Då ville hon inte välsigna sin make mer: ”Det var inte sunt, som vi levde”

Som tonåring hade prästen Anders-Petter Sjödin två konkreta böner på sitt hjärta: Han ville träffa en spännande fru och han ville leva ett äventyrligt liv. Båda bönerna har besvarats, med råge.

Genom sorgen efter ett barn, utbrändhet och ett flertal utlandsflyttar har Pamela och Anders-Petter stått vid varandras sida. Nu dansar de sin köksdans på en minimal yta och ser fram emot nya strapatser med Gud.

PARTILLE. De mikrade minipajerna med tacosmak är precis klara när vi anländer till husvagnen. Anders-Petter Sjödin, pensionerad men högst aktiv präst, har snabbt ställt om och hämtat upp mig med bil eftersom den tänkta bussen var inställd. När han kliver in genom den smala dörröppningen passar han på att ge sin väntande fru en puss på kinden.

Anledningen till att Pamela och Anders-Petter Sjödin, båda 69 år, bor i en husvagn, är för att de i samband med pensionering sålde villan i Partille. Möbler, kläder och husgeråd, inklusive det privata bibliotekets 5 000 böcker, befinner sig i tre containrar i väntan på en lämplig bostad. Det får ta den tid det tar, makarna stressar inte upp sig i onödan. Även om det kan vara frustrerande att bo så litet, medger Pamela Sjödin-Campbell.

– När jag tittar tillbaka på vårt liv och tänker på alla flyttar vi gjort, så har det ofta behövt gå tre månader innan det ordnat sig med det nya – jag kan se ett mönster. Det innebär ju i så fall att det har gått mer än hälften av tiden nu! konstaterar hon med glimten i ögat.

– Ja, genom hela livet har det nästan alltid funnits någon ”gudigt” i det som sker, och det är precis det vi söker efter och vill vara öppna för, fortsätter maken Anders-Petter.

– Vår radar är på. Vi ska inte armbåga oss fram eller kolla Hemnet hela tiden – det ska kännas som att Gud visar oss vår nästa bostad. Jag tror det är något han alltid vill lära oss: att vänta in hans tajming och vara beroende av honom.

Orädda och avslappnade

Anders-Petter Sjödin lutar sig tillbaka i den väggfasta soffan som löper runt husvagnens nätta matbord. Man skulle kunna beskriva honom som en blandning av Indiana Jones och Tomas Sjödin – en pastoral äventyrare, som älskar att undervisa utifrån Bibeln, och som inte drar sig för att leva i annorlunda miljöer för att möta människorna där. Pamela å sin sida brinner för själavård och har en omsorg och en oräddhet som tycks få andra att slappna av och öppna sig.

Tillsammans har de lett konfirmandgrupper, levt som missionärer i Tanzania, studerat teologi och familjeterapi i USA och startat Alphagrupper i Sverige. Under 1990-talet blev Anders-Petter Oasrörelsens första inspiratör och på 2000-talet var han med och startade två nya samarbetskyrkor mellan Svenska kyrkan och EFS – församlingar som växte under hans ledarskap: Furulundskyrkan och Öjersjökyrkan.

De kallar tillståndet de just nu befinner sig i för ”transithallen”, och där har de varit många gånger förut. Det blir en tid att öva sig i tillit på Guds trofasthet, och påminna varandra om den när uppgivenheten och frustrationen kommer, för det gör den.

– Men jag har sagt ”Gud, jag orkar inte, jag är för gammal för det här!”, skrattar Pamela, som ändå gläds över att som pensionär nu få betydligt mer tid för barnbarnen som bor i närheten.

Makarna berättar om en ”dans” de gör när de ska passera varandra på den lilla ytan mellan mathörnan, toaletten och sovalkoven. De håller om varandra och tar ett par snurrande danssteg i farten. Köksdansen visar sig vara ett återkommande inslag i den äktenskapliga vardagen, inte bara för att på ett smidigt sätt kunna ta sig förbi varandra i husvagnen.

– Det finns förstås flera saker som gör att man håller ihop, men från mitt perspektiv är det bland annat att vi under större delen av våra 45 år tillsammans har haft ”dejt” varje fredag. Att vi haft det som bas – en stund då vi äter gott, går ut en sväng, ser en film, dansar i köket, eller vad vi nu hittar på – det är värdefullt.

– Jag menar: vi planerar upp allt annat som rör våra liv, varför ska vi inte planera det viktigaste? säger Anders-Petter.

Pamela konstaterar att de redan tidigt upptäckte att båda har fysisk närhet som sitt främsta kärleksspråk. Det har varit, och är, ett viktigt kitt i relationen.

– Vi har alltid gosat mycket, det har räddat oss. Och då menar jag gosa, inte ha sex – ja, det har vi också, men det viktigaste har varit närheten. Sådant frigör hormoner så att man verkligen känner ”Jag älskar dig!”.

Blev hennes guide

Anders-Petter och Pamela träffades första gången på en yta ännu mindre än den husvagn vi befinner oss i – nämligen i en telefonkiosk. Pamela hade som ung vuxen fått möjlighet att lämna storstaden Los Angeles där hon växte upp, för att studera vid lärosätet Uppsala.

I telefonkiosken möttes de, och efter det var Anders-Petter inte sen att erbjuda sig som guide åt den nyinflyttade amerikanska flickan.

– Vi var ”made for each other”, konstaterar Pamela medan vi hugger in på pajerna.

– Och han var ju så himla snygg! Jag tänkte att han måste se hur jag bara gapar. Han tog mig ut för att visa mig runt, han berättade och pekade – ingen hade gjort något sådant för mig förut! ”Han måste verkligen gilla mig”, tänkte jag.

– Men så förstod jag att han hade en flickvän.

Pamela blev förvånad och ledsen när hon fick veta att det fanns en annan.

– Visserligen hade han enbart varit en gentleman som visade en utlänning gästvänlighet, men jag var förkrossad över nyheten. Gamla trauman från min uppväxt gjorde sig påminda och jag kände mig övergiven.

Men trots en minst sagt snöplig start, så blev de senare ett par. Och trots deras kontrastrika uppväxter. Medan Anders-Petter levt ett tryggt och fritt liv i Ångermanlands hisnande natur, där föräldrahemmet bjöd på intellektuella samtal, hästar och hög arbetsdisciplin, föddes Pamela i LA, med en mamma som var psykiskt sjuk.

Som barn blev Pamela både fysiskt misshandlad och tvingad att ta ett orimligt stort ansvar för hushållet. När mamman tog livet av sig övergav pappan de fyra barnen och Pamela lämnades kvar med ansvaret för bland annat en sexårig lillebror.

Det var i samband med att hon som 22-åring mötte sin blivande make som hon kom i kontakt med den kristna tron för första gången. Omvändelsen blev minst sagt dramatisk.

Medan Anders-Petter studerade färdigt i Uppsala reste Pamela ut i Europa. Hon hamnade i den grekiska hamnstaden Pireus, desillusionerad, med barndomens trauman i bagaget. Där, på en klippavsats, beskriver hon det som att ett själsligt mörker kom över henne. Döden kändes vid det tillfället både lockande och skön. Men efter att Pamela utmattad somnat på stranden nedanför klippan, väcktes hon på morgonen av ett gäng ungdomar. De visade sig tillhöra den kristna organisationen Youth with a mission (YWAM) och bjöd in henne till ett kvällsmöte. På samma klippa där hon bara timmar tidigare övervägt att avsluta sitt liv, fick hon möta Guds kärlek på ett högst påtagligt sätt.

Händelsen beskrivs i Anders-Petters nyutgivna bok Guldtråden – en äventyrares väg till Gud (Libris). Även Pamela skulle någon gång vilja skriva en bok om sitt liv, säger hon.

– Gud mötte mig, mitt i mina självmordstankar, och sedan dess har han vandrat vid min sida.

Vill förvalta gåvorna

Den gemensamma kärleken till Jesus har sedan dess fått ta många konkreta uttryck. Den har fört dem till undangömda byar i Tanzania, USA:s storstäder och till mängder av ungdomar i svenska församlingar. Anders-Petter konstaterar att man bara kan ge det lilla man har – det är Gud som förmerar och gör att det blir ringar på vattnet.

De gifte sig 1981. Efter tjugo år som gifta ordnade Sjödins en äktenskapsförnyelse, i Kalifornien, på Anders-Petters favoritstrand Laguna Beach. Han beskriver hur vackert det var när solen sjönk i Stilla havet, den ljumma vinden rasslade i palmträden och hur de båda sönerna fanns på plats och bad för sina föräldrar. Det var ingen kris som föranledde ceremonin, även om de haft sin beskärda del av sådana, något vi återkommer till.

– Det finns förstås flera saker som gör att man håller ihop, men en sak jag hållit fast vid är att jag aldrig ens laborerat med tanken på skilsmässa, det har inte funnits i min hjärna, säger Anders-Petter.

Pamela lägger handen på sin makes arm:

– Jag tänkte på skilsmässa en gång, kanske var det i samband med att du jobbade så mycket, men så tänkte jag, ”Nej det går ju inte, alla konfirmander som vi är förebilder för”. Så då tänkte jag i stället att jag kunde anmäla mig som frivillig för FN och åka ut med dem.

Makarna skrattar tillsammans.

Lilla dottern dog i magen

I sorg och glädje, i nöd och lust har de stått samman. Något av det svåraste hände 1990, i Tanzania där familjen då var utsända som missionärer. Pamela väntade familjens tredje barn, efter flera år av längtan, men drabbades av havandeskapsförgiftning. Den lilla flickan, Sara Elisabeth, dog innan hon hann födas, och samtidigt var även Pamela nära att förlora livet. En mycket dramatisk och traumatisk händelse, som tog lång tid att återhämta sig från.

Makarna valde att begrava sin dotter i Afrikas röda jord, på en tysk missionärsgravplats nära sjukhuset. Anders-Petter och de två sönerna Robert, 9 år och David, 7 år, målade kistan och ett träkors med svenska sommarblommor innan begravningen hölls. Pamela var så svag att hon fick bäras dit på bår och ligga ner genom hela akten.

Efteråt hände något som ingen av dem skulle glömma. Tre personer, oberoende av varandra, hade skrivit ner samma bibelord, på tre olika språk, och kom för att ge dem till familjen Sjödin. Orden var hämtade från Jeremia 29 och löd: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, för att ge er en framtid och ett hopp.”

Guds omsorg återigen. För Anders-Petter blev bibelorden direkt ett bevis på den. Det var inte Gud som tagit livet av Sara, men Gud kunde använda det mörka, det kände han sig trygg i.

– Jag sa det till en person, att jag tänkte så, och han blev jättearg! ”Han kan inte använda det här!” Men det gjorde han ju: du kunde påbörja ett kvinnoarbete som pågick i många år, säger han till Pamela.

– Ja, men då när det hände, när vi förlorade Sara, då ville jag bara ge upp. Jag sa till Gud att ”Nu är du dum, hur kan du göra så här?” Jag ville inte leva, så kändes det. Allt kom tillbaka, det blev för svårt, säger Pamela.

Kom närmare kvinnorna efter förlusten

Men efter fem, sex månader, i samband med att hon återfick sina krafter, kom ljuset så sakteliga tillbaka. Pamela började få kallelser ut till byarna. De afrikanska kvinnorna såg på henne på ett nytt sätt efter det som hänt.

– De sa till mig att ”Du har förlorat ett barn, precis som vi, och du har begravt det i vår jord. Gud har någonting att säga till oss genom dig, du är säkert en profet”. Så jag fick prata om den dramatiska förlossningen, hur arg jag varit på Gud och att han verkar vilja använda mig, i allt detta. Vi fick be för var och en av kvinnorna och det var helt otroligt. Jag förstod att Gud använder precis allt och kan förvandla det till något positivt. I stället för att jag skulle gå och känna smärta hela livet fick jag ett nytt uppdrag.

– Jag förstod när jag kom ut till byarna, hur Jesus kom ner till jorden för att bli en av oss och uppleva vår smärta. Just då var jag en av dem och jag hade fått en ingång som jag annars inte hade kunnat få. När man är i vår ålder ser man också mer och mer hur allt samverkar. Som min barndom till exempel – det finns mycket jag hade velat vara utan, men den har samtidigt gjort mig till den jag är i dag.

Anders-Petter:

– Han har varit trofast hela livet. Skulle han plötsligt sluta vara det och låta oss klara oss själva? Det finns ingen anledning till att tappa modet. Men att vara mitt i det svåra är ju alltid knepigt. Man släpper taget om den ena trapetsen och hänger i luften innan man får tag i nästa. Det är ”agasamt”, ett fint ord på jämtländska. Gruvsamt, men inte hopplöst.

Ville inte välsigna sin make

Kanske var det i samband med att Anders-Petter arbetade som inspiratör för Oasrörelsen under första halvan av 1990-talet som Pamela började fantisera om att dra ut till krigsfronten?

Det blev nämligen en mycket tuff tid för äktenskapet, där Anders-Petter var ute på ständiga resor över landet och i grannländerna, medan Pamela blev hemma i Jämtland med de två sönerna.

Ett sådant upplägg, om det får pågå under lång tid, riskerar att leda både till obalans och bitterhet.

– Det var en svår tid. Du blev fartblind och du hade ingen som kunde hjälpa dig med ditt schema. Vi bodde ju i Jämtland, så när du åkte ner till Skåne passade du på att besöka fler ställen längs vägen, säger Pamela och vänder sig mot mig med utslagna armar:

– När han kom hem var han urlakad, och mitt jobb blev att packa ihop honom och sedan skicka ut honom igen.

En dag när Anders-Petter som vanligt stod i hallen redo för avfärd – den gången skulle han bara till Kramfors – ville Pamela inte be för honom som hon alltid brukade göra.

– Jag sa ”Du kan väl i alla fall välsigna mig?” och du svarade att du inte kunde det. Jag blev chockad och bara gick och satte mig i bilen. Jag kunde inte släppa det, säger Anders-Petter.

– Ja, det var jättetufft att göra så. Ibland stänger Gud dörren väldigt hårt, men jag kände att det inte var sunt så som vi levde. Varför ska jag välsigna något som är osunt? Jag kände mig som Aron som håller upp Moses händer – så fort hans armar började sjunka fick han hålla upp dem. Det var tungt för mig, jag blev ju ensam som förälder.

Jobbet som Oasrörelsens första inspiratör upptog så mycket tid att deras äldste son Robert, då femton år gammal, skrev ett brev till styrelsen för Oas. Det löd:

”Jag vet att det är pappas kallelse att predika. Han är bra på det. Jag tror att arbetet med Oas är rätt, men jag skulle väldigt gärna vilja att pappa var hemma mer. Kan du hjälpa mig med det?”

När brevet lästs upp på styrelsemötet blev det tyst i rummet och sedan fick Anders-Petter hjälp att stryka uppdrag ur sin kalender.

Lämnade landet

En annan ögonöppnare från den tiden var när en engelsman, med liknande tjänst som den Anders-Petter hade, pekade på honom under en gemensam konferens och sa: ”You have a Messiah complex” (Du har messiaskomplex).

– Det var hårt sagt, men han hade väl rätt på sätt och vis. Det var inte så att jag tänkte att Gud behövde min hjälp för att få det gjort, men jag kommer från en familj där alla var duktiga på sina saker och där man arbetade till dess det var klart. Det blev gränslöst för mig.

Kort efter den uteblivna välsignelsen i dörren blev Anders-Petter utbränd och sjukskrevs för första gången i sitt liv. Familjen valde strax därpå att bryta upp och flytta till USA. Där hoppades Anders-Petter att han snabbt skulle återfå krafterna och kunna ”hoppa upp i sadeln” igen. Riktigt så blev det inte. Men åren i Kalifornien blev lärorika – inte bara genom de studier som de båda vuxna ägnade sig åt – det blev också många tillfällen att lita på Guds och människors hjälp. Och den kom, ofta precis i rätt tid.

Anders-Petter har varit försiktig med att lyfta fram för många ”ekonomiska under” i boken – han ville inte riskera att uppfattas som framgångsteolog. Men när vi kommer in på ämnet vill han berätta om ett av dem. En bil – en ”royal blue” Lincoln Continental – som såg ut som en presidentbil, fick de på outgrundliga vägar plötsligt råd att köpa. Motorn på bilen skar sönder, bara ett ynka kvarter innan bilförsäkringen skulle upphört att gälla.

– Det var precis på håret! Men vi fick en helt ny motor och när jag sålde den i Sverige flera år senare fick jag mer betalt än vi hade gett för den i Washington. Det finns många liknande berättelser.

Pamela berättar att hennes pappa, som så småningom återtog kontakten, undrade var de fick pengar ifrån. Tiggde de, eller hur hade de råd att resa så mycket och bo på olika platser? Hur kunde andra människor veta vad de behövde?

– Jag svarade honom att ”det är bara Gud”, men det trodde han inte på.

Anders-Petter menar att om Gud vill att man ska vara på en viss plats, och man väljer att lyda, då ser han också till att man får det man behöver.

– De tre åren i USA var initierade av Gud – han öppnar dörrar, och kan stänga dem med.

Pajerna är uppätna, bullarna likaså, och Pamela har öppnat fönstret i taket för att låta frisk luft strömma in i husvagnen. Anders-Petter plockar fram sin mobil för att visa ett klipp innan jag ska ta bussen. Det är filmat i september och föreställer Pamela som, mitt i en bilkö utanför färjeläget på Öckerö, ställer sig på gatan och spontandanser persisk dans med en iransk kvinna. Hans Facebookinlägg har fått flera likes och kommentarer. Återigen – en dans mitt i livet – som skänker glädje både mellan makarna Sjödin, och till deras omgivning.

Fakta: Sjödins

• Anders-Petter, pensionerad präst, Pamela, pensionerad psykoterapeut.
• Båda är födda 1955.
• Gifte sig 1981.
• Bor i Partille.
• Har två söner, Robert och David, svärdöttrarna Anna-Clara och Viktoria, en extra dotter Flora och tre barnbarn, Elsa och Edith, sex år och Joel 1,5 år.

Guldtråden av Anders-Petter Sjödin (Pressbild)

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.