Pensionärerna är vår tids ”backpackers”

– Gå en pilgrimsvandring och rannsaka dig själv! Det rensar själen! säger Maja entusiastiskt.

Hon har nyss fyllt 89 år och pilgrimsvandringen gjorde hon för elva år sedan när hon var ung och rask. Men trots att både hon och maken Jan varit flitiga resenärer hela sitt liv så utmärker sig just den här resan till Santiago de Compostela som en av de mest minnesvärda.

– Att få vara ensam och vandra med sina egna tankar så högt upp bland molnen – och att få ha sin dotter med sig – ja det var helt fantastiskt, säger Maja.

Två föreläsningar om pilgrimsvandrande hade väckt hennes intresse.

– Jag blev så fascinerad av det som berättades men tänkte att jag nog var för gammal, berättar Maja.

Efter att ha rådfrågat en av föreläsarna samlade hon ändå mod – och flög med dottern Eva ner till Spanien. Redan när de klev av flyget i Bilbao förstod hon att hon fattat helt rätt beslut.

– Jag såg bergen skifta i de mest fantastiska toner av guld och rött, och det var som om hela själen lyftes. Man ville bara gråta, så vackert var det, säger Maja.

Något boende hade de inte bokat men det bekymrade inte en världsvan resenär som Maja.

– Vi tog Gud i hågen och änglarna med oss, säger hon och skrattar.

Och är det något som blir tydligt för pilgrimsvandrarna längs vägen så är det just medmänniskors vänlighet och hjälpsamhet. Under den totalt två veckor långa resan fick Maja och Eva se många exempel. De fick tips om boende och transporter, bjöds på mat och fick många gånger gå före i kön på härbärgen längs vägen.

– Jag var ju den enda i min ålder och det visade sig vara en fördel att vara så gammal, för vi fick alltid förtur, säger Maja.

Redan den första dagsetappen i 33 graders högsommarvärme blev minnesvärd. Framåt kvällen nådde de fram till ett kloster i Leon som brukade ta emot pilgrimer. Eva och Maja fick plats i en stor sal tillsammans med ett 20-tal andra pilgrimsvandrare. Kvällsmat med aprikoser och vatten, andakt med nunnorna och ett oväntat uppvaknande med kackerlackor som kröp längs golvet.

– Men morgonen var helt fantastisk med svalorna som flög där utanför och storkar som klapprade med sina näbbar, berättar Maja.

Det blev tidiga mornar för att man skulle hinna komma en bit på vägen innan värmen blev för svår. Och nog var det en vandring som kändes i kroppen med värkande lårmuskler och fötter.

– Ja det var inte klokt, jag var så trött och tänkte, vad har jag gett mig in i. När vi kom över en gammal bro tänkte jag att nu hoppar jag i, nu orkar jag inte mer. Men när vi hade bara ett litet stycke kvar kom en ung man och tog min ryggsäck, berättar Maja.

Det hände flera gånger att ungdomar erbjöd henne hjälp.

– Att få möta en sådan vänlighet, särskilt från de unga, det är ju helt otroligt.

Och naturupplevelserna där uppe på 1500 meters höjd var ändå värda all trötthet, menar Maja.

– Ljuset, den rika floran, färgerna och dofterna… Och att få dela mat med de andra pilgrimsvandrarna i små trädgårdar intill härbärgena. Alla delade med sig, vi var som en hel stor familj, berättar Maja.

I mer än tusen år har pilgrimer vandrat längs El Camino mot Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Många går den långa vandringen för att söka Gud, andra gör det för att komma ikapp sig själva och livet i en stressad vardag. För Maja var naturupplevelsen en drivkraft:

– Jag älskar naturen och skapelsen och känner då och då behovet att vara för mig själv. Jag ser mig som kristen även om jag inte är kyrksam. Är det vackert väder går jag hellre ut i naturen än sätter mig i kyrkan. Det rensar själen, man blir så tacksam. Och visst kände man där uppe på höjderna att jag är inte ensam. Det går inte att förklara, men så är det.