Han kommer alltid för nära i kyrkan och gör kvinnor illa till mods

Jag är en kvinna i 40-årsåldern som är medlem i frikyrkoförsamling som jag älskar. Men där finns en man, som är i samma ålder som mig, och jag upplever att han har problem med andras fysiska gränser. Jag tror inte att han är medveten om det, och jag tror inte att han menar att flirta, men han kommer liksom alltid för nära. Han står nära när vi pratar och han ska alltid kramas när man ses, även i gudstjänstrummet. Jag skulle nog kunna stå ut själv, men jag vet att andra kvinnor i kyrkan känner likadant och nu har det börjat pratas. Hur ska jag göra? Det känns otroligt svårt att ta upp detta med honom. / En som vill göra rätt

Terapeut Christina Halldorf svarar:

Du beskriver en situation som faktiskt ganska många brottas med. Det är vanligt att människor föredrar att spara kramarna till den mer intima sfären, den som innefattar familjen och de allra närmaste vännerna. Flera uttryckte en viss lättnad under pandemin, för att man då inte behövde hantera oönskade närhetssituationer.

Det är inte bara i kyrkan man förutsätts vilja ha och ge en kram till den man möter, utan det förekommer både på arbetsplatser och i olika privata sammanhang. Kanske blir det extra komplicerat i kyrkan, som i ditt fall handlar om en varm frikyrkoförsamling? Man strävar ofta efter en familjär känsla i gemenskapen, där vi också med kroppsspråket vill visa att vi bryr oss om och tycker om varandra. Kanske blir det då extra svårt att ta ett steg bakåt när någon vill ge en kram?

Vi föredrar olika fysiskt avstånd till varandra. Någon tycker det bästa är att få vara tätt intill och upplever att just det signalerar trivsamhet och gemenskap, men de flesta av oss verkar vara mest bekväma med ungefär en armlängds avstånd till den vi pratar med. Men i just hälsningssituationen kommer vi närmare, och ofta är det en kram som blivit kutym. Men ett tryggt och varmt handslag skulle för många kännas betydligt bättre.

Om man är ”en kramare”, hur ska man veta vad den man har framför sig föredrar? Den som är snabb och sträcker fram sin hand, visar vad som är önskvärt. Men det respekteras inte alltid, för ”kramaren” kanske tänker att den personen snarast verkar behöva en extra värmande kram. Om man vet med sig att man inte är så bra på att läsa av andras subtila signaler, är det klokt att faktiskt fråga om en kram är ok. Det förutsätter förstås att den som svarar är ärlig.

Att förändra ett hälsningssätt som man godtagit under lång tid kan vara ganska grannlaga. Den som hälsar med en kram, vill ju i allmänhet bara vara vänlig. Så ska man avböja utan att såra, behöver det göras med både värme och känslighet. Kanske genom att hinna först med att ta i hand eller lägga en hand på hans (eller hennes) axel och säga något i stil med: ”Jag har inte sagt det förut, men jag gillar verkligen bäst när vi hälsar så här på varann. Hoppas att det är okej med dig, för jag vet ju att du är mycket mer kramig än vad jag är.”

Vi gör dock i allmänhet inte så, utan de flesta väljer att ”stå ut”, för man vill inte verka tråkig eller avvisande. Men hos er har det

nu börjat pratas om att flera blir obekväma av att han kommer för nära. Kanske har någon fått andra vibbar av beteendet, än att det bara handlar om vänlighet? Det där pratet bidrar inte till att förbättra något, även om det kan vara värdefullt att höra att man inte är ensam om att uppfatta en situation på ett visst sätt.

Det är trots allt bättre och mer juste, om ett par av er, var för sig, tar upp med honom att ni upplever att han kommer lite för nära. Det är alltid bäst om det är personer han har förtroende för och som gillar honom, så att samtalet blir ett vänskapligt råd, inte en kritik. För generellt för oss människor är att det är rätt tufft att höra att det vi tänkt som en fin gest har uppfattats precis tvärtom.

Malin Aronsson

Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"