efter det som hänt.

– Andreas fick stå ut med att jag kunde ställa alla frågor jag ville, när jag ville.

Hanna minns hur ärlighet in i minsta detalj var nödvändig för henne under den här tiden.

– Jag kunde haka upp mig på småsaker, som att Andreas hade sagt att han skulle köpa en citron och sen inte gjorde det, tilliten var så brusten.

Trots allt som gått sönder hade Hanna inte svårt att förlåta Andreas.

– Förlåta kunde jag, men läkeprocessen var lång, säger hon.

Andreas beskriver hur processen också lett till en förnyad relation till Gud.

– Efter mitt uppvaknande började jag söka mig tillbaka till Gud igen. Jag hade fått se att Gud ser lilla mig, ser lilla oss.

Under många år fortsatte paret att gå till sin parterapeut för samtal. Att lära sig förstå varandra och se den andres behov är något de vill fortsätta jobba på, menar Andreas.

– När vi skulle gå till vårt sista samtal tänkte jag att nu finns det väl inget mer att prata om. Men efteråt kändes det så skönt. Det är fantastiskt när man faktiskt förstår varandra.

– Även när man har det okej finns det fler nivåer där man kan lära känna varandra riktigt, riktigt väl. Men man måste börja med att förstå sig själv, det är en grundförutsättning, lägger Hanna till.

Klockan börjar bli mycket och vi bryter upp från köksbordet för att ta några bilder. Hanna och Andreas blir skrattiga av att posera.

Kanske ser de lite för glada ut på bilderna, tänker jag, med tanke på att deras berättelse börjar i en kris. Men just så är det att möta paret Rydman i dag, det är svårt att ana det som en gång hände. På Andreas vänstra underarm finns en text tatuerad. ”On Solid Ground” står det. ”På stadig grund”.

– För mig betyder det att hålla sig nära Jesus, att ha honom som grund i mitt liv.

Orden som han en gång hörde, klippan han valde att ställa sig på håller än.

Fakta: Hanna och Andreas Rydman

• Ålder: Hanna är 48 år och Andreas är 50 år.
• Bor: I Täby.
• Familj: Fyra barn, varav tre är vuxna och utflugna.
• Gör: Hanna läser till socionom och Andreas är säljare inom resebranschen.

Andreas och Hanna Rydman. (Privat )

Malin Aronsson

Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"