Jag får panik av bröllopsplanerna - Kan vi inte förbli sambo?

Jag är snart trettio och är sambo med en kille jag verkligen älskar. Jag är uppvuxen i kyrkan, men jag har alltid tänkt att jag vill bo ihop med den jag ska gifta mig med, innan jag gifter mig. Jag vill känna mig säker och det har varit samma för honom. Nu har vi bott ihop i fem år och jag borde väl känna mig redo nu. Men när min partner börjar prata om att planera bröllop får jag ändå panik. Jag tror på äktenskapet, jag tror på oss och vill inte leva med någon annan, men det är något med själva giftermålet som stressar mig. Hur ska jag tänka? / M

De flesta beslut vi fattar i livet sker så successivt, att vi knappt märker hur det går till. Vi kommer inte så ofta fram till de stora skiljevägarna, där vi i stunden måste besluta åt vilket håll vi ska gå. Det gör att när de tydliga, kanske livsavgörande, besluten kommer kan de kännas ödesmättade och nästan skrämmande.

Under hela livet tar vi en mängd “smygbeslut”, vi väljer ett slags “öppet köp” för att testa om något funkar, när det gäller utbildning, bostad och samboende. Vi tänker att vi då har möjlighet att enkelt ändra oss om det inte känns bra eller rätt. Och det kan förstås ha ett värde. Men, som de flesta som provat vet, är det inte så enkelt att avbryta en påbörjad väg, det är snarare ett av de svårare beslut vi har att fatta. Vare sig det handlar om att avbryta studier, säga upp sig från ett arbete eller avsluta en samborelation, så är det i allmänhet en missräkning. Man hade hoppats och föreställt sig något annat. Så de tydligaste beslut vi fattar tycks ofta vara de negativa, när vi säger nej till att fortsätta på den väg vi börjat gå.

Med det i åtanke kunde man tro att det positiva valet, ett ja till att fortsätta framåt på den inslagna vägen, vore enkelt och naturligt. Men för många, precis som för dig, är det oerhört laddat att uttala löften som sträcker sig långt in i framtiden. Livslångt in. Långt utanför den känsla av kontroll vi har vant oss vid med hjälp av “korttidslöften”. Kanske finns också en naturlig rädsla för att inte kunna leva upp till löftena om att älska i med- och motgång. Nöd och lust.

Rädslan för att misslyckas, när man inför alla lovat något så stort, kan bli till ett hinder man inte själv förstår sig på. För man vill ju faktiskt inte något annat. Ändå väcks en känsla av att vägen framåt plötsligt slutar i ett stup. Det som varit lite av en lek blir nu allvar. Riten markerar en övergång mot självständighet, vuxenhet och ansvar - och en överlåtelse till kärlek.

När tankarna skenar in i framtiden och målar upp ett katastrofscenario av något slag, försök hålla dig kvar i nuet. Finns det något här som väcker oro? Nej, relationen du beskriver verkar trygg, han är den du vill leva och förhoppningsvis bilda familj med. Så vore det inte något tal om bröllop skulle ni bara fortsätta som idag. Med ett dagfördag-löfte om kärlek och trohet. Så varför då krångla till livet med ett bröllop eller en vigsel? Vad är poängen? Du skriver att du tror på äktenskapet. Då bär du det bästa svaret på den frågan inom dig. Det finns förstås flera svar. En del praktiska/juridiska, andra beskriver en vilja och längtan att ge sig hän i tillit till en annan människa och några talar om värdet av att få sin relation välsignad och bekräftad. Till det kommer värdet av tydligheten som ett skydd, en trygghet. Den säger “min vän är min och jag är hans” till omvärlden. Som brudens sång i Höga visan.

När man som du vet att det man vill är något gott, men samtidigt är rädd, finns det egentligen bara en sak att göra. Det är att samla det mod man har och ta det steg man vill. Det är inget stup där, det är bara något som rädslan skapar. Det är samma väg som du redan går på. Men ändå alldeles ny och vacker.

Christina Halldorf

Christina Halldorf, legitimerad psykoterapeut med existentiell inriktning, svarar på Dagenläsarnas relationsfrågor.