Vänskap med någon av motsatt kön: Så tänker kristna ledarna

Frågan huruvida kyrkliga ledare kan ha nära vänner av motsatt kön är mer komplex än vad den först verkar. Medan en könsseparatistisk hållning för vissa framstår som förlegad, närmast misogyn, betraktar andra den som ett skydd för såväl äktenskap som för ledaren själv.

Jag minns när jag var hemma på middag hos ett nygift, heterosexuellt kristet par. De berättade att de från och med nu inte tänkte träffas enskilt med någon av motsatt kön. Som ett sätt att hedra sitt förbund och inte utsätta sig för onödiga risker.

Samma sak sa en äldre kyrklig ledare som jag mötte häromåret. Han hävdade att platonisk kärlek mellan vänner förr eller senare leder till sexuell attraktion och hade därför valt att inte umgås på tu man hand med andra kvinnor än sin fru.

Kanske var han inspirerad av Billy Graham? tänker jag nu. Den påpassade evangelikala megapastorn, som reste i hela världen för att predika, formulerade på 1950-talet tillsammans med sina närmaste medarbetare The Modesto Manifesto, som vanligtvis hänvisas till som The Billy Graham Rule. Den går bland annat ut på att manliga kyrkliga ledare avstår från att tillbringa ensamtid med kvinnor. Syftet är att undvika frestelser, likväl som ryktesspridning och anklagelser om sexuella övertramp.

Enligt egen utsago gjorde Billy Graham enbart ett undantag från sin egen regel: När han, efter att ha blivit övertygad om att mötet skulle ske i ett öppet rum, gick med på att träffa Hillary Clinton.

Simon Holst, pastor i pingstförsamlingen Bet: L i Skövde och Götene, säger att Billy Graham alltid funnits i bakhuvudet som ett exempel att följa. Sedan många år har han själv glasdörr in till sitt kontor och försöker undvika att åka bil, eller umgås avskilt, med andra kvinnor än sin fru.

– Det handlar om att sätta upp gränser. När man jobbar mycket tillsammans kan känslor utvecklas, och då fungerar ramarna som ett skydd, både för att själv inte frestas och för att inte bli anklagad för saker som man inte har gjort. Jag är inte lika strikt som Graham var, och kan göra vissa undantag: till exempel med kvinnliga ledare i kyrkan som jag har känt länge eller om det är en kvinna som både jag och min fru är vän med. Men jag har också funderat på om det verkligen är klokt.

– Vi har sett lite för många ledare som faller för att det inte skulle kunna hända mig också. Då kan man inte balansera på kanten och tro att man inte kan falla dit.

Men bara för att man träffar någon av motsatt kön behöver man ju inte vara otrogen?

– Nej, man ska inte överspela, men inte heller vara naiv. Vi måste vara uppriktiga med vår egen och andras svaghet. Man kan inte veta vad den andra personen känner.

Simon Holst menar också att det är viktigt att vara vaksam på kroppsspråk, närhet och smicker.

– Jag är absolut inte rädd för att möta eller umgås med kvinnor, men det finns ju grader i uppmuntran till exempel. Och jag är personligen ingen som kramar alla hejvilt. Just fysisk beröring kan väcka känslor väldigt snabbt, både hos män och kvinnor.

– Sedan kan det ju vara lite olika från fall till fall. Med vissa människor kan jag ganska snabbt känna att det är en person jag inte bör träffa ensam. Då kan man ju be sin fru eller någon annan att vara med.

Eleonore Gustafsson är, precis som Simon Holst, pastor inom pingströrelsen. För några år sedan mötte hon norska teologistudenter på Sverigebesök och blev förvånad över med vilken självklarhet de framhöll fördelarna med The Billy Graham Rule. Själv såg hon uppenbara problem: Hur skulle kvinnor i ledarposition få tillgång till det erfarenhetsutbyte och teologiska samtal som framför allt förs mellan män om de aldrig kunde träffa en man på tu man hand? I en krönika i Dagen eftersökte hon fler manliga kristna ledare som vågade ha en kvinna som adept.

– Vår kristna tro är ju framför allt något som ska levas i vardagen. För att lära av varandra behöver vi umgås och komma nära. Det fungerar inte att mötas på distans, utan man kanske också måste äta middag ihop eller ta en promenad, säger hon nu.

– Om en pastor inte vågar ha enskilda samtal med någon av det andra könet tycker jag att man är olämplig som ledare. Jag har hört pastorer säga: ”Men jag är svag”. Men då funderar jag: Hur ska den som inte kan kontrollera sin egen kropp kunna leda Kristi kropp?

Eleonore Gustafsson har däremot fått kämpa med sin egen brist på mod, medger hon. Som ogift kvinna har hon dragit sig för att fråga gifta män om de vill gå ut och äta lunch, även om intentionen har varit att ha teologiska samtal för att utvecklas som pastor.

– En del ser det som moraliskt olämpligt, vilket gjort mig nervös inför att fråga.

De senaste åren har vi sett kristna ledare falla. Kan inte det vara ett skäl till att ha en tydligare regel för sig själv?

– Billy Graham-regeln förhindrar egentligen varken otrohet eller ryktesspridning. Otrohet kan ju börja redan i hjärtat. Och jag tror inte heller att man bör tänka på sitt rykte, det gjorde inte ens Jesus. Han umgicks med kvinnor, trots dåtidens hederskultur.

Emma Audas, som är präst och stiftsadjunkt i Linköpings stift, skrev nyligen en krönika i Dagen där hon uppmuntrade till mer vänskap mellan könen. Hon är själv gift med teologen Patrik Hagman, men har också flera nära manliga vänner. En av dem går hon ut och äter middagar med eftersom de båda uppskattar ”fine dining”.

– För en del är det otänkbart att sitta så, i ljuslågans sken, tillsammans med någon som inte är ens man. Men inte för mig. Att ha intressanta samtal är mitt sätt att umgås med vänner. Och självklart finns det både män och kvinnor som jag vill ha det med.

– Sedan skulle vi ju inte åka på spaweekend ihop...

Emma Audas säger att det faktum att hon är gift, är befriande i relation till andra män.

– Det finns liksom ingen fundering kring vad vi håller på med. Och dessutom litar jag och Patrik på vår kommunikation. Så fort det skulle uppstå en fråga, skulle vi prata om det.

Hur ska man tänka som kyrklig ledare?

– Vi kan inte leva ett liv som handlar om att undvika all risk, för det finns ju risker med allt! Det finns risker med att inte ha vänner av motsatt kön. En sådan risk är att närvaron av kollegan av motsatt kön blir mer laddad än vad den skulle behöva vara. Om man som kyrklig ledare alltid får en laddad relation till någon av motsatt kön, tycker jag att man borde stiga åt sidan. Då ska man inte vara ledare.

Emma Audas menar att sättet man tar sig an relationer egentligen handlar om självkännedom, om att lita på sitt eget omdöme.

– Om man inte litar på sig själv kanske man ska ha regler. Men man behöver inte se dem som ideal för alla och utgå från att alla fungerar som en själv.

Gita Andersson har varit präst i 45 år och gift i 47. Under sin tid i Kummelby kyrka i Sollentuna arbetade hon nära prästen Staffan Stadell och organisten Christer Wallström och beskriver att de blev som hennes bröder. Av andra kallades trion för ”de tre musketörerna”. Nu säger Gita Andersson att det har varit berikande att samarbeta med män och att deras gemensamma fokus på kyrkans uppdrag fungerat som ett skydd mot ”konstigheter som kan smyga sig in”. Däremot har hon varit noga med att inte umgås med män på fritiden.

– För mig är äktenskapet heligt, och genom åren har jag märkt att överlåtelsen till min man gör att vår relation fördjupas och blir till välsignelse. Men överlåtelsen kräver också något av oss.

Utesluter överlåtelsen att ha manliga vänner?

– Om man är trygg med var man står och överens med sin respektive om att det är okej att umgås på tu man hand med någon av motsatt kön, behöver det inte vara några problem. För egen del har jag valt att inte ha manliga vänner, utöver de jag arbetar med.

Varför inte?

– Det har nog främst inte funnits tid till det. Men vi vet också att djupa vänskaper kan innebära frestelser, säger Gita Andersson som känner till flera par som har separerat till följd av att en av dem har träffat någon ny i ett kyrkligt sammanhang.

– Som kyrklig ledare kan man nog vara extra utsatt. Men jag tror att man är mer hjälpt av handledning och själavård än av regler.

Även om Simon Holst, Eleonore Gustafsson, Emma Audas och Gita Andersson kommer till olika slutsatser om hur reglerade våra vänskapsförhållanden bör vara, är de överens om att att det är bra att vara uppmärksam på sig själv och hur man relaterar till andra. Egentligen är nog frågan “Kan kyrkliga ledare ha nära vänner av motsatt kön?” felställd. Det är klart att de kan. Frågan är bara hur de relationerna ska se ut.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.